Grämelse i en mening
Det sved till i honom av grämelse.
Tårar av grämelse stego upp i hennes ögon.
Du betalade ju själv! tillade han inom sig med grämelse.
Då voro föregående natts oro och bittra grämelse åter över Petra.
Det var inte rättvist, sa jag och orden stockade sig i halsen av grämelse.
– Ni äro kära i varandra, snyftade hon med ansiktet förvridet av grämelse.
Är inte det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och jag likar det inte.
Och det är samtidigt som han översköljs av dessa känslor av skam och grämelse som alla gäster ställer sig upp och Denise träder in i rummet.
Han iakttar hur Casey sätter upp håret i en lös hästsvans och vänder ansiktet mot vinden, och han känner de vanliga huggen av kärlek och grämelse.
”Det var nog lika bra”, säger hon och det är något i hennes tonfall: Sorg? Grämelse? Ilska? Jag kan inte riktigt avgöra det, men jag vet instinktivt att det inte lovar gott för mig.
Det har sedan dess inte gått en dag utan att jag plågas av en diffus men pockande känsla av grämelse, och varje kvinna jag dejtar är en påminnelse om det jag har tillåtit mig själv att förlora.
De där fyra orden, drypande av inkapslad anspänning och grämelse, vittnar om att mina tafatta ansatser till harmlöst dösnack icke desto mindre lyckats pricka in ett uppenbart känsligt ämne, och jag beslutar mig för att fortsättningsvis låta Brad styra samtalet.
Tårar av grämelse stego upp i hennes ögon.
Du betalade ju själv! tillade han inom sig med grämelse.
Då voro föregående natts oro och bittra grämelse åter över Petra.
Det var inte rättvist, sa jag och orden stockade sig i halsen av grämelse.
– Ni äro kära i varandra, snyftade hon med ansiktet förvridet av grämelse.
Är inte det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och jag likar det inte.
Och det är samtidigt som han översköljs av dessa känslor av skam och grämelse som alla gäster ställer sig upp och Denise träder in i rummet.
Han iakttar hur Casey sätter upp håret i en lös hästsvans och vänder ansiktet mot vinden, och han känner de vanliga huggen av kärlek och grämelse.
”Det var nog lika bra”, säger hon och det är något i hennes tonfall: Sorg? Grämelse? Ilska? Jag kan inte riktigt avgöra det, men jag vet instinktivt att det inte lovar gott för mig.
Det har sedan dess inte gått en dag utan att jag plågas av en diffus men pockande känsla av grämelse, och varje kvinna jag dejtar är en påminnelse om det jag har tillåtit mig själv att förlora.
De där fyra orden, drypande av inkapslad anspänning och grämelse, vittnar om att mina tafatta ansatser till harmlöst dösnack icke desto mindre lyckats pricka in ett uppenbart känsligt ämne, och jag beslutar mig för att fortsättningsvis låta Brad styra samtalet.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.