Judefrågan i en mening
Vi kom in på judefrågan.
Som ett hotande oväder tycktes den hänga över alla bekymrade svenska tjänstemän – judefrågan.
Den radikalaste lösningen av judefrågan är en deportation av judarna till ett särskilt upplåtet område.
Här finns rubriker som “Tyskland och judefrågan”, “Klingar ert namn judiskt?, “Utlandstyskarna och judendomen”.
Under en tid var han gruppchef för en av de många exekutionspatruller som var redskap i Hitlers försök till slutlig lösning av judefrågan.
Judefrågan handlade visserligen enbart om ekonomi och arbetsmarknad, sa förbundets representanter men likställde samtidigt flyktingar med ohyra.
Den svenske ministern Undén kompletterade sin anonyma källa med att konstatera att: I Sverige har man ingen aning om, vad judefrågan verkligen betyder.
Undén ansåg att Hamiltons inställning i ” judefrågan” var naiv, och för att illustrera det återgav han ett samtal med en icke namngiven person som betecknades som ”klok”.
(…) Men detta hindrar icke, att vi i vårt land, medan vi avvakta denna europeiska utveckling, lösa judefrågan inom våra egna gränser på ett ur svensk synpunkt tillfredsställande sätt.
Hon nämner att hon vid ett enda tillfälle under ett samtal med Hitler försökte föra hetsen mot judarna på tal, men blev bryskt avvisad: Det gick bara inte att tala med Hitler om judefrågan.
Artikeln på första sidan inleds med att konstatera att om inte de demokratiska staterna går samman och bidrar med en lösning av judefrågan, står fem miljoner judar i Europa inför katastrof och undergång.
(…) Det går icke att sitta i Sverige och bedöma en sådan fråga som judefrågan, utan man bör nog för att kunna göra det ha levat rätt länge i de stater, där denna fråga sedan lång tid tillbaka varit aktuell.
Det anses klarlagt att det var hennes make som 1941 gav order om ”den slutliga lösningen på judefrågan” – men det var inget som diskuterades i familjen: ”Jag frågade honom en gång vad koncentrationslägren var för något.
– Jag arbetade under den där perioden på ett laboratorium som låg alldeles utanför Berlin, på en plats egendomligt nog inte särskilt långt från Wannsee där nazisterna en gång hade bestämt sig för hur judefrågan skulle lösas.
Eljest icke, ty inte kan jag tro, att Ni haft den föreställningen att Ni kunna bidraga till en lösning av judefrågan i Mellaneuropa genom att öppna portarna för det antal judar som överhuvud kunna tänkas ytterligare få plats hos oss.
Under trettiotalet fanns några personer som spelade roll i Sveriges hantering av sin gräns och för det som benämndes judefrågan – och de var alla tjänstemän som hade till uppgift att förvandla lagarnas innehåll till praktiska, verkställda beslut.
Som ung hade han studerat fysik och siktat på en akademisk karriär, men fick tidigt judefrågan på hjärnan och efter intensiva självstudier i politisk historia hade han på kort tid förvandlat sig själv från en ung, lovande naturvetare till en blodtörstig rasideolog.
Som ett hotande oväder tycktes den hänga över alla bekymrade svenska tjänstemän – judefrågan.
Den radikalaste lösningen av judefrågan är en deportation av judarna till ett särskilt upplåtet område.
Här finns rubriker som “Tyskland och judefrågan”, “Klingar ert namn judiskt?, “Utlandstyskarna och judendomen”.
Under en tid var han gruppchef för en av de många exekutionspatruller som var redskap i Hitlers försök till slutlig lösning av judefrågan.
Judefrågan handlade visserligen enbart om ekonomi och arbetsmarknad, sa förbundets representanter men likställde samtidigt flyktingar med ohyra.
Den svenske ministern Undén kompletterade sin anonyma källa med att konstatera att: I Sverige har man ingen aning om, vad judefrågan verkligen betyder.
Undén ansåg att Hamiltons inställning i ” judefrågan” var naiv, och för att illustrera det återgav han ett samtal med en icke namngiven person som betecknades som ”klok”.
(…) Men detta hindrar icke, att vi i vårt land, medan vi avvakta denna europeiska utveckling, lösa judefrågan inom våra egna gränser på ett ur svensk synpunkt tillfredsställande sätt.
Hon nämner att hon vid ett enda tillfälle under ett samtal med Hitler försökte föra hetsen mot judarna på tal, men blev bryskt avvisad: Det gick bara inte att tala med Hitler om judefrågan.
Artikeln på första sidan inleds med att konstatera att om inte de demokratiska staterna går samman och bidrar med en lösning av judefrågan, står fem miljoner judar i Europa inför katastrof och undergång.
(…) Det går icke att sitta i Sverige och bedöma en sådan fråga som judefrågan, utan man bör nog för att kunna göra det ha levat rätt länge i de stater, där denna fråga sedan lång tid tillbaka varit aktuell.
Det anses klarlagt att det var hennes make som 1941 gav order om ”den slutliga lösningen på judefrågan” – men det var inget som diskuterades i familjen: ”Jag frågade honom en gång vad koncentrationslägren var för något.
– Jag arbetade under den där perioden på ett laboratorium som låg alldeles utanför Berlin, på en plats egendomligt nog inte särskilt långt från Wannsee där nazisterna en gång hade bestämt sig för hur judefrågan skulle lösas.
Eljest icke, ty inte kan jag tro, att Ni haft den föreställningen att Ni kunna bidraga till en lösning av judefrågan i Mellaneuropa genom att öppna portarna för det antal judar som överhuvud kunna tänkas ytterligare få plats hos oss.
Under trettiotalet fanns några personer som spelade roll i Sveriges hantering av sin gräns och för det som benämndes judefrågan – och de var alla tjänstemän som hade till uppgift att förvandla lagarnas innehåll till praktiska, verkställda beslut.
Som ung hade han studerat fysik och siktat på en akademisk karriär, men fick tidigt judefrågan på hjärnan och efter intensiva självstudier i politisk historia hade han på kort tid förvandlat sig själv från en ung, lovande naturvetare till en blodtörstig rasideolog.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.