Glasstrutarna i en mening
Han tog emot de båda glasstrutarna som hon hade med sig.
Han räckte över båda glasstrutarna till Sabina som inte hade någonting emot att äta upp båda två.
Han räckte över båda glasstrutarna till Sabina som inte hade någonting emot att äta upp båda två.
”Och glasstrutar”, säger hon.
”Vad är grejen med dig och dina glasstrutar?”.
Röda korset delar inte ut glasstrutar i tredje världen.
Mycket riktigt hade hon två glasstrutar med sig i ena handen.
Silver kommer ut från bensinmackens butik med två glasstrutar.
På sätena framför satt kvinnans två barn med glasstrutar i händerna.
Efter fem minuter kom Stormy ut från Burke & Bailey’s med två glasstrutar.
Om pappa bara hade kommit att tänka på det skulle han ha sagt till Ben att dela med sig av sin glasstrut till mig, men pappa tänkte inte på glasstrutar eller på sin häpna dotter, han hade tankarna på annat håll.
Det var på morgonen efter det, när Martin hoppade ur bingen och gick upp och låste dörren om dem, för att inte hans mamma skulle komma in med två glasstrutar åt dem när de höll på och hade sex för fullt, det var då Sabina såg vilka konstiga proportioner allting hade hos honom.
”Vad är grejen med dig och dina glasstrutar?”.
Röda korset delar inte ut glasstrutar i tredje världen.
Mycket riktigt hade hon två glasstrutar med sig i ena handen.
Silver kommer ut från bensinmackens butik med två glasstrutar.
På sätena framför satt kvinnans två barn med glasstrutar i händerna.
Efter fem minuter kom Stormy ut från Burke & Bailey’s med två glasstrutar.
Om pappa bara hade kommit att tänka på det skulle han ha sagt till Ben att dela med sig av sin glasstrut till mig, men pappa tänkte inte på glasstrutar eller på sin häpna dotter, han hade tankarna på annat håll.
Det var på morgonen efter det, när Martin hoppade ur bingen och gick upp och låste dörren om dem, för att inte hans mamma skulle komma in med två glasstrutar åt dem när de höll på och hade sex för fullt, det var då Sabina såg vilka konstiga proportioner allting hade hos honom.
Jag släppte glasstruten på marken.
Jag satt med de knullande koi-fiskarna bakom mig och den oavslutade glasstruten i handen.
Jag talade om för pappa att det fanns små insekter inne i glasstruten och att jag inte kunde äta den.
Och om det inte hade varit Zoe Kruller som sålt den där glasstruten till oss, skulle pappa säkert gärna ha gått med mig tillbaka till Honeystones för att få en ny glasstrut, gratis.
Pappa svor tyst för sig själv och petade på glasstruten med skospetsen som om han där uppifrån kunde se de halvdussin svarta insekter som kröp omkring inne i struten: han verkade skeptisk, otålig; han visade inte stor medkänsla, det var nästan som om det varit mitt fel att struten var dålig.
När vi kommit ut på parkeringsplatsen igen, ut i den tryckande hettan som kändes kvävande efter den mjölkvita svalkan inne i mejeributiken, upptäckte jag då vi närmade oss pappas bil som stod slarvigt parkerad mitt i den gassande solen, att spetsen längst ner på min glasstrut var urgröpt och trasig – och sedan såg jag till min fasa att det fanns någonting inne i glasstruten: det kröp omkring små svarta insekter där.
Jag satt med de knullande koi-fiskarna bakom mig och den oavslutade glasstruten i handen.
Jag talade om för pappa att det fanns små insekter inne i glasstruten och att jag inte kunde äta den.
Och om det inte hade varit Zoe Kruller som sålt den där glasstruten till oss, skulle pappa säkert gärna ha gått med mig tillbaka till Honeystones för att få en ny glasstrut, gratis.
Pappa svor tyst för sig själv och petade på glasstruten med skospetsen som om han där uppifrån kunde se de halvdussin svarta insekter som kröp omkring inne i struten: han verkade skeptisk, otålig; han visade inte stor medkänsla, det var nästan som om det varit mitt fel att struten var dålig.
När vi kommit ut på parkeringsplatsen igen, ut i den tryckande hettan som kändes kvävande efter den mjölkvita svalkan inne i mejeributiken, upptäckte jag då vi närmade oss pappas bil som stod slarvigt parkerad mitt i den gassande solen, att spetsen längst ner på min glasstrut var urgröpt och trasig – och sedan såg jag till min fasa att det fanns någonting inne i glasstruten: det kröp omkring små svarta insekter där.
Som en glasstrut en sommardag.
”Mmmm”, spinner hon och slickar min haka som en glasstrut.
Men nu fanns det något retsamt i åtbörden: barnet som driver på sitt syskon med en glasstrut.
Om man äter en glasstrut är det helt enkelt väldigt svårt att tro att allt har gått helt åt helvete.
Zoe hade gett mig en glasstrut där det hade kryllat med små svarta insekter! Jag hade haft svårt att förlåta Zoe för det, och för att far blivit arg på mig efteråt.
Och om det inte hade varit Zoe Kruller som sålt den där glasstruten till oss, skulle pappa säkert gärna ha gått med mig tillbaka till Honeystones för att få en ny glasstrut, gratis.
Om pappa bara hade kommit att tänka på det skulle han ha sagt till Ben att dela med sig av sin glasstrut till mig, men pappa tänkte inte på glasstrutar eller på sin häpna dotter, han hade tankarna på annat håll.
Ungefär en vecka senare var det mor som tog oss med till Honeystones när vi var på väg hem efter att ha hälsat på en av mammas kusiner strax utanför östra Sparta, och Ben ville gärna ha en glasstrut men det ville inte jag.
Ändå är det så alla tänker idag, i alla fall i det här landet, tänkte Martin där han låg bredvid Sabina i sängen och hon åt glasstrut medan han kände sig alldels för tillintetgjord för att förmå sig att säga något.
Pappa hade inte på hela sommaren tagit med sig Ben och mig tillbaka till Honeystones, inte sedan den där gången då jag fått en glasstrut som var angripen av otäcka små insekter, och jag kunde inte låta bli att undra om det fanns något samband.
En clown i närheten blåste upp en ballong som föreställde ett djur, en man köpte en ros, ett barn slickade på en glasstrut och en ny tradition hade skapats, en som jag aldrig skulle glömma: Amy som alltid gick överstyr och jag som aldrig någonsin var värd besväret.
En liten stund stod man och retades med Krissie – pappa talade om för Zoe att jag ville ha en glasstrut med kaffesmak – jag protesterade och sa att jag avskydde glass med kaffesmak – Zoe skrattade och sa att jo, hon visste det: det jag ville ha var en strut med två glasskulor, chokladglass längst ner och jordgubbsglass ovanpå.
Fastän Zoe, som stod bakom disken och kom ihåg precis vad för slags glasstrut jag alltid brukade vilja ha, blinkade åt mig och kallade mig ”Krissie” hur gulligt som helst och försökte få mig att le tillbaka, vägrade jag att le, jag var sur och grinig och inte alls pappas lilla söta flicka och jag vägrade att lyfta blicken och se på Zoes strålande ansikte, det tänkte jag minsann inte göra.
Inte någon ny strut? När det inte var mitt fel? Jag drog efter andan för att protestera, börja gråta, min barnsliga känsla för rättvisa hade blivit sårad och jag hade gått miste om något som jag längtat så mycket efter, men pappa brydde sig inte om det, pappa hade bestämt sig, han tänkte inte gå tillbaka till mejeriet, han tänkte inte klaga på dotterns glasstrut varken hos Zoe Kruller eller hos någon annan.
När vi kommit ut på parkeringsplatsen igen, ut i den tryckande hettan som kändes kvävande efter den mjölkvita svalkan inne i mejeributiken, upptäckte jag då vi närmade oss pappas bil som stod slarvigt parkerad mitt i den gassande solen, att spetsen längst ner på min glasstrut var urgröpt och trasig – och sedan såg jag till min fasa att det fanns någonting inne i glasstruten: det kröp omkring små svarta insekter där.
Under hemfärden snyftade jag där jag satt i baksätet – jag tror att bilen var en Oldsmobile – något slags speciell ”Deluxe-modell” – ljuslila klädsel – och det skinnklädda sätet hade blivit varmt i solskenet så att det brände mot mina bara ben – jag grät tyst häpen över orättvisan i det som precis hade hänt, för om jag hade sprungit tillbaka in i mejeributiken skulle Zoe Kruller naturligtvis ha gett mig en ny glasstrut och naturligtvis skulle mamma ha sett till att jag fått en ny glasstrut, inne på Honeystones skulle biträdena ha visat medkänsla och de skulle ha bett om ursäkt.
Inte den tjocka Audrey, med sin sura mörklila mun som var som ett öppet sår i ansiktet, inte tanten med de hårda grå ögonen, mrs Honeystone, innehavarens fru och inte heller någon av de tillfälligt anställda sommarvikarierna, flickor som gick i high school och som inte brydde sig särskilt mycket om vad kunderna hette och inte kom ihåg att en kräsen unge kanske föredrog ett slags glasstrut (den lättare, inte lika krispiga sorten) framför en annan (mörkare, grövre och med större tuggmotstånd) eller att hon ville ha kulan med chokladglass längst ner och den med jordgubbssmak överst så att jordgubbsglassen smälte ner över chokladen och inte tvärtom, något som den kräsna ungen tyckte var lätt motbjudande, nästan onaturligt, och att hon absolut inte ville ha nötter eller cocktailbär när hon fick glassen serverad i bägare.
”Mmmm”, spinner hon och slickar min haka som en glasstrut.
Men nu fanns det något retsamt i åtbörden: barnet som driver på sitt syskon med en glasstrut.
Om man äter en glasstrut är det helt enkelt väldigt svårt att tro att allt har gått helt åt helvete.
Zoe hade gett mig en glasstrut där det hade kryllat med små svarta insekter! Jag hade haft svårt att förlåta Zoe för det, och för att far blivit arg på mig efteråt.
Och om det inte hade varit Zoe Kruller som sålt den där glasstruten till oss, skulle pappa säkert gärna ha gått med mig tillbaka till Honeystones för att få en ny glasstrut, gratis.
Om pappa bara hade kommit att tänka på det skulle han ha sagt till Ben att dela med sig av sin glasstrut till mig, men pappa tänkte inte på glasstrutar eller på sin häpna dotter, han hade tankarna på annat håll.
Ungefär en vecka senare var det mor som tog oss med till Honeystones när vi var på väg hem efter att ha hälsat på en av mammas kusiner strax utanför östra Sparta, och Ben ville gärna ha en glasstrut men det ville inte jag.
Ändå är det så alla tänker idag, i alla fall i det här landet, tänkte Martin där han låg bredvid Sabina i sängen och hon åt glasstrut medan han kände sig alldels för tillintetgjord för att förmå sig att säga något.
Pappa hade inte på hela sommaren tagit med sig Ben och mig tillbaka till Honeystones, inte sedan den där gången då jag fått en glasstrut som var angripen av otäcka små insekter, och jag kunde inte låta bli att undra om det fanns något samband.
En clown i närheten blåste upp en ballong som föreställde ett djur, en man köpte en ros, ett barn slickade på en glasstrut och en ny tradition hade skapats, en som jag aldrig skulle glömma: Amy som alltid gick överstyr och jag som aldrig någonsin var värd besväret.
En liten stund stod man och retades med Krissie – pappa talade om för Zoe att jag ville ha en glasstrut med kaffesmak – jag protesterade och sa att jag avskydde glass med kaffesmak – Zoe skrattade och sa att jo, hon visste det: det jag ville ha var en strut med två glasskulor, chokladglass längst ner och jordgubbsglass ovanpå.
Fastän Zoe, som stod bakom disken och kom ihåg precis vad för slags glasstrut jag alltid brukade vilja ha, blinkade åt mig och kallade mig ”Krissie” hur gulligt som helst och försökte få mig att le tillbaka, vägrade jag att le, jag var sur och grinig och inte alls pappas lilla söta flicka och jag vägrade att lyfta blicken och se på Zoes strålande ansikte, det tänkte jag minsann inte göra.
Inte någon ny strut? När det inte var mitt fel? Jag drog efter andan för att protestera, börja gråta, min barnsliga känsla för rättvisa hade blivit sårad och jag hade gått miste om något som jag längtat så mycket efter, men pappa brydde sig inte om det, pappa hade bestämt sig, han tänkte inte gå tillbaka till mejeriet, han tänkte inte klaga på dotterns glasstrut varken hos Zoe Kruller eller hos någon annan.
När vi kommit ut på parkeringsplatsen igen, ut i den tryckande hettan som kändes kvävande efter den mjölkvita svalkan inne i mejeributiken, upptäckte jag då vi närmade oss pappas bil som stod slarvigt parkerad mitt i den gassande solen, att spetsen längst ner på min glasstrut var urgröpt och trasig – och sedan såg jag till min fasa att det fanns någonting inne i glasstruten: det kröp omkring små svarta insekter där.
Under hemfärden snyftade jag där jag satt i baksätet – jag tror att bilen var en Oldsmobile – något slags speciell ”Deluxe-modell” – ljuslila klädsel – och det skinnklädda sätet hade blivit varmt i solskenet så att det brände mot mina bara ben – jag grät tyst häpen över orättvisan i det som precis hade hänt, för om jag hade sprungit tillbaka in i mejeributiken skulle Zoe Kruller naturligtvis ha gett mig en ny glasstrut och naturligtvis skulle mamma ha sett till att jag fått en ny glasstrut, inne på Honeystones skulle biträdena ha visat medkänsla och de skulle ha bett om ursäkt.
Inte den tjocka Audrey, med sin sura mörklila mun som var som ett öppet sår i ansiktet, inte tanten med de hårda grå ögonen, mrs Honeystone, innehavarens fru och inte heller någon av de tillfälligt anställda sommarvikarierna, flickor som gick i high school och som inte brydde sig särskilt mycket om vad kunderna hette och inte kom ihåg att en kräsen unge kanske föredrog ett slags glasstrut (den lättare, inte lika krispiga sorten) framför en annan (mörkare, grövre och med större tuggmotstånd) eller att hon ville ha kulan med chokladglass längst ner och den med jordgubbssmak överst så att jordgubbsglassen smälte ner över chokladen och inte tvärtom, något som den kräsna ungen tyckte var lätt motbjudande, nästan onaturligt, och att hon absolut inte ville ha nötter eller cocktailbär när hon fick glassen serverad i bägare.