Jämrade i en mening
Han jämrade sig.
En man som jämrade sig.
Han jämrade sig ynkligt.
– Aj, aj, jämrade han sig.
Han stönade och jämrade sig.
Bossen jämrade sig och skrek:.
”Utplåna dem”, jämrade han.
Han bara jämrade sig då och då.
Nanna vred på sig och jämrade sig.
Det lät som om någon jämrade sig.
Vad ska jag göra? jämrade väninnan.
De jämrade sig svagt och hjälplöst.
Alva grät högt, kved och jämrade sig.
Den första väktaren jämrade sig lågt.
Stolen jämrade sig när han snurrade på den.
Han var förtvivlad, jämrade sig och snyftade.
– Ljuset var grönt, jämrade sig chauffören.
Menar du alltså att hon jämrade sig? Yva?.
– Det är inte snällt av dig, jämrade han sig.
– Men tyst då, Frideborg, tyst, jämrade sig Agda.
– Det är så förskräckligt, jämrade sig kvinnan.
Hon jämrade sig svagt och höll händerna mot ansiktet.
Jag vill att det bara ska ta slut, jämrade sig Giles.
Dessa krigare jämrade sig, kved och yrade i sina plågor.
Långsamt fram och tillbaka tills hon jämrade sig av lust.
Jacob vände sitt stora huvud mot Edward och jämrade sig lågt.
Flickan tryckte sina jordiga fingrar mot huvudet och jämrade sig.
Jag har ingen aning om hur jag ska kunna maskera mig, jämrade han.
– Tyst, tyst, jämrade han sig med sin flickaktiga tillgjorda röst.
Ansiktet var blodigt och han jämrade sig svagt när jag rörde honom.
Giles låg på rygg med huvudet vänt på sidan och jämrade sig svagt.
En man som jämrade sig.
Han jämrade sig ynkligt.
– Aj, aj, jämrade han sig.
Han stönade och jämrade sig.
Bossen jämrade sig och skrek:.
”Utplåna dem”, jämrade han.
Han bara jämrade sig då och då.
Nanna vred på sig och jämrade sig.
Det lät som om någon jämrade sig.
Vad ska jag göra? jämrade väninnan.
De jämrade sig svagt och hjälplöst.
Alva grät högt, kved och jämrade sig.
Den första väktaren jämrade sig lågt.
Stolen jämrade sig när han snurrade på den.
Han var förtvivlad, jämrade sig och snyftade.
– Ljuset var grönt, jämrade sig chauffören.
Menar du alltså att hon jämrade sig? Yva?.
– Det är inte snällt av dig, jämrade han sig.
– Men tyst då, Frideborg, tyst, jämrade sig Agda.
– Det är så förskräckligt, jämrade sig kvinnan.
Hon jämrade sig svagt och höll händerna mot ansiktet.
Jag vill att det bara ska ta slut, jämrade sig Giles.
Dessa krigare jämrade sig, kved och yrade i sina plågor.
Långsamt fram och tillbaka tills hon jämrade sig av lust.
Jacob vände sitt stora huvud mot Edward och jämrade sig lågt.
Flickan tryckte sina jordiga fingrar mot huvudet och jämrade sig.
Jag har ingen aning om hur jag ska kunna maskera mig, jämrade han.
– Tyst, tyst, jämrade han sig med sin flickaktiga tillgjorda röst.
Ansiktet var blodigt och han jämrade sig svagt när jag rörde honom.
Giles låg på rygg med huvudet vänt på sidan och jämrade sig svagt.
Han såg ut att jämra sig.
Men han hade hört golvet jämra sig.
Jämra dig, Sion, denna känsla är svag,.
Denna rörelse kom sängen att jämra sig högt.
Jag vågade dock inte jämra mig alltför mycket.
”Jag ville bara få henne att sluta jämra sig”, sade jag.
Han riktade vapnet mot mrs Mings huvud och hon började jämra sig.
Han hör kvinnan jämra sig om att hon bara ville tända ett ljus på Ingrid Bergmans grav.
Du ska inte hålla på att jämra dig över hur svårt det är och hur lite du vet och sånt där trams.
De brukade skorra, tjuta och jämra sig något alldeles fruktansvärt när de var tvungna att tjänstgöra.
« »Valet mellan att besjunga detta ›bra‹ och att jämra sig över branden gjorde Blok aldrig i sin poesi.
Från vardagsrummet kunde han höra mrs ten Boom hälla upp mer whisky i sitt glas och jämra sig över sin sorg.
Var gång hon sluter ögonen ser hon Annas blick framför sig och måste bita sig i läppen för att inte jämra sig högt.
Jag ligger på toalettgolvet och har inte ens hunnit börja jämra mig innan dörren slås in och tre tullare lyfter upp mig.
Men hela natten igenom hör hon honom gång på gång försöka stöta upp dörren, känna på låsvredet, jämra sig och tigga….
Det var Tolke som talade till mig med en självsäker stämma, men jag låtsades ändå jämra mig i sömnen istället för att erkänna.
Med min hemska migrän också så skulle det finnas åtskilligt att jämra sig över, men det ligger inte för mig, förstår han, att beklaga sig.
I bilen på väg tillbaka till polishuset hade den där träskallen Alm börjat jämra sig och komma med en massa förslag om hur de borde ha gjort i stället.
Han hade naturligtvis varit rädd, nästan förlamad av rädsla, men Jorge hade på något sätt ingjutit mod i honom, och när de hörde Huck jämra sig hade Jorge gått raka vägen in.
Men de var trots allt personer, som hade försökt vara artiga mot honom och kommunicera med honom utan att döma honom och jämra sig och grimasera med den där kyliga, äcklade minen som de inte kunde dölja.
Dropparna var så stora och tunga att de fick träplankorna i däcket under oss att jämra sig när de smällde ner i dem, för att därefter slå sig samman med vattenmassorna som ständigt skvalpade fram och tillbaka över däck.
Först vill han inte tro sina öron, men sedan sätter han i gång med att jämra sig: ”Herregud, Hete, det kan du inte mena på allvar! Vi som tycker så bra om varandra! Du kan väl inte vilja jaga mig ut på gatan, i armarna på Gestapo!”.
Han bet sig i läppen för att inte jämra sig av smärta; han ville inte att Avery skulle komma ihåg att han var här och låg på knä framför honom; ju längre han tänkte på morbror Billy och de andra, desto längre skulle han, Steven, få lov att leva.
Hans blod kommer över mitt huvud… Som han sa de orden! Och hans blod över mitt! Nej, det är jag som har Enno Kluges liv på mitt samvete, den ömklige oduglingen, som jag offrade för att kunna utlämna den här mannen åt en hord berusade svin! Den här mannen kommer inte att jämra sig som den lille ute på båtbryggan, den här kommer att dö med värdighet….
Han som nyss rent av hade haft en impuls av modig beslutsamhet började plötsligt att jämra sig: ”Jag går inte ett steg längre! Ha i alla fall lite förbarmande med mig, kommissarien! Dränk mig inte! Jag kan inte simma, det vill jag genast ha sagt! Jag har alltid haft en sådan motvilja mot vatten! Jag ska gärna skriva under så många förhörsprotokoll som helst! Hjälp! Hjälp! Hjä…”.
Han var rädd att dödskallarna skulle titta tillbaka och käftarna börja skallra: »Kom, lille Rithisak! Kom! Du är väl inte rädd?« Ibland på eftermiddagen när solen bränt mot pannan hela dagen såg han dem resa sig upp och vandra oroligt omkring där på fältet och jämra sig: »Har ni sett mitt skulderblad? Min underarm, då? Jag skulle så gärna vilja ha tillbaka mina ryggkotor?« De gick där och samlade ihop sig själva.
Men han hade hört golvet jämra sig.
Jämra dig, Sion, denna känsla är svag,.
Denna rörelse kom sängen att jämra sig högt.
Jag vågade dock inte jämra mig alltför mycket.
”Jag ville bara få henne att sluta jämra sig”, sade jag.
Han riktade vapnet mot mrs Mings huvud och hon började jämra sig.
Han hör kvinnan jämra sig om att hon bara ville tända ett ljus på Ingrid Bergmans grav.
Du ska inte hålla på att jämra dig över hur svårt det är och hur lite du vet och sånt där trams.
De brukade skorra, tjuta och jämra sig något alldeles fruktansvärt när de var tvungna att tjänstgöra.
« »Valet mellan att besjunga detta ›bra‹ och att jämra sig över branden gjorde Blok aldrig i sin poesi.
Från vardagsrummet kunde han höra mrs ten Boom hälla upp mer whisky i sitt glas och jämra sig över sin sorg.
Var gång hon sluter ögonen ser hon Annas blick framför sig och måste bita sig i läppen för att inte jämra sig högt.
Jag ligger på toalettgolvet och har inte ens hunnit börja jämra mig innan dörren slås in och tre tullare lyfter upp mig.
Men hela natten igenom hör hon honom gång på gång försöka stöta upp dörren, känna på låsvredet, jämra sig och tigga….
Det var Tolke som talade till mig med en självsäker stämma, men jag låtsades ändå jämra mig i sömnen istället för att erkänna.
Med min hemska migrän också så skulle det finnas åtskilligt att jämra sig över, men det ligger inte för mig, förstår han, att beklaga sig.
I bilen på väg tillbaka till polishuset hade den där träskallen Alm börjat jämra sig och komma med en massa förslag om hur de borde ha gjort i stället.
Han hade naturligtvis varit rädd, nästan förlamad av rädsla, men Jorge hade på något sätt ingjutit mod i honom, och när de hörde Huck jämra sig hade Jorge gått raka vägen in.
Men de var trots allt personer, som hade försökt vara artiga mot honom och kommunicera med honom utan att döma honom och jämra sig och grimasera med den där kyliga, äcklade minen som de inte kunde dölja.
Dropparna var så stora och tunga att de fick träplankorna i däcket under oss att jämra sig när de smällde ner i dem, för att därefter slå sig samman med vattenmassorna som ständigt skvalpade fram och tillbaka över däck.
Först vill han inte tro sina öron, men sedan sätter han i gång med att jämra sig: ”Herregud, Hete, det kan du inte mena på allvar! Vi som tycker så bra om varandra! Du kan väl inte vilja jaga mig ut på gatan, i armarna på Gestapo!”.
Han bet sig i läppen för att inte jämra sig av smärta; han ville inte att Avery skulle komma ihåg att han var här och låg på knä framför honom; ju längre han tänkte på morbror Billy och de andra, desto längre skulle han, Steven, få lov att leva.
Hans blod kommer över mitt huvud… Som han sa de orden! Och hans blod över mitt! Nej, det är jag som har Enno Kluges liv på mitt samvete, den ömklige oduglingen, som jag offrade för att kunna utlämna den här mannen åt en hord berusade svin! Den här mannen kommer inte att jämra sig som den lille ute på båtbryggan, den här kommer att dö med värdighet….
Han som nyss rent av hade haft en impuls av modig beslutsamhet började plötsligt att jämra sig: ”Jag går inte ett steg längre! Ha i alla fall lite förbarmande med mig, kommissarien! Dränk mig inte! Jag kan inte simma, det vill jag genast ha sagt! Jag har alltid haft en sådan motvilja mot vatten! Jag ska gärna skriva under så många förhörsprotokoll som helst! Hjälp! Hjälp! Hjä…”.
Han var rädd att dödskallarna skulle titta tillbaka och käftarna börja skallra: »Kom, lille Rithisak! Kom! Du är väl inte rädd?« Ibland på eftermiddagen när solen bränt mot pannan hela dagen såg han dem resa sig upp och vandra oroligt omkring där på fältet och jämra sig: »Har ni sett mitt skulderblad? Min underarm, då? Jag skulle så gärna vilja ha tillbaka mina ryggkotor?« De gick där och samlade ihop sig själva.
Hon hade sprungit hela natten och jämrat sig.
Först trodde jag att han jämrat sig men sen sa han det igen:.
Emellanåt hade hon gnytt och jämrat sig, eller kastat våldsamt med huvudet åt sidorna som för att undkomma något.
Min egen ångest försökte jag dölja för henne, men när hon väckte mig efter att jag på morgonen jämrat mig i sömnen erkände jag hur jag mådde.
Nanna hade jämrat sig, skrattat och gråtit och slutligen slagit sig ned på en hög kläder i tvättstugan, där hon blivit sittande, medan hon, likgiltig för de andras ansträngningar, underhållit dem med sina dumma historier.
Först trodde jag att han jämrat sig men sen sa han det igen:.
Emellanåt hade hon gnytt och jämrat sig, eller kastat våldsamt med huvudet åt sidorna som för att undkomma något.
Min egen ångest försökte jag dölja för henne, men när hon väckte mig efter att jag på morgonen jämrat mig i sömnen erkände jag hur jag mådde.
Nanna hade jämrat sig, skrattat och gråtit och slutligen slagit sig ned på en hög kläder i tvättstugan, där hon blivit sittande, medan hon, likgiltig för de andras ansträngningar, underhållit dem med sina dumma historier.
De talar och mumlar och jämrar.
– Åh, jag eländiga, jämrar han sig.
– En man med hästsvans, jämrar hon sig.
Bara vinden som jämrar sig i fönsterspringorna.
Han jämrar sig, sömndrucken och mosig av alkohol.
Vi klagar ihop, gnäller och jämrar oss, skvallrar.
– Hanna, vad är det som har hänt? jämrar hon sig.
– När får jag träffa mina barn, jämrar hon sig.
Han trycker ena handen mot pannan och jämrar sig högljutt.
Och min kropp jämrar sig, när den blir torterad, jag är feg.
Hon jämrar sig, gnyr som ett barn och vaggar från sida till sida.
Hawaii jämrar sig, säger att han saknar sin amerikanska fru och sina barn.
Jag rider honom våldsamt, han begraver ansiktet mellan mina bröst och jämrar sig.
Jag kan icke sova, och än är det min mor som jämrar sig, än den lilla som gråter.
Han lägger sina händer på mitt huvud och leker med mitt hår och jämrar sig sakta.
Men än är hon inte död, bröstkorgen höjs och sänks i hastigt tempo och hon jämrar sig svagt.
Kanske dåliga i magen, och de skriker, gnäller, jämrar sig, svettiga, smutsiga, toviga i håret….
När hon värjer sig nyper han henne hårdare i bröstvårtorna, när hon jämrar sig pumpar han fortare.
Högströms säng gnäller och jämrar sig, högljutt och oregelbundet, som om någon tumlar omkring på madrassen.
”Hur sjutton tror du jag ska kunna bli förälskad i dig när du rör dig så där larvigt”, jämrar sig en nödställd Jussi.
Hennes fingrar är så skadade att hon jämrar sig av smärta när hon sträcker sig åt sidan och petar upp spännet kring bandet över axlarna.
Somliga gråter och jämrar sig dagarna igenom, andra grips av en stor verksamhetslust och bildar sällskap, för att hedra den avlidne… Er hustrus sätt att sörja är långt ifrån ovanligt.
Han bara måste! När han drar av Rosalie trosorna, tycker han att hon jämrar sig litet av åtrå, som den där nakna flickan som väntade på sin älskare i Brottslig hetta, TV-filmen som han såg bara för några dagar sedan.
”Alla har sitt sätt att sörja”, säger Elin Sand med sin mörka röst, och vid de orden ser Malin hur Britt Sivsjö sakta bryter samman, hur hennes huvud långsamt sjunker ner mot köksbordets lackade skiva och hur hon sluter ögonen och jämrar sig med ena kinden vilande mot bordsskivan.
Det skrapar av stolar där inne, tonfallen blir lätta och överslätande, sedan öppnas dörren och en okänd borgarfru kommer ut, ett litet bäveransikte som sticker upp ur ett böljande vitt krås, hon försvinner genom korridoren med beskäftiga steg, och golvplankorna jämrar sig under hennes klackar.
Vi har visserligen en barnjungfru som finns till hands, men Helga har svårt att överlåta Ernst till henne; hon blir aldrig nöjd med barnjungfruns insatser, jämt finns det någon detalj som hon anmärker på, och det brukar sluta med att hon sitter på helspänn och hör hur Ernst jämrar sig i något angränsande rum, och sedan reser hon sig med en liten suck, himlar uppgivet med ögonen mot mig och går mot dörren med trötta steg, och jag lägger ifrån mig boken och säger något om att hon måste lära sig att lämna över ansvaret till någon annan emellanåt, och att barnjungfrun är erfaren och säkert vet hur man gör, och ibland skakar jag resignerat på huvudet och ger Helga en kärleksfull pik om att hon allt är en riktig hönsmamma.
Nu börjar de fräna dofterna stiga upp där nerifrån, och det har hänt något med Helgas rörelser, ibland ligger hon slapp och viljelös och jämrar hjärtskärande åt mig att sluta, ibland griper hon tag i mitt bröst och borrar in naglarna hårt i den sladdriga huden, och sedan släpper hon, och det känns som om stumpen flyger fritt genom luften, omsluten av ljumma vindar, jag kan inte påminna mig att det har känts så förut, och vid något tillfälle vrider sig Helga åt sidan, som om hon är i färd med att resa sig ur sängen, och då tar jag ett bestämt grepp om henne och välter tillbaka henne på rygg, som vore hon en säck potatis, och jag trycker ner henne i sängen, och hon utstöter ett ljud som låter som ett kvävt rop, en uppgiven protest, men sedan fortsätter ljuden att komma ur henne, högre och högre, samtidigt som hon börjar gå mig till mötes, allt vildsintare och våldsammare, nästan som små språng mot mig, och när jag ser på henne stirrar hon tillbaka på mig med uppspärrade ögon, och ur hennes vidöppna mun låter det som råmanden, och hennes läppar skälver och darrar.
– Åh, jag eländiga, jämrar han sig.
– En man med hästsvans, jämrar hon sig.
Bara vinden som jämrar sig i fönsterspringorna.
Han jämrar sig, sömndrucken och mosig av alkohol.
Vi klagar ihop, gnäller och jämrar oss, skvallrar.
– Hanna, vad är det som har hänt? jämrar hon sig.
– När får jag träffa mina barn, jämrar hon sig.
Han trycker ena handen mot pannan och jämrar sig högljutt.
Och min kropp jämrar sig, när den blir torterad, jag är feg.
Hon jämrar sig, gnyr som ett barn och vaggar från sida till sida.
Hawaii jämrar sig, säger att han saknar sin amerikanska fru och sina barn.
Jag rider honom våldsamt, han begraver ansiktet mellan mina bröst och jämrar sig.
Jag kan icke sova, och än är det min mor som jämrar sig, än den lilla som gråter.
Han lägger sina händer på mitt huvud och leker med mitt hår och jämrar sig sakta.
Men än är hon inte död, bröstkorgen höjs och sänks i hastigt tempo och hon jämrar sig svagt.
Kanske dåliga i magen, och de skriker, gnäller, jämrar sig, svettiga, smutsiga, toviga i håret….
När hon värjer sig nyper han henne hårdare i bröstvårtorna, när hon jämrar sig pumpar han fortare.
Högströms säng gnäller och jämrar sig, högljutt och oregelbundet, som om någon tumlar omkring på madrassen.
”Hur sjutton tror du jag ska kunna bli förälskad i dig när du rör dig så där larvigt”, jämrar sig en nödställd Jussi.
Hennes fingrar är så skadade att hon jämrar sig av smärta när hon sträcker sig åt sidan och petar upp spännet kring bandet över axlarna.
Somliga gråter och jämrar sig dagarna igenom, andra grips av en stor verksamhetslust och bildar sällskap, för att hedra den avlidne… Er hustrus sätt att sörja är långt ifrån ovanligt.
Han bara måste! När han drar av Rosalie trosorna, tycker han att hon jämrar sig litet av åtrå, som den där nakna flickan som väntade på sin älskare i Brottslig hetta, TV-filmen som han såg bara för några dagar sedan.
”Alla har sitt sätt att sörja”, säger Elin Sand med sin mörka röst, och vid de orden ser Malin hur Britt Sivsjö sakta bryter samman, hur hennes huvud långsamt sjunker ner mot köksbordets lackade skiva och hur hon sluter ögonen och jämrar sig med ena kinden vilande mot bordsskivan.
Det skrapar av stolar där inne, tonfallen blir lätta och överslätande, sedan öppnas dörren och en okänd borgarfru kommer ut, ett litet bäveransikte som sticker upp ur ett böljande vitt krås, hon försvinner genom korridoren med beskäftiga steg, och golvplankorna jämrar sig under hennes klackar.
Vi har visserligen en barnjungfru som finns till hands, men Helga har svårt att överlåta Ernst till henne; hon blir aldrig nöjd med barnjungfruns insatser, jämt finns det någon detalj som hon anmärker på, och det brukar sluta med att hon sitter på helspänn och hör hur Ernst jämrar sig i något angränsande rum, och sedan reser hon sig med en liten suck, himlar uppgivet med ögonen mot mig och går mot dörren med trötta steg, och jag lägger ifrån mig boken och säger något om att hon måste lära sig att lämna över ansvaret till någon annan emellanåt, och att barnjungfrun är erfaren och säkert vet hur man gör, och ibland skakar jag resignerat på huvudet och ger Helga en kärleksfull pik om att hon allt är en riktig hönsmamma.
Nu börjar de fräna dofterna stiga upp där nerifrån, och det har hänt något med Helgas rörelser, ibland ligger hon slapp och viljelös och jämrar hjärtskärande åt mig att sluta, ibland griper hon tag i mitt bröst och borrar in naglarna hårt i den sladdriga huden, och sedan släpper hon, och det känns som om stumpen flyger fritt genom luften, omsluten av ljumma vindar, jag kan inte påminna mig att det har känts så förut, och vid något tillfälle vrider sig Helga åt sidan, som om hon är i färd med att resa sig ur sängen, och då tar jag ett bestämt grepp om henne och välter tillbaka henne på rygg, som vore hon en säck potatis, och jag trycker ner henne i sängen, och hon utstöter ett ljud som låter som ett kvävt rop, en uppgiven protest, men sedan fortsätter ljuden att komma ur henne, högre och högre, samtidigt som hon börjar gå mig till mötes, allt vildsintare och våldsammare, nästan som små språng mot mig, och när jag ser på henne stirrar hon tillbaka på mig med uppspärrade ögon, och ur hennes vidöppna mun låter det som råmanden, och hennes läppar skälver och darrar.