Gammelfarbror i en mening
Det var som att få reda på att någon gammelfarbror som det var flera år sedan man tänkte på har gått bort.
Framåt kvällen på vår sista dag på Smögen gick pappa och jag nerför backen för att hälsa på gammelfarbror Ludvig.
Det var där gammelfarbror Torsten bodde, det närmaste en farfar jag hade eftersom min riktige farfar hade dött mer än tjugo år tidigare.
Då och då rättade gammelfarbror Ludvig till mitt grepp eller också påminde Stellan mig om att jag skulle följa träets ådring och inte skrapa mot den.
Denne senige man som närmade sig sextio hade samma solbrända, läderaktiga hy som gammelfarbror Torsten och andra män jag kände som vistades fler timmar utomhus än inomhus.
Gammelfarbror Torsten var lång, minst 1,80, och han höll det tagelliknande gråsprängda håret bakåtstruket med rikliga mängder hårvatten och kammen som han alltid hade i fickan.
Jag hade ingen möjlighet att bygga upp en kopia av gammelfarbror Torstens rökeri, så i stället snabbmarinerade jag laxen och placerade den i en provisorisk röklåda med gröna kaffebönor, lite vatten och kanel.
Pappa och gammelfarbror Ludvig drack öl och småpratade på sin dialekt medan jag stod vid spisen, och de märkte inte att jag hade lagt i dillen i stekpannan för tidigt så att den var svart och föll sönder när jag tog upp den.
Hur gick det till när något blev till något helt annat? Besöket i gammelfarbror Torstens rökeri – den hemlighetsfulla, rektangulära lilla stugan längst bak på tomten – var lika viktigt som någon kurs jag skulle komma att ta i kockskolan.
Medan jag var med dagen därpå och slipade båtarna med sandpapper och strök på ett sista lager färg, tänkte jag på vad gammelfarbror Torsten hade sagt om makrillsmörgåsarna som Ninni hade gjort i ordning och att han kanske skulle ha tyckt om middagen jag hade lagat.
Framåt kvällen på vår sista dag på Smögen gick pappa och jag nerför backen för att hälsa på gammelfarbror Ludvig.
Det var där gammelfarbror Torsten bodde, det närmaste en farfar jag hade eftersom min riktige farfar hade dött mer än tjugo år tidigare.
Då och då rättade gammelfarbror Ludvig till mitt grepp eller också påminde Stellan mig om att jag skulle följa träets ådring och inte skrapa mot den.
Denne senige man som närmade sig sextio hade samma solbrända, läderaktiga hy som gammelfarbror Torsten och andra män jag kände som vistades fler timmar utomhus än inomhus.
Gammelfarbror Torsten var lång, minst 1,80, och han höll det tagelliknande gråsprängda håret bakåtstruket med rikliga mängder hårvatten och kammen som han alltid hade i fickan.
Jag hade ingen möjlighet att bygga upp en kopia av gammelfarbror Torstens rökeri, så i stället snabbmarinerade jag laxen och placerade den i en provisorisk röklåda med gröna kaffebönor, lite vatten och kanel.
Pappa och gammelfarbror Ludvig drack öl och småpratade på sin dialekt medan jag stod vid spisen, och de märkte inte att jag hade lagt i dillen i stekpannan för tidigt så att den var svart och föll sönder när jag tog upp den.
Hur gick det till när något blev till något helt annat? Besöket i gammelfarbror Torstens rökeri – den hemlighetsfulla, rektangulära lilla stugan längst bak på tomten – var lika viktigt som någon kurs jag skulle komma att ta i kockskolan.
Medan jag var med dagen därpå och slipade båtarna med sandpapper och strök på ett sista lager färg, tänkte jag på vad gammelfarbror Torsten hade sagt om makrillsmörgåsarna som Ninni hade gjort i ordning och att han kanske skulle ha tyckt om middagen jag hade lagat.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.