Kejne i en mening
Karl-Erik Kejne dog nio år senare.
Enligt Kejne agerade predikanten som kopplare.
Med Mobergs stöd gjorde pastor Kejne en polisanmälan.
Kejne påstod att han hade utsatts för ett mordförsök.
På kvällen den 16 november 1951 besökte han pastor Kejne.
Det fanns inget stöd för att Kejne hade förgiftats, slog denne fast.
Ur kavajfickan hade han tagit fram en injektionsspruta och sagt till Kejne:.
Kejne skrev om Michaelsson: Som en vessla rör han sig i gränder och prång.
Kejne försökte få polisen att ingripa mot en predikant, som var övervakare åt unga pojkar.
Det var ju Apelsinmannen som påstods ha försökt mörda pastor Kejne med en blyförgiftad apelsin.
Innan han kommit till polisen hade han varit hemma hos ”sin vän” pastor Kejne och berättat om sina teorier.
Han stod ju i tacksamhetsskuld till pastor Kejne, sa han, eftersom denne under åren hade hjälpt honom på olika sätt.
Senare på kvällen blev Karl-Erik Kejne dålig, blodkärl i hans ena fot brast och han fick inflammationer i munnen och halsen.
Karl-Erik Kejne var i slutet av 40-talet och början av 50-talet pastor i Gamla stan och arbetade på Stadsmissionen vid Stortorget.
Apelsinmannen dömdes aldrig för att ha gjort något mot pastor Kejne, och ett och ett halvt år senare avskrev åklagaren ärendet.
Michaelsson medgav till och med för polisen att han av en person, som han namngav, hade erbjudits kontant betalning om han kunde skada Kejne.
Pastor Karl-Erik Kejne, mannen som senare råkade så illa ut, skrev också om denne säregne, farlige Fagin som huserade i Gamla stans gränder.
Idealisten Kejne kände alla i gränderna, hög som låg, och slummens människor fick stöd och hjälp av honom och Stadsmissionens ”Bullkyrka”.
Han sa att Kejne var hans främste vän, att han aldrig skulle skada honom, och han dukade upp en osannolik historia om att han fått apelsinen av några män som hyste agg mot honom.
Pastor Kejne rotade i affären, delvis med författaren Vilhelm Mobergs hjälp, och Moberg angrep polis och myndigheter för att inte ta itu med korruption och maktmissbruk i det svenska samhället.
Någon månad efter att pastor Kejne hade blivit sjuk trädde författaren Vilhelm Moberg åter in på scenen, mannen som hade tagit på sig att bekämpa det han kallade rättsrötan i det svenska samhället.
Dagens Nyheter skrev att pastor Kejne hade fått apelsinklyftorna av ”en intellektuell man som kommit på sned”, som förklarats otillräknelig och som flitigt umgåtts med det homosexuella gäng som var pastor Kejnes argaste fiender.
Jag tänker föreslå honom att inbjuda statsministern, justitieministern, justitiekanslern … och från den andra sidan Armas Sastamoinen från Arbetaren, Kejne och kanske sådana som blivit satta i fängelse och förklarade sinnessjuka i Lundquistmålet.
När Kejne själv befann sig i stormens öga, i den så kallade Kejneaffären, beskrev han i en artikel i Dagens Nyheter hur livet på 1950-talet såg ut i den här delen av stan: Trasfolk och människolump, grändgummor och rännstensungar, krogsvängare, kafésittare och bohemer utan ett nickel på fickan – så ser slummens människor ut i staden mellan broarna.
Enligt Kejne agerade predikanten som kopplare.
Med Mobergs stöd gjorde pastor Kejne en polisanmälan.
Kejne påstod att han hade utsatts för ett mordförsök.
På kvällen den 16 november 1951 besökte han pastor Kejne.
Det fanns inget stöd för att Kejne hade förgiftats, slog denne fast.
Ur kavajfickan hade han tagit fram en injektionsspruta och sagt till Kejne:.
Kejne skrev om Michaelsson: Som en vessla rör han sig i gränder och prång.
Kejne försökte få polisen att ingripa mot en predikant, som var övervakare åt unga pojkar.
Det var ju Apelsinmannen som påstods ha försökt mörda pastor Kejne med en blyförgiftad apelsin.
Innan han kommit till polisen hade han varit hemma hos ”sin vän” pastor Kejne och berättat om sina teorier.
Han stod ju i tacksamhetsskuld till pastor Kejne, sa han, eftersom denne under åren hade hjälpt honom på olika sätt.
Senare på kvällen blev Karl-Erik Kejne dålig, blodkärl i hans ena fot brast och han fick inflammationer i munnen och halsen.
Karl-Erik Kejne var i slutet av 40-talet och början av 50-talet pastor i Gamla stan och arbetade på Stadsmissionen vid Stortorget.
Apelsinmannen dömdes aldrig för att ha gjort något mot pastor Kejne, och ett och ett halvt år senare avskrev åklagaren ärendet.
Michaelsson medgav till och med för polisen att han av en person, som han namngav, hade erbjudits kontant betalning om han kunde skada Kejne.
Pastor Karl-Erik Kejne, mannen som senare råkade så illa ut, skrev också om denne säregne, farlige Fagin som huserade i Gamla stans gränder.
Idealisten Kejne kände alla i gränderna, hög som låg, och slummens människor fick stöd och hjälp av honom och Stadsmissionens ”Bullkyrka”.
Han sa att Kejne var hans främste vän, att han aldrig skulle skada honom, och han dukade upp en osannolik historia om att han fått apelsinen av några män som hyste agg mot honom.
Pastor Kejne rotade i affären, delvis med författaren Vilhelm Mobergs hjälp, och Moberg angrep polis och myndigheter för att inte ta itu med korruption och maktmissbruk i det svenska samhället.
Någon månad efter att pastor Kejne hade blivit sjuk trädde författaren Vilhelm Moberg åter in på scenen, mannen som hade tagit på sig att bekämpa det han kallade rättsrötan i det svenska samhället.
Dagens Nyheter skrev att pastor Kejne hade fått apelsinklyftorna av ”en intellektuell man som kommit på sned”, som förklarats otillräknelig och som flitigt umgåtts med det homosexuella gäng som var pastor Kejnes argaste fiender.
Jag tänker föreslå honom att inbjuda statsministern, justitieministern, justitiekanslern … och från den andra sidan Armas Sastamoinen från Arbetaren, Kejne och kanske sådana som blivit satta i fängelse och förklarade sinnessjuka i Lundquistmålet.
När Kejne själv befann sig i stormens öga, i den så kallade Kejneaffären, beskrev han i en artikel i Dagens Nyheter hur livet på 1950-talet såg ut i den här delen av stan: Trasfolk och människolump, grändgummor och rännstensungar, krogsvängare, kafésittare och bohemer utan ett nickel på fickan – så ser slummens människor ut i staden mellan broarna.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.