Jordvallen i en mening
Suttis rörde sig försiktigt på den avsmalnande jordvallen.
Vid sidan av grinden täcktes jordvallen av kaskader av spansk peppar.
Den låg där solen smält bort snön från jordvallen vid vattenbrynet.
Hon stoppade i ren reflex det lilla svarta läderfodralet i jackfickan och kravlade sig över jordvallen.
När han hade lagt sig sov han oroligt och han kramade den skrynkliga lila halsduk som han hade hittat på jordvallen och som fortfarande bar spår av smuts, trots att han hade tvättat den noga och slätat ut den med handen innan han i hemlighet lade den under sin platta och svettiga kudde.
Han bär det gnällande dybarnet, som nu är insvept i hans jacka, längs med jordvallen bort till vägen och längs vägen fem kilometer till det lilla samhället vid floden som heter Rapids, och hela tiden mumlar han och talar med det darrande dybarnet med samma tonfall som hans unga systrar eller kusiner använder när de talar med sina barn – det är inga riktiga ord för dem kan Suttis inte minnas, utan tonfallet hos orden – lugnande, tröstande – för innerst inne är han övertygad om att Kråkkungen har valt ut Suttis Coldham för att rädda dybarnet, inte för att Suttis Coldham råkade vara i närheten utan för att Suttis Coldham bland alla människor blev utvald till just den här uppgiften.
Höger öga är igensvullnat, men det vänstra öppnas – nätt och jämnt – man ser hur ögonfransarna fladdrar till – och den lilla fiskmunnen dras ihop för att andas, andas och gnälla till som om hon vaknar till liv när Suttis bär in henne till stranden, snubblande och grymtande, och vid jordvallen lägger han försiktigt ner henne och kliver upp ur gyttjan och tar av sig sin kakijacka för att klumpigt svepa in henne i den; han ser att hon är nästan naken, klädd i något som ser ut att vara resterna av ett trasigt nattlinne av papper, nedsmutsat av gyttja, slipprigt och glänsande av gyttja, och det finns gyttja som torkat in bland såren på barnets rakade huvud, sårskorpor, blåmärken och så lite spår av hårväxt att man inte kunde säga vilken hårfärg barnet hade.
Vid sidan av grinden täcktes jordvallen av kaskader av spansk peppar.
Den låg där solen smält bort snön från jordvallen vid vattenbrynet.
Hon stoppade i ren reflex det lilla svarta läderfodralet i jackfickan och kravlade sig över jordvallen.
När han hade lagt sig sov han oroligt och han kramade den skrynkliga lila halsduk som han hade hittat på jordvallen och som fortfarande bar spår av smuts, trots att han hade tvättat den noga och slätat ut den med handen innan han i hemlighet lade den under sin platta och svettiga kudde.
Han bär det gnällande dybarnet, som nu är insvept i hans jacka, längs med jordvallen bort till vägen och längs vägen fem kilometer till det lilla samhället vid floden som heter Rapids, och hela tiden mumlar han och talar med det darrande dybarnet med samma tonfall som hans unga systrar eller kusiner använder när de talar med sina barn – det är inga riktiga ord för dem kan Suttis inte minnas, utan tonfallet hos orden – lugnande, tröstande – för innerst inne är han övertygad om att Kråkkungen har valt ut Suttis Coldham för att rädda dybarnet, inte för att Suttis Coldham råkade vara i närheten utan för att Suttis Coldham bland alla människor blev utvald till just den här uppgiften.
Höger öga är igensvullnat, men det vänstra öppnas – nätt och jämnt – man ser hur ögonfransarna fladdrar till – och den lilla fiskmunnen dras ihop för att andas, andas och gnälla till som om hon vaknar till liv när Suttis bär in henne till stranden, snubblande och grymtande, och vid jordvallen lägger han försiktigt ner henne och kliver upp ur gyttjan och tar av sig sin kakijacka för att klumpigt svepa in henne i den; han ser att hon är nästan naken, klädd i något som ser ut att vara resterna av ett trasigt nattlinne av papper, nedsmutsat av gyttja, slipprigt och glänsande av gyttja, och det finns gyttja som torkat in bland såren på barnets rakade huvud, sårskorpor, blåmärken och så lite spår av hårväxt att man inte kunde säga vilken hårfärg barnet hade.
Det verkade vara säkrare utanför än inne i den stora bussen, på vilket det irakiska artilleriet höll på att skjuta in sig, så alla rusade ut och tog skydd bakom några jordvallar.
Som så mycket av arkitekturen i New Mexico hade gården verkat förtrollande, som om den sprungit fram ur öknen genom något slags trolldom, men nu verkade de ålderdomliga jordvallarna inte mer romantiska än själva marken, och huset tycktes inte längre tränga sig upp utan snarare falla ihop, smälta samman med jorden som den kommit från, som om det snart skulle försvinna, som om det aldrig existerat, tillsammans med de människor som en gång upplevt kärlek och lycka innanför dess väggar.
Där fanns också en lång bana som slutade i en hög jordvall åttahundra meter bort.
Suttis stapplade och snubblade fram på den meterhöga jordvall som sköt ut i den breda dyiga strandremsan.
86 ”Låt mig berätta att jag igår tog min häst över en jordvall och en häck som var fem fot och några tum hög, det högsta hopp jag någonsin gjort”, skröt han för en stillasittande Marx som ruttnade bort på British Museum.
Altgelds invånare såg inte verket eller de öppna cisterner som stod uppradade i en och en halv kilometer; som en del av nyligen genomförda försköningsåtgärder hade stadsdelen rest en lång jordvall framför anläggningen och strött på med brådstörtat planterade unga träd som månad ut och månad in vägrade att växa.
Suttis stapplade och snubblade fram på den meterhöga jordvall som sköt ut i den breda dyiga strandremsan.
86 ”Låt mig berätta att jag igår tog min häst över en jordvall och en häck som var fem fot och några tum hög, det högsta hopp jag någonsin gjort”, skröt han för en stillasittande Marx som ruttnade bort på British Museum.
Altgelds invånare såg inte verket eller de öppna cisterner som stod uppradade i en och en halv kilometer; som en del av nyligen genomförda försköningsåtgärder hade stadsdelen rest en lång jordvall framför anläggningen och strött på med brådstörtat planterade unga träd som månad ut och månad in vägrade att växa.