Kanjonen i en mening
Nere i kanjonen dök fyra par strålkastare upp i mörkret.
Jeeparna hade stannat i norra och södra änden av kanjonen.
Jeeparna har gått i ställning i östra änden av kanjonen.
Driscoll anropade Chinooken: Blade, vi har jeepar på väg in i kanjonen.
Nere i kanjonen stod nu jeeparnas strålkastare riktade åt ett och samma håll.
Nere i kanjonen hördes sladdande däck och dammoln revs upp vid mynningen av ravinen.
På andra sidan kanjonen glödde kemljusen till, och seglade sedan genom luften och landade på platån.
Han var noga med att hålla sig tätt intill klippväggen inne i kanjonen tills han kunde se jeepen som nu stod still.
Tait och Driscoll sökte av kanjonen med mörkerglasögonen tills de var övertygade om att det inte fanns någon där.
Kulsprutans pipa var riktad rakt ner längs kanjonen, och fördes inte fram och tillbaka, såsom skytten borde ha gjort.
Enligt bogserbåtens gps-karta hade viken en halvmåneformad strand som löpte mellan de branta sluttningar som bildade kanjonen.
På andra sidan kanjonen, trettio meter väster om understödet, fanns en naturlig ramp som vindlade sig uppför sidan av platån.
Jeepen fortsatte framåt, däcken knastrade i sanden och ljuskäglorna från strålkastarna studsade mot väggarna inne i kanjonen.
Deras fånge, som lystes upp från sidan av spårljusprojektilerna från kulsprutan, stapplade iväg från Chinooken på väg mot kanjonen.
Gruppen korsade kanjonen i par bort till ravinen mittemot medan de andra bevakade området samtidigt som Driscoll och Tait lekte trafikpoliser.
Träden var knotiga och förvridna av de extrema växtförhållandena och av de giftiga ämnen som illegalt hade dumpats i kanjonen genom åren.
Chinooken dök upp över toppen av platån, dess positionsljus blixtrade när den svängde runt och började gå neråt i den västra delen av kanjonen.
En lång halvminut förflöt, sedan gasade motorerna och jeeparna började röra sig och glesades ut i en djupgrupperad formation när de kom körande längs kanjonen.
Ifall kanjonen hade gått så djupt ner att den västra änden befann sig under havsnivån, skulle avlagringarna för länge sedan ha sköljts ut i Stilla havet och förts bort.
När de hann ikapp kolonnen hade Gomez delat upp gruppen, ena halvan befann sig på andra sidan kanjonen, i skydd och beredd att ge eldunderstöd, den andra väntade vid mynningen av ravinen.
Driscoll ryckte loss säkerhetsspärren, räknade ettusenett, ettusentvå för att explosionen skulle komma mer omedelbart efter kastet, och slängde sedan iväg granaten i en hög båge mot kanjonen.
Eftersom det var ett vattendrag som hade gröpt ur kanjonen under tusentals år, var det troligt att en av två förutsättningar existerade där havet och kanjonen möttes, och den första hade med avlagringar att göra.
Föregångna av strålkastare som studsade fram över den ojämna terrängen fortsatte knastrandet från jeepdäcken längs kanjonen, fram tills att den första jeepen dök upp i ravinen där Driscoll och hans män gömde sig.
Driscoll gav ordern och återstoden av gruppen korsade än en gång kanjonen i par under språngvis framryckning från skydd till skydd tills Driscoll och Tait hade kommit över till andra sidan och var på väg uppför rampen.
Om nu vattendragets slutpunkt befann sig ovanför havsnivån, skulle vattnet bre ut sig när det kom ut ur kanjonen, och fälla ut avlagringar på samma sätt som Mississippi bildade sitt delta när floden närmade sig Mexikanska golfen.
Jeeparna hade stannat i norra och södra änden av kanjonen.
Jeeparna har gått i ställning i östra änden av kanjonen.
Driscoll anropade Chinooken: Blade, vi har jeepar på väg in i kanjonen.
Nere i kanjonen stod nu jeeparnas strålkastare riktade åt ett och samma håll.
Nere i kanjonen hördes sladdande däck och dammoln revs upp vid mynningen av ravinen.
På andra sidan kanjonen glödde kemljusen till, och seglade sedan genom luften och landade på platån.
Han var noga med att hålla sig tätt intill klippväggen inne i kanjonen tills han kunde se jeepen som nu stod still.
Tait och Driscoll sökte av kanjonen med mörkerglasögonen tills de var övertygade om att det inte fanns någon där.
Kulsprutans pipa var riktad rakt ner längs kanjonen, och fördes inte fram och tillbaka, såsom skytten borde ha gjort.
Enligt bogserbåtens gps-karta hade viken en halvmåneformad strand som löpte mellan de branta sluttningar som bildade kanjonen.
På andra sidan kanjonen, trettio meter väster om understödet, fanns en naturlig ramp som vindlade sig uppför sidan av platån.
Jeepen fortsatte framåt, däcken knastrade i sanden och ljuskäglorna från strålkastarna studsade mot väggarna inne i kanjonen.
Deras fånge, som lystes upp från sidan av spårljusprojektilerna från kulsprutan, stapplade iväg från Chinooken på väg mot kanjonen.
Gruppen korsade kanjonen i par bort till ravinen mittemot medan de andra bevakade området samtidigt som Driscoll och Tait lekte trafikpoliser.
Träden var knotiga och förvridna av de extrema växtförhållandena och av de giftiga ämnen som illegalt hade dumpats i kanjonen genom åren.
Chinooken dök upp över toppen av platån, dess positionsljus blixtrade när den svängde runt och började gå neråt i den västra delen av kanjonen.
En lång halvminut förflöt, sedan gasade motorerna och jeeparna började röra sig och glesades ut i en djupgrupperad formation när de kom körande längs kanjonen.
Ifall kanjonen hade gått så djupt ner att den västra änden befann sig under havsnivån, skulle avlagringarna för länge sedan ha sköljts ut i Stilla havet och förts bort.
När de hann ikapp kolonnen hade Gomez delat upp gruppen, ena halvan befann sig på andra sidan kanjonen, i skydd och beredd att ge eldunderstöd, den andra väntade vid mynningen av ravinen.
Driscoll ryckte loss säkerhetsspärren, räknade ettusenett, ettusentvå för att explosionen skulle komma mer omedelbart efter kastet, och slängde sedan iväg granaten i en hög båge mot kanjonen.
Eftersom det var ett vattendrag som hade gröpt ur kanjonen under tusentals år, var det troligt att en av två förutsättningar existerade där havet och kanjonen möttes, och den första hade med avlagringar att göra.
Föregångna av strålkastare som studsade fram över den ojämna terrängen fortsatte knastrandet från jeepdäcken längs kanjonen, fram tills att den första jeepen dök upp i ravinen där Driscoll och hans män gömde sig.
Driscoll gav ordern och återstoden av gruppen korsade än en gång kanjonen i par under språngvis framryckning från skydd till skydd tills Driscoll och Tait hade kommit över till andra sidan och var på väg uppför rampen.
Om nu vattendragets slutpunkt befann sig ovanför havsnivån, skulle vattnet bre ut sig när det kom ut ur kanjonen, och fälla ut avlagringar på samma sätt som Mississippi bildade sitt delta när floden närmade sig Mexikanska golfen.
Två kanjoner till och ytterligare en ravin, tänkte han, sedan uppför sidan av en platå till landningszonen.
Förutom att de hade tagit sig så långt ifrån öppna kullar och trånga kanjoner var det också underligt att de var så många.
Även om vildhundar i vanliga fall inte vågar sig på att utforska den civilisation som gränsar till kanjoner och öppen vildmark, finns det ibland någon som vågar sig långt ifrån det egna reviret och tar sig in i en stad.
Förutom att de hade tagit sig så långt ifrån öppna kullar och trånga kanjoner var det också underligt att de var så många.
Även om vildhundar i vanliga fall inte vågar sig på att utforska den civilisation som gränsar till kanjoner och öppen vildmark, finns det ibland någon som vågar sig långt ifrån det egna reviret och tar sig in i en stad.
Driscoll tänkte att terrängen inte var olik en stad: kanjonerna var huvudgatorna, platåerna husen och ravinerna bakgatorna.
Den mynnade ut i ytterligare en kanjon som omgavs av platåer på bägge sidor.
De befann sig i en smal kanjon – så smal att Driscoll undrade om den tre meter breda ravinen alls kunde kallas för en kanjon – men de hade inget val.
De befann sig i en smal kanjon – så smal att Driscoll undrade om den tre meter breda ravinen alls kunde kallas för en kanjon – men de hade inget val.