Hänförelsen i en mening
Och så den häpna hänförelsen inför hans sång.
Hänförelsen var allmän: alla var vi med ens feuerbachianer.
Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.
Hänförelsen var allmän: alla var vi med ens feuerbachianer.
Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.
Inte av ilska, utan av hänförelse.
Paulas ögon lyste av hänförelse.
Hans hänförelse gällde främst honom själv.
Jag lyssnade med mer hänförelse än förnuft.
De ser i det närmaste besatta ut av hänförelse.
Hennes plötslig hänförelse spred sig likt en löpeld.
I västvärlden omges hans rykte av nästan samma hänförelse.
Inget ”yes!”, ingen våg av hänförelse som knockade honom.
Det gnistrade i hans ögon av hänförelse och håret stod åt alla håll.
Denna dag syntes det honom närma sig, buret på en våg av folklig hänförelse.
Den hänförelse som tillhör de allra första ungdomsåren hade bränt deras hjärtan.
« Den späda, pojkaktiga rösten sänktes igen i något slags tillbakahållen hänförelse.
Annas kinder – persikohy utan ludd, kallar hon det – är upplysta inifrån av hänförelse.
Med strömmande hänförelse prisade hon den bedrift löjtnant Macson utfört genom brevstölden.
Skönheten och suveräniteten i hans sång ingick en farlig förening i hänförelse som födde lustar.
Den spelade upp för oss, som om den var övertygad om att vi när som helst skulle börja kuttra av hänförelse.
Ingen tog notis om vädret, all uppmärksamhet, all hänförelse, all denna salighet koncentrerades kring en enda gestalt.
Allt av bästa kvalitet och ordnade på ett sätt som skulle fått en gammal ubåtsofficer att känna hopp och hänförelse.
Ovanför den mörke mannen roterade Tivolis polkagrisfärgade pariserhjul, alltmedan barn och vuxna skrek ut sin glädje och hänförelse.
Hennes ögon lyste av hänförelse, då hon talade om deras utflykter, hur de tältade ute på marken och lärde sig att springa i terräng.
Hon brann av hänförelse för sitt ämne, och hon hade en förmåga att få sina elever med sig, så att de sågo som hon och tänkte som hon.
Det var en intim sak att göra och när han inte protesterade det minsta fick den henne att känna hänförelse; de två hörde ihop trots allt.
”ifrågasätter – med gränslös grymhet –” Ur Jan Blonskis essä, ”Att se klart i hänförelse”, återgiven i Bonniers Litterära Magasin 1966:9.
Vattniga ögon, plufsiga kinder och dålig hy, dialekter, sjukskrivningar och illa sammansatta meningar, men värst av allt var deras hänförelse över buffén.
Pappans och broderns politiska hemvist är en viktig del i förklaringen till Ingmar Bergmans egen hänförelse inför nazismen under den resa till Tyskland han gjorde sommaren 1936.
Men samtidigt som den fick henne att känna en blandning av hänförelse, ilska, glädje och otrolig kärlek, hade hennes kropp blivit så avslappnad att det var som om skelettet försvunnit.
Från allra första början talar han skarpt och avhugget om den brist på hänförelse som fortfarande kan konstateras inom företagen trots führerns och hans soldaters härliga framgångar.
Hur hippiekläder blivit hans uniform och om de månader då han lät sig uppslukas av sin hänförelse för Norditalien och fann sina gelikar bland andra blomsterbarn, som skulle komma att utgöra deras familj.
Kvinnor och män, barn och hundraåringar, alla drogs till Claudette, ville vara nära henne, och när de såg på henne fanns det något i deras blick som kunde vara rena förhoppningar och hänförelse, men annorlunda och mystiskt.
Att den där blandningen av hänförelse och andakt, som bemäktigar sig oss när vi hör en Jussi Björling sjunga eller en Glenn Gould spela piano, bultar av halvmedveten sinnlighet är väl inte någon alltför originell iakttagelse.
Erik Anderssons sista stund beskrivs målande av en av Mästarens trogna, Hulda Nygren, i en skrift som kom ut året efter hans död: Hans ansikte blev liksom förklarat, ögonen strålade av liv och hänförelse, blicken riktades uppåt – det var som om han såg någon, som talade med honom, och gång på gång svarade han: ’Ja, ja, ja!’ Så en stunds tystnad.
Paulas ögon lyste av hänförelse.
Hans hänförelse gällde främst honom själv.
Jag lyssnade med mer hänförelse än förnuft.
De ser i det närmaste besatta ut av hänförelse.
Hennes plötslig hänförelse spred sig likt en löpeld.
I västvärlden omges hans rykte av nästan samma hänförelse.
Inget ”yes!”, ingen våg av hänförelse som knockade honom.
Det gnistrade i hans ögon av hänförelse och håret stod åt alla håll.
Denna dag syntes det honom närma sig, buret på en våg av folklig hänförelse.
Den hänförelse som tillhör de allra första ungdomsåren hade bränt deras hjärtan.
« Den späda, pojkaktiga rösten sänktes igen i något slags tillbakahållen hänförelse.
Annas kinder – persikohy utan ludd, kallar hon det – är upplysta inifrån av hänförelse.
Med strömmande hänförelse prisade hon den bedrift löjtnant Macson utfört genom brevstölden.
Skönheten och suveräniteten i hans sång ingick en farlig förening i hänförelse som födde lustar.
Den spelade upp för oss, som om den var övertygad om att vi när som helst skulle börja kuttra av hänförelse.
Ingen tog notis om vädret, all uppmärksamhet, all hänförelse, all denna salighet koncentrerades kring en enda gestalt.
Allt av bästa kvalitet och ordnade på ett sätt som skulle fått en gammal ubåtsofficer att känna hopp och hänförelse.
Ovanför den mörke mannen roterade Tivolis polkagrisfärgade pariserhjul, alltmedan barn och vuxna skrek ut sin glädje och hänförelse.
Hennes ögon lyste av hänförelse, då hon talade om deras utflykter, hur de tältade ute på marken och lärde sig att springa i terräng.
Hon brann av hänförelse för sitt ämne, och hon hade en förmåga att få sina elever med sig, så att de sågo som hon och tänkte som hon.
Det var en intim sak att göra och när han inte protesterade det minsta fick den henne att känna hänförelse; de två hörde ihop trots allt.
”ifrågasätter – med gränslös grymhet –” Ur Jan Blonskis essä, ”Att se klart i hänförelse”, återgiven i Bonniers Litterära Magasin 1966:9.
Vattniga ögon, plufsiga kinder och dålig hy, dialekter, sjukskrivningar och illa sammansatta meningar, men värst av allt var deras hänförelse över buffén.
Pappans och broderns politiska hemvist är en viktig del i förklaringen till Ingmar Bergmans egen hänförelse inför nazismen under den resa till Tyskland han gjorde sommaren 1936.
Men samtidigt som den fick henne att känna en blandning av hänförelse, ilska, glädje och otrolig kärlek, hade hennes kropp blivit så avslappnad att det var som om skelettet försvunnit.
Från allra första början talar han skarpt och avhugget om den brist på hänförelse som fortfarande kan konstateras inom företagen trots führerns och hans soldaters härliga framgångar.
Hur hippiekläder blivit hans uniform och om de månader då han lät sig uppslukas av sin hänförelse för Norditalien och fann sina gelikar bland andra blomsterbarn, som skulle komma att utgöra deras familj.
Kvinnor och män, barn och hundraåringar, alla drogs till Claudette, ville vara nära henne, och när de såg på henne fanns det något i deras blick som kunde vara rena förhoppningar och hänförelse, men annorlunda och mystiskt.
Att den där blandningen av hänförelse och andakt, som bemäktigar sig oss när vi hör en Jussi Björling sjunga eller en Glenn Gould spela piano, bultar av halvmedveten sinnlighet är väl inte någon alltför originell iakttagelse.
Erik Anderssons sista stund beskrivs målande av en av Mästarens trogna, Hulda Nygren, i en skrift som kom ut året efter hans död: Hans ansikte blev liksom förklarat, ögonen strålade av liv och hänförelse, blicken riktades uppåt – det var som om han såg någon, som talade med honom, och gång på gång svarade han: ’Ja, ja, ja!’ Så en stunds tystnad.