Izvestija i en mening
En hopvikt Izvestija på bordet bredvid.
Dnevnik Smotrel Pridirtjivo, Izvestija 1 december, 2006.
Izvestija, 1 december, 2006 (intervju med Jera and Jella Zjukova).
»Det var först sedan Lenin uppmärksammat mig som Izvestija började trycka mig«, kommenterade Majakovskij själv.
23 Avser artiklar och uttalanden publicerade i Izvestija, Pravda och Krasnaja Zvezda från den 29 november och framåt.
Den 24 december tryckte Izvestija hans reportage »Paris (Anteckningar av en människogås)« och tre dagar senare »Höstsalongen«.
Resolutionen publicerades i Pravda och Izvestija den 1 juli och då trampade han redan däcket på en Atlantångare med kurs mot Mexiko.
Och Majakovskij uppfattade den politiska signalen: redan den 2 april lät han i Izvestija trycka ännu en dikt på samma tema, »Byråkratiaden«.
Den 5 mars tryckte regeringsorganet Izvestija Majakovskijs dikt »Söndersammanträdda«, en kvick och rasande attack mot sovjetsamhällets byråkratisering.
Själv blev han så tagen av den säregna skönheten i de frisiska sanddynerna att han redan efter ett par dagar skrev en dikt, »Norderney«, som den 12 augusti trycktes i Izvestija.
I en ledarartikel i Izvestija, regeringens tidning, med titeln ”Skicklighet visad av ledare i Röda armén” stod Zjukovs namn överst på en lista med nya marskalkar och generaler.
I dikten »Om sånt som är dåligt« (1921), till exempel, hotas revolutionen av sovjetborgaren med Marx på väggen, en kanariefågel i bur och en katt som ligger och spinner på ett nummer av Izvestija.
« Hon gissade rätt: dokument från brittiska inrikesministeriet (Home Office) visar att det var hennes relation med Majakovskij, som skrev »extremt äreröriga artiklar« i Izvestija, som låg henne i fatet.
»I går läste jag av en tillfällighet i Izvestija Majakovskijs dikt på ett politiskt tema«, sade han och fortsatte: »Jag hör inte till anhängarna av hans poetiska talang, fast jag gärna erkänner min bristande kompetens på detta område.
Att Paris attraherade honom på ett annat sätt än Berlin framgår av att han skrev inte mindre än fyra långa – om än ytliga – artiklar för Izvestija och till och med en liten bok, En sjudagarsinspektion av franskt måleri (som dock utkom först postumt).
Men han drog sina slutsatser av Lilis kritik: medan reportagen från Paris publicerades på framstående plats i Izvestija, ingick artikeln »Dagens Berlin« i det material som Pressbyrån vid Centralkommitténs avdelning för agitation och propaganda skickade ut till landsortspressen….
Att »Brev från författaren Vladimir Vladimirovitj MAJAKOVSKIJ till författaren Alexej Maximovij GORKIJ« publicerades på så prominent plats var en medveten utmaning eftersom dikten tidigare hade refuserats av Izvestija, vilket i sin tur innebar att Majakovskij slutade publicera sig i regeringsorganet.
Det hade mr Hodgson inte behövt göra om han vetat att Home Office den 9 februari 1923 hade utfärdat ett hemligt cirkulär också om Majakovskij, »en av de främsta ledarna för Ryska Telegrambyrån ROSTAS ›kommunistiska‹ propaganda- och agitationsavdelning« som sedan 1921 skrivit propagandaartiklar i Izvestija och »inte får ges visum eller tillåtas landstiga i det Förenade Konungariket« eller någon av dess kolonier.
Om förtigandet av »20 års arbete« och kritiken av Bastubadet inte hade övertygat Majakovskij om att han betraktades med djup misstänksamhet av partiets ideologer torde några ord från Ivan Gronskij, chefredaktören för Izvestija, fällda under en nattlig promenad i februari ha gjort det: »Vladimir Vladimirovitj, era meningsskiljaktigheter med partiet i konstnärliga frågor eller, rättare, etisk-filosofiska frågor, är djupare än ni tror.
Dnevnik Smotrel Pridirtjivo, Izvestija 1 december, 2006.
Izvestija, 1 december, 2006 (intervju med Jera and Jella Zjukova).
»Det var först sedan Lenin uppmärksammat mig som Izvestija började trycka mig«, kommenterade Majakovskij själv.
23 Avser artiklar och uttalanden publicerade i Izvestija, Pravda och Krasnaja Zvezda från den 29 november och framåt.
Den 24 december tryckte Izvestija hans reportage »Paris (Anteckningar av en människogås)« och tre dagar senare »Höstsalongen«.
Resolutionen publicerades i Pravda och Izvestija den 1 juli och då trampade han redan däcket på en Atlantångare med kurs mot Mexiko.
Och Majakovskij uppfattade den politiska signalen: redan den 2 april lät han i Izvestija trycka ännu en dikt på samma tema, »Byråkratiaden«.
Den 5 mars tryckte regeringsorganet Izvestija Majakovskijs dikt »Söndersammanträdda«, en kvick och rasande attack mot sovjetsamhällets byråkratisering.
Själv blev han så tagen av den säregna skönheten i de frisiska sanddynerna att han redan efter ett par dagar skrev en dikt, »Norderney«, som den 12 augusti trycktes i Izvestija.
I en ledarartikel i Izvestija, regeringens tidning, med titeln ”Skicklighet visad av ledare i Röda armén” stod Zjukovs namn överst på en lista med nya marskalkar och generaler.
I dikten »Om sånt som är dåligt« (1921), till exempel, hotas revolutionen av sovjetborgaren med Marx på väggen, en kanariefågel i bur och en katt som ligger och spinner på ett nummer av Izvestija.
« Hon gissade rätt: dokument från brittiska inrikesministeriet (Home Office) visar att det var hennes relation med Majakovskij, som skrev »extremt äreröriga artiklar« i Izvestija, som låg henne i fatet.
»I går läste jag av en tillfällighet i Izvestija Majakovskijs dikt på ett politiskt tema«, sade han och fortsatte: »Jag hör inte till anhängarna av hans poetiska talang, fast jag gärna erkänner min bristande kompetens på detta område.
Att Paris attraherade honom på ett annat sätt än Berlin framgår av att han skrev inte mindre än fyra långa – om än ytliga – artiklar för Izvestija och till och med en liten bok, En sjudagarsinspektion av franskt måleri (som dock utkom först postumt).
Men han drog sina slutsatser av Lilis kritik: medan reportagen från Paris publicerades på framstående plats i Izvestija, ingick artikeln »Dagens Berlin« i det material som Pressbyrån vid Centralkommitténs avdelning för agitation och propaganda skickade ut till landsortspressen….
Att »Brev från författaren Vladimir Vladimirovitj MAJAKOVSKIJ till författaren Alexej Maximovij GORKIJ« publicerades på så prominent plats var en medveten utmaning eftersom dikten tidigare hade refuserats av Izvestija, vilket i sin tur innebar att Majakovskij slutade publicera sig i regeringsorganet.
Det hade mr Hodgson inte behövt göra om han vetat att Home Office den 9 februari 1923 hade utfärdat ett hemligt cirkulär också om Majakovskij, »en av de främsta ledarna för Ryska Telegrambyrån ROSTAS ›kommunistiska‹ propaganda- och agitationsavdelning« som sedan 1921 skrivit propagandaartiklar i Izvestija och »inte får ges visum eller tillåtas landstiga i det Förenade Konungariket« eller någon av dess kolonier.
Om förtigandet av »20 års arbete« och kritiken av Bastubadet inte hade övertygat Majakovskij om att han betraktades med djup misstänksamhet av partiets ideologer torde några ord från Ivan Gronskij, chefredaktören för Izvestija, fällda under en nattlig promenad i februari ha gjort det: »Vladimir Vladimirovitj, era meningsskiljaktigheter med partiet i konstnärliga frågor eller, rättare, etisk-filosofiska frågor, är djupare än ni tror.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.