Hallen i en mening
Nu i hallen.
I övre hallen.
Ligger i hallen.
De stod i hallen.
Han stod i hallen.
Hon står i hallen.
Hallen var helt tom.
Hon vek av mot hallen.
Mars blundade i hallen.
Det fanns ljus i hallen.
Det är någon i hallen.
Han hörde henne i hallen.
Den förste låg i hallen.
En stol låg vält i hallen.
Hallen var en beige korridor.
Hennes son kikade ut i hallen.
Valet kom in från hallen igen.
I hallen tog hon av sig skorna.
Stegen ekade i den stora hallen.
Hallen gick till höger om Clark.
Det var mörkt i hallen innanför.
”Farmor?” kom det från hallen.
Hela hallen var full av flyttlådor.
I hallen stod fortfarande Ahmeds skor.
Utan att vänta gick Jonna ut i hallen.
Jonna skyndade ut i hallen utan ett ord.
Och så värdinnan, som mötte i hallen.
Hallen var trång och hade ljusa tapeter.
Jag gick ut i hallen och drog igen dörren.
Det lyste änna inifrån hallen, hans hall.
Hallen luktar rengöringsmedel och potpurri.
I övre hallen.
Ligger i hallen.
De stod i hallen.
Han stod i hallen.
Hon står i hallen.
Hallen var helt tom.
Hon vek av mot hallen.
Mars blundade i hallen.
Det fanns ljus i hallen.
Det är någon i hallen.
Han hörde henne i hallen.
Den förste låg i hallen.
En stol låg vält i hallen.
Hallen var en beige korridor.
Hennes son kikade ut i hallen.
Valet kom in från hallen igen.
I hallen tog hon av sig skorna.
Stegen ekade i den stora hallen.
Hallen gick till höger om Clark.
Det var mörkt i hallen innanför.
”Farmor?” kom det från hallen.
Hela hallen var full av flyttlådor.
I hallen stod fortfarande Ahmeds skor.
Utan att vänta gick Jonna ut i hallen.
Jonna skyndade ut i hallen utan ett ord.
Och så värdinnan, som mötte i hallen.
Hallen var trång och hade ljusa tapeter.
Jag gick ut i hallen och drog igen dörren.
Det lyste änna inifrån hallen, hans hall.
Hallen luktar rengöringsmedel och potpurri.
Hon vet hur nya hallar ser ut.
Det finns ett par andra hallar i stan, men okej.
Alla dessa hallar jag klivit in i under alla dessa år.
Vi går uppför trappor, genom korridorer, passerar nya hallar och går upp för nya trappor.
Som vanligt i öst hade fabriken enorma golvytor; stora hallar, mycket maskiner, stora lager och mycket folk.
Övervåningen var torr och bestod av två hallar i fil, drygt tjugo gånger tjugo meter och minst åtta meter i takhöjd.
Monstret ser väldigt mycket ut som man ser ut när man vill att alla faktiskt bara ska gå hem och smutsa ner i sina egna hallar.
I slutet av den socialistiska sommaren 1968 har DN bett Lena möta den gamla Dramatenaktrisen Inga Tidblad i hennes sommarparadis vid Hovs hallar utanför Båstad.
Min bristande förtrogenhet med hotellet, i kombination med de skador jordbävningen och eldsvådan åstadkommit, ställde mig inför en vildmark skapad av människor: hallar och rum som inte längre var klart definierade på grund av sammanrasade delar, en labyrint av passager och utrymmen, här karga och dystra, där kaotiska och hotfulla, bara bitvis avslöjade av ficklampsstrålens rörelser.
Nu närmast joggade han fram i stället för att gå snabbt och mässade högt som marinsoldater brukade mässa när de sprang gruppvis, men eftersom han inte kunde några marinkårssånger, grymtade han fram orden till ”Somewhere Over the Rainbow” utan melodi, ungefär i takt med sina steg, på väg varken till Montezumas hallar eller Tripolis stränder, utan till en framtid som nu förebådade fantastiska upplevelser och ständiga överraskningar.
Han hade Sveriges Radio till höger, Studio Ett, Ring P1, Kulturnytt, Odla med P1, Filosofiska Rummet, Kino, alla klassiker tillverkades därinne, för att inte tala om P2, det var ett magiskt ögonblick att passera detta tempel, tråkigt att han inte kunde stanna, kanske få en autograf av någon som kom ut, vem som helst, till och med någon från P3 eller P4, men var sak har sin tid, tänkte Winter, den andre flängde på därframme, kanske såg han sig om, Winter kunde knappt se någonting för svetten som rann över ansiktet, den sved som piss i ögonen, vatten från Döda havet, det var som om kristaller av salt bildats i hans ögon, han försökte blinka bort det, det sved mer, det sved i halsen, han hade slitit av slipsen utanför Diplomat, någon kanske hade sett det, tolkat det som en protest av något slag, det var en mycket dyr slips från Twins, han tänkte på centrala Göteborg som en vän, gator som var som hallar i hans eget hem, Göteborg var hans hem, åtminstone centrum och väster, ut mot Långedrag, öarna, här i huvudstaden var han en bonnjävel på en stulen cykel på väg mot avgrunden, den ledde till vänster nu, in på en ny boulevard, Karlavägen, lång som helvetet hela vägen bort mot Karlaplan, tyst och lång, ingen trafik, inga kolleger naturligtvis, bara han och kvällen och zombien därframme, han var så trött nu att han började tvivla på sitt omdöme, han kanske hade varit knäpp från början, den kliniska depressionen hade gått över i vansinne, vanföreställningar, äkta paranoia, det fanns ingen annan cyklist, det fanns bara han själv, snart före detta kriminalkommissarie Erik Winter, en gång landets yngsta, nu ett vrak som höll sig i styret som ett fyllo, som började vingla fram och tillbaka på boulevarden, som fortfarande höll farten men hur länge till? som inte såg någonting, som försökte skrika någonting, som fortsatte efter skuggan därframme, som såg ett ljus därframme, en lysande boll, som en diskokula, det kanske var fest, han var på väg mitt in i festen.
Det finns ett par andra hallar i stan, men okej.
Alla dessa hallar jag klivit in i under alla dessa år.
Vi går uppför trappor, genom korridorer, passerar nya hallar och går upp för nya trappor.
Som vanligt i öst hade fabriken enorma golvytor; stora hallar, mycket maskiner, stora lager och mycket folk.
Övervåningen var torr och bestod av två hallar i fil, drygt tjugo gånger tjugo meter och minst åtta meter i takhöjd.
Monstret ser väldigt mycket ut som man ser ut när man vill att alla faktiskt bara ska gå hem och smutsa ner i sina egna hallar.
I slutet av den socialistiska sommaren 1968 har DN bett Lena möta den gamla Dramatenaktrisen Inga Tidblad i hennes sommarparadis vid Hovs hallar utanför Båstad.
Min bristande förtrogenhet med hotellet, i kombination med de skador jordbävningen och eldsvådan åstadkommit, ställde mig inför en vildmark skapad av människor: hallar och rum som inte längre var klart definierade på grund av sammanrasade delar, en labyrint av passager och utrymmen, här karga och dystra, där kaotiska och hotfulla, bara bitvis avslöjade av ficklampsstrålens rörelser.
Nu närmast joggade han fram i stället för att gå snabbt och mässade högt som marinsoldater brukade mässa när de sprang gruppvis, men eftersom han inte kunde några marinkårssånger, grymtade han fram orden till ”Somewhere Over the Rainbow” utan melodi, ungefär i takt med sina steg, på väg varken till Montezumas hallar eller Tripolis stränder, utan till en framtid som nu förebådade fantastiska upplevelser och ständiga överraskningar.
Han hade Sveriges Radio till höger, Studio Ett, Ring P1, Kulturnytt, Odla med P1, Filosofiska Rummet, Kino, alla klassiker tillverkades därinne, för att inte tala om P2, det var ett magiskt ögonblick att passera detta tempel, tråkigt att han inte kunde stanna, kanske få en autograf av någon som kom ut, vem som helst, till och med någon från P3 eller P4, men var sak har sin tid, tänkte Winter, den andre flängde på därframme, kanske såg han sig om, Winter kunde knappt se någonting för svetten som rann över ansiktet, den sved som piss i ögonen, vatten från Döda havet, det var som om kristaller av salt bildats i hans ögon, han försökte blinka bort det, det sved mer, det sved i halsen, han hade slitit av slipsen utanför Diplomat, någon kanske hade sett det, tolkat det som en protest av något slag, det var en mycket dyr slips från Twins, han tänkte på centrala Göteborg som en vän, gator som var som hallar i hans eget hem, Göteborg var hans hem, åtminstone centrum och väster, ut mot Långedrag, öarna, här i huvudstaden var han en bonnjävel på en stulen cykel på väg mot avgrunden, den ledde till vänster nu, in på en ny boulevard, Karlavägen, lång som helvetet hela vägen bort mot Karlaplan, tyst och lång, ingen trafik, inga kolleger naturligtvis, bara han och kvällen och zombien därframme, han var så trött nu att han började tvivla på sitt omdöme, han kanske hade varit knäpp från början, den kliniska depressionen hade gått över i vansinne, vanföreställningar, äkta paranoia, det fanns ingen annan cyklist, det fanns bara han själv, snart före detta kriminalkommissarie Erik Winter, en gång landets yngsta, nu ett vrak som höll sig i styret som ett fyllo, som började vingla fram och tillbaka på boulevarden, som fortfarande höll farten men hur länge till? som inte såg någonting, som försökte skrika någonting, som fortsatte efter skuggan därframme, som såg ett ljus därframme, en lysande boll, som en diskokula, det kanske var fest, han var på väg mitt in i festen.
Hallarna var städade och det var helt tomt.
Ner till de vidsträckta hallarna på nedervåningen, antog N.
”Hallarna har varit marknadsplats sedan medeltiden”, sa Arnaud.
Detta var festliga tillfällen och det serverades middag och efterrätt, på långbord i hallarna.
Cinna har en del annat att ordna så jag bestämmer mig för att ta mig ner till Förnyelsecentrets bottenvåning med hallarna för alla tävlande och deras triumfvagnar.
En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter, med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit.
Men hade de känt det så, de få bilister som korsade det tyska bondelandskapet i ensamt majestät på de mastodontiska betongvägarna på trettiotalet, eller de svenska passagerarna som jäktade genom de överdimensionerade hallarna på Arlanda någon gång på sextiotalet, att det spökade? Att det, trots att det var helt nytt, obesudlat, att ingen ännu hade omkommit i bilolyckor eller flygkrascher, spökade.
Ner till de vidsträckta hallarna på nedervåningen, antog N.
”Hallarna har varit marknadsplats sedan medeltiden”, sa Arnaud.
Detta var festliga tillfällen och det serverades middag och efterrätt, på långbord i hallarna.
Cinna har en del annat att ordna så jag bestämmer mig för att ta mig ner till Förnyelsecentrets bottenvåning med hallarna för alla tävlande och deras triumfvagnar.
En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter, med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit.
Men hade de känt det så, de få bilister som korsade det tyska bondelandskapet i ensamt majestät på de mastodontiska betongvägarna på trettiotalet, eller de svenska passagerarna som jäktade genom de överdimensionerade hallarna på Arlanda någon gång på sextiotalet, att det spökade? Att det, trots att det var helt nytt, obesudlat, att ingen ännu hade omkommit i bilolyckor eller flygkrascher, spökade.
Såg en hall.
En helt ny hall.
Hall, John 23, 24.
Manor Hall Road 209.
Fru Hall svarade inte.
Han skrev: Robert Hall.
5 juni Intagen kva Hall.
Hall, Björn 15, 22, 25.
Vi kom in i en liten hall.
Längre fram en kort hall.
De gick genom en naken hall.
Det hänger ihop med Hall.
5 mars Ej återvänt kva Hall.
Hall dig på avstånd, Angela.
Dörren gick till en liten hall.
Den äldre John Hall avled 1802.
Hall hade dessutom varit lärare.
Hall har jag aldrig haft behov av.
Först en stor hall när du kom in.
”En gång på fyra år”, sa Hall.
Ove sjunker ner på pallen i sin hall.
(Financial Times Prentice Hall, 1998).
Intervju med Julia Hall i Bryssel 2004.
Linnea Hall satt i sitt ljusa vardagsrum.
Och kvar finns bara tystnaden i Oves hall.
”Jag förstår”, sa Hall och reste sig.
Det lyste änna inifrån hallen, hans hall.
”Jag ska hämta Tyra nu”, sa Linnea Hall.
”Hall var inte en liten karl”, sa Ringmar.
En hall uppvisade tre dörrar av borstat stål.
1993 »World Trade Hall of Fame«, Los Angeles.
En helt ny hall.
Hall, John 23, 24.
Manor Hall Road 209.
Fru Hall svarade inte.
Han skrev: Robert Hall.
5 juni Intagen kva Hall.
Hall, Björn 15, 22, 25.
Vi kom in i en liten hall.
Längre fram en kort hall.
De gick genom en naken hall.
Det hänger ihop med Hall.
5 mars Ej återvänt kva Hall.
Hall dig på avstånd, Angela.
Dörren gick till en liten hall.
Den äldre John Hall avled 1802.
Hall hade dessutom varit lärare.
Hall har jag aldrig haft behov av.
Först en stor hall när du kom in.
”En gång på fyra år”, sa Hall.
Ove sjunker ner på pallen i sin hall.
(Financial Times Prentice Hall, 1998).
Intervju med Julia Hall i Bryssel 2004.
Linnea Hall satt i sitt ljusa vardagsrum.
Och kvar finns bara tystnaden i Oves hall.
”Jag förstår”, sa Hall och reste sig.
Det lyste änna inifrån hallen, hans hall.
”Jag ska hämta Tyra nu”, sa Linnea Hall.
”Hall var inte en liten karl”, sa Ringmar.
En hall uppvisade tre dörrar av borstat stål.
1993 »World Trade Hall of Fame«, Los Angeles.