Ho i en mening
Ho Chi Minh, 99.
Vi skrek: Ho Ho Ho Chi Minh.
”Ser du förkortningen HO?”.
Ho messhandlan helt enkelt, var da.
Å ho brukte allti ett slagträ tet.
Ho hade flöte änna ner te Olsäter.
HO måste så klart stå för Haxhi Osmanaj.
Ho vill väll inte börje å leve igen helt enkelt.
(Heter du Ho i andranamn, eller? löd den gamla vitsen.
Ho dränkte sej i älva, de hitta’na nere i Olsäter.
På andra sidan rummet fanns diskbänk och en enda ho under kranen.
Från Hanoi, Ho Chi Minh-staden, från Hoi An och bergen i inlandet.
Jag ställde mig mitt framför Epona och ropade ett svagt ”ho ho”.
»Han hade stripigt skägg, var väldigt smal och liknade Ho Chi Minh.
Så synd att Ho Chi Minh har dött, annars kunde han också ha fått ett.
Torrdass och rinnande kallvatten över en ho och en liten diskbänk av zink.
Ho tyckt att fôlk peka på’na, ho känd sej sôm ett tôcken missfoster.
På den hade han textat: ”Vi ho purgato ancora”, jag har straffat er igen.
Ho brukte å säj att grabben hade alt tänkt å gör nôe, å då feck han stryk för det me.
”Ho hôppa i frå broa i Ransäter, å så flöt ho opp i Olsäter”, sa han mellan gråt-attackerna.
Horse and Hattock, Horse and go! Horse and Pellatis, ho, ho! But she mov’d not an Inch off the Ground.
Hon kom från Ho Chi Minh-staden via Helsingfors, åkte tillbaka via Helsingfors, om vi nu ska lita på gps-positionerna.
Samtalen från Patrick Andergrens mobil till Vietnam ska ha registrerats på servrar i Ho Chi Minh City, Saigon alltså.
Mopeder över allt, franskkolonial arkitektur, långa boulevarder med namn som Mao Tse Tung Boulevard och Ho Chi Minh Avenue.
Och ingen hittade Paul Barretts kropp; när man började söka efter den gjorde man det i närheten av pojkens hem i Westward Ho!.
Sedan provade jag med en vissling och ett nytt ”ho ho”, och kastade till slut en liten sten på den låga dörren mitt i båtens akter.
Där fanns en ho med en handpump, ett bord med vaxduk som på vissa ställen var trådsliten och en soffa, täckt av en lappad gammal pläd.
Jag å käringa, ja Margit alltså, käringa mi som e dö, Gud välsigne ho, töckte nog att Kjell och Anette sku ha blitt ett så fint å rart par.
Rör och ledningar stack ut från en av dem och som ett konstverk på motsatta väggen hängde ett plåtschabrak som innan varit diskbänk med ho och allt.
”Sånne skit kan flickebarn för fan int läsa, då bli ho ju frå vettet”, konstaterade han när han föste fram henne mot disken i biblioteket inne i byn.
Det var nog därför jag inte i god tid blev varse vad som var i görningen förrän någon hojtade: ”Ho, ho! Solveig … hallå!” och jag avbröts i mina funderingar.
Vi skrek: Ho Ho Ho Chi Minh.
”Ser du förkortningen HO?”.
Ho messhandlan helt enkelt, var da.
Å ho brukte allti ett slagträ tet.
Ho hade flöte änna ner te Olsäter.
HO måste så klart stå för Haxhi Osmanaj.
Ho vill väll inte börje å leve igen helt enkelt.
(Heter du Ho i andranamn, eller? löd den gamla vitsen.
Ho dränkte sej i älva, de hitta’na nere i Olsäter.
På andra sidan rummet fanns diskbänk och en enda ho under kranen.
Från Hanoi, Ho Chi Minh-staden, från Hoi An och bergen i inlandet.
Jag ställde mig mitt framför Epona och ropade ett svagt ”ho ho”.
»Han hade stripigt skägg, var väldigt smal och liknade Ho Chi Minh.
Så synd att Ho Chi Minh har dött, annars kunde han också ha fått ett.
Torrdass och rinnande kallvatten över en ho och en liten diskbänk av zink.
Ho tyckt att fôlk peka på’na, ho känd sej sôm ett tôcken missfoster.
På den hade han textat: ”Vi ho purgato ancora”, jag har straffat er igen.
Ho brukte å säj att grabben hade alt tänkt å gör nôe, å då feck han stryk för det me.
”Ho hôppa i frå broa i Ransäter, å så flöt ho opp i Olsäter”, sa han mellan gråt-attackerna.
Horse and Hattock, Horse and go! Horse and Pellatis, ho, ho! But she mov’d not an Inch off the Ground.
Hon kom från Ho Chi Minh-staden via Helsingfors, åkte tillbaka via Helsingfors, om vi nu ska lita på gps-positionerna.
Samtalen från Patrick Andergrens mobil till Vietnam ska ha registrerats på servrar i Ho Chi Minh City, Saigon alltså.
Mopeder över allt, franskkolonial arkitektur, långa boulevarder med namn som Mao Tse Tung Boulevard och Ho Chi Minh Avenue.
Och ingen hittade Paul Barretts kropp; när man började söka efter den gjorde man det i närheten av pojkens hem i Westward Ho!.
Sedan provade jag med en vissling och ett nytt ”ho ho”, och kastade till slut en liten sten på den låga dörren mitt i båtens akter.
Där fanns en ho med en handpump, ett bord med vaxduk som på vissa ställen var trådsliten och en soffa, täckt av en lappad gammal pläd.
Jag å käringa, ja Margit alltså, käringa mi som e dö, Gud välsigne ho, töckte nog att Kjell och Anette sku ha blitt ett så fint å rart par.
Rör och ledningar stack ut från en av dem och som ett konstverk på motsatta väggen hängde ett plåtschabrak som innan varit diskbänk med ho och allt.
”Sånne skit kan flickebarn för fan int läsa, då bli ho ju frå vettet”, konstaterade han när han föste fram henne mot disken i biblioteket inne i byn.
Det var nog därför jag inte i god tid blev varse vad som var i görningen förrän någon hojtade: ”Ho, ho! Solveig … hallå!” och jag avbröts i mina funderingar.
En uggla hoar.
En uggla hoar, en gråsparv ruskar sina vingar på en grankvist nära Malin, och världen är vacker här, doftar, sjuder av liv, men det enda jag tänker på är död.
En uggla hoar, en gråsparv ruskar sina vingar på en grankvist nära Malin, och världen är vacker här, doftar, sjuder av liv, men det enda jag tänker på är död.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Hon är min.
Hon är glad.
Hon är skön.
Hon blev rädd.
Hon skötte sig.
1917 skrev hon:.
Hon sa till mig:.
Hon är en kakadua.
Och så skrev hon:.
Hon är nittofyra år.
Hon kan inte vara det.
Hon lever som hon lär.
Hon såg ut som en karl.
Hon kan vara tuff också.
Utom när hon föder barn.
Men hon älskade sina barn.
Hon önskade mig lycka till.
Då är hon en riktig kvinna.
Det hade hon, lagom till julen.
Hon tittade plågat på mig.
Hon kan aldrig mer se sådan ut.
Hon doftade flicka och barntvål.
Hans efternamn nämnde hon aldrig.
”Hej Joe”, säger hon oberört.
I dag har hon återigen två bröst.
Dessutom hade hon gått upp i vikt:.
Hon har inte märkt någon särskild.
”Var min hjälte, Joe” viskade hon.
Förmodligen har hon brist på hormoner.
Hon karaktäriserade honom som stingslig.
Det är ett under att hon står på benen.
Hon är glad.
Hon är skön.
Hon blev rädd.
Hon skötte sig.
1917 skrev hon:.
Hon sa till mig:.
Hon är en kakadua.
Och så skrev hon:.
Hon är nittofyra år.
Hon kan inte vara det.
Hon lever som hon lär.
Hon såg ut som en karl.
Hon kan vara tuff också.
Utom när hon föder barn.
Men hon älskade sina barn.
Hon önskade mig lycka till.
Då är hon en riktig kvinna.
Det hade hon, lagom till julen.
Hon tittade plågat på mig.
Hon kan aldrig mer se sådan ut.
Hon doftade flicka och barntvål.
Hans efternamn nämnde hon aldrig.
”Hej Joe”, säger hon oberört.
I dag har hon återigen två bröst.
Dessutom hade hon gått upp i vikt:.
Hon har inte märkt någon särskild.
”Var min hjälte, Joe” viskade hon.
Förmodligen har hon brist på hormoner.
Hon karaktäriserade honom som stingslig.
Det är ett under att hon står på benen.