Förgångna i en mening
De levde kvar i det förgångna.
Han rörde inte vid det förgångna.
Men han lever kanske i det förgångna.
Låt det förgångna bli något fi nt.
Nedstigen i det förgångna, tänkte Elina.
En korsett hårt snörd av det förgångna.
Men både den och de tillhör det förgångna.
Det förgångna abrupt avslutat, framtiden äventyrad.
Det var som att leva i det förgångna, det visste hon.
Lennart tystnade med blicken förlorad i det förgångna.
Patrik hade inte tyckt att hon skulle gräva i det förgångna.
Trasiga fasader, halvdöda kreatur och minnen från det förgångna.
Framtiden blir lika förvirrande och ogenomtränglig som det förgångna.
Det var det förgångna, det var nuet, det var framtiden, på samma gång.
Det fanns ett liv att leva och vem ville då bekymra sig om det förgångna?.
Rösten från det förgångna, som hon kallar Sara Racine, visade vägen.
Och glöm inte att framtiden inte behöver bli en upprepning av det förgångna.
Vad säger man till en som ser en hand ur det förgångna sträckas ut? Vad säger man?.
Hans blick drömde, som om där borta något ur det förgångna stigit upp för hans inre syn.
Nu var hon det förstörda och svårmodiga förgångna som han säkerligen icke önskade tillbaka.
Vi kan inte ändra på det förgångna, men vi kan lära oss och då måste man gå till orsakerna.
Sluta klänga sig fast vid det förgångna och inte grubbla över gåtor som aldrig skulle kunna lösas.
Han berättade att han hade rest vida omkring i Amerika i det förgångna – Las Vegas, Kalifornien, Texas.
Han kunde skymta ansikten i den tunna dimman, som om det var en slöja av det förgångna som visades för honom.
Där gömde man effektivt och förljuget sitt förgångna i propagandan och strävandena att bygga upp den nya socialiststaten.
Situationen var allvarlig, berättade Stalin för dem, men Sovjetunionen hade i det förgångna mött ännu större svårigheter:.
Jag förstod naturligtvis att den representerade ett nederlag och en förlust i en annan människas förgångna, och det var inte bra.
Bilderna från drömmen låg kvar i huvudet, hamnen som liknade den på tavlan nere i baren, med båtarna fyllda av slavar ur det förgångna.
Ännu en tid kunde samhället leva på frukterna av det förgångna men i slutänden skulle samhället sakta men säkert dö kvävningsdöden.
Allt utanför försvann, som om framtiden och det förgångna hade nått sitt slut på en och samma gång, som om vi tre var de enda som fanns.
Och i det här fallet fanns det underrättelseuppgifter som var väldigt tydliga med att det var personer som hade belastningar i det förgångna.
Han rörde inte vid det förgångna.
Men han lever kanske i det förgångna.
Låt det förgångna bli något fi nt.
Nedstigen i det förgångna, tänkte Elina.
En korsett hårt snörd av det förgångna.
Men både den och de tillhör det förgångna.
Det förgångna abrupt avslutat, framtiden äventyrad.
Det var som att leva i det förgångna, det visste hon.
Lennart tystnade med blicken förlorad i det förgångna.
Patrik hade inte tyckt att hon skulle gräva i det förgångna.
Trasiga fasader, halvdöda kreatur och minnen från det förgångna.
Framtiden blir lika förvirrande och ogenomtränglig som det förgångna.
Det var det förgångna, det var nuet, det var framtiden, på samma gång.
Det fanns ett liv att leva och vem ville då bekymra sig om det förgångna?.
Rösten från det förgångna, som hon kallar Sara Racine, visade vägen.
Och glöm inte att framtiden inte behöver bli en upprepning av det förgångna.
Vad säger man till en som ser en hand ur det förgångna sträckas ut? Vad säger man?.
Hans blick drömde, som om där borta något ur det förgångna stigit upp för hans inre syn.
Nu var hon det förstörda och svårmodiga förgångna som han säkerligen icke önskade tillbaka.
Vi kan inte ändra på det förgångna, men vi kan lära oss och då måste man gå till orsakerna.
Sluta klänga sig fast vid det förgångna och inte grubbla över gåtor som aldrig skulle kunna lösas.
Han berättade att han hade rest vida omkring i Amerika i det förgångna – Las Vegas, Kalifornien, Texas.
Han kunde skymta ansikten i den tunna dimman, som om det var en slöja av det förgångna som visades för honom.
Där gömde man effektivt och förljuget sitt förgångna i propagandan och strävandena att bygga upp den nya socialiststaten.
Situationen var allvarlig, berättade Stalin för dem, men Sovjetunionen hade i det förgångna mött ännu större svårigheter:.
Jag förstod naturligtvis att den representerade ett nederlag och en förlust i en annan människas förgångna, och det var inte bra.
Bilderna från drömmen låg kvar i huvudet, hamnen som liknade den på tavlan nere i baren, med båtarna fyllda av slavar ur det förgångna.
Ännu en tid kunde samhället leva på frukterna av det förgångna men i slutänden skulle samhället sakta men säkert dö kvävningsdöden.
Allt utanför försvann, som om framtiden och det förgångna hade nått sitt slut på en och samma gång, som om vi tre var de enda som fanns.
Och i det här fallet fanns det underrättelseuppgifter som var väldigt tydliga med att det var personer som hade belastningar i det förgångna.
Och så förgick hela bröllopsnatten, under det Adèle berättade historien med Daniel Wedin.
Båda sönerna, och även Ann-Charlotte faktiskt, vittnar om att de vid olika tillfällen så totalt tappade besinningen med fadern att de näst intill förgick sig mot honom.
Båda sönerna, och även Ann-Charlotte faktiskt, vittnar om att de vid olika tillfällen så totalt tappade besinningen med fadern att de näst intill förgick sig mot honom.
Men när de druckna och tokiga trängde in för att förgå sig mot honom, kastade de Kalle till golvet.
Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!.
” Oenighet och individualism skulle förgå och profitens och värdets verkliga väsen blottläggas: ”Arbetet är sin egen lön och den sanna betydelsen av arbetslönen, dittills alienerad, kommer i dagen: arbetets betydelse för att bestämma ett tings produktionskostnad.
Det var för honom hon knäppte upp dem, de lysande knapparna, som slöto till blusen om hennes små runda bröst, för honom, skolpojken, som i sin yra och i sin valpaktiga svaghet inte kunnat anamma den stora njutning hennes sköte velat skänka honom, utan tumlat åt sidan och fruktlöst låtit sin kraft förgå.
Men sådant trodde hon ändå inte sin Karlemann om, gullgossen, som hon en gång hade burit under hjärtat, att han först skulle skända judeflickorna och sedan skjuta dem! Vem skulle han också ha sådant efter? Själv hade hon aldrig kunnat vara hård, och så mycket mindre förgå sig i råheter, och fadern var ju bara ett gelé.
Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!.
” Oenighet och individualism skulle förgå och profitens och värdets verkliga väsen blottläggas: ”Arbetet är sin egen lön och den sanna betydelsen av arbetslönen, dittills alienerad, kommer i dagen: arbetets betydelse för att bestämma ett tings produktionskostnad.
Det var för honom hon knäppte upp dem, de lysande knapparna, som slöto till blusen om hennes små runda bröst, för honom, skolpojken, som i sin yra och i sin valpaktiga svaghet inte kunnat anamma den stora njutning hennes sköte velat skänka honom, utan tumlat åt sidan och fruktlöst låtit sin kraft förgå.
Men sådant trodde hon ändå inte sin Karlemann om, gullgossen, som hon en gång hade burit under hjärtat, att han först skulle skända judeflickorna och sedan skjuta dem! Vem skulle han också ha sådant efter? Själv hade hon aldrig kunnat vara hård, och så mycket mindre förgå sig i råheter, och fadern var ju bara ett gelé.
Allt detta tillhör en förgången tid.
Inte heller på väggar eller hyllor fanns det kvarlevor från en förgången tid.
Sjöström, 1995); Björn Elmbrant: Modernitet kräver demokrati, elitism hör till förgången tid, vid LO-seminarium 26/1 1998; L.
Det stod en doft av herrum från förgången tid runt studentlivet vid Stockholms universitet, menade en missnöjd student: Jag vet.
Wallander hade satt sig bredvid henne där ute i trädgården, svalor hade flugit runt deras huvuden, och han hade fått en egendomlig känsla av att en förgången tid hade återkommit.
När hon vaknade såg hon att solen tycktes se förlegad ut på himlen som om detta var en dag från någon förgången tid som nu hade förlorats och som man bara kunde återfå i minnet om man verkligen ansträngde sig, något hon i sitt försvagade tillstånd inte kunde göra.
Det ska jag också göra, tänker jag där jag står nedanför minnestavlan med mitt bultande hjärta och utan att ägna minsta tanke åt att både hundspann och luftballonger tillhör en sedan länge förgången tid och att behovet av en Mästerdetektiv på Nordpolen säkert är ganska begränsat även i den tid då jag lever.
Inte heller på väggar eller hyllor fanns det kvarlevor från en förgången tid.
Sjöström, 1995); Björn Elmbrant: Modernitet kräver demokrati, elitism hör till förgången tid, vid LO-seminarium 26/1 1998; L.
Det stod en doft av herrum från förgången tid runt studentlivet vid Stockholms universitet, menade en missnöjd student: Jag vet.
Wallander hade satt sig bredvid henne där ute i trädgården, svalor hade flugit runt deras huvuden, och han hade fått en egendomlig känsla av att en förgången tid hade återkommit.
När hon vaknade såg hon att solen tycktes se förlegad ut på himlen som om detta var en dag från någon förgången tid som nu hade förlorats och som man bara kunde återfå i minnet om man verkligen ansträngde sig, något hon i sitt försvagade tillstånd inte kunde göra.
Det ska jag också göra, tänker jag där jag står nedanför minnestavlan med mitt bultande hjärta och utan att ägna minsta tanke åt att både hundspann och luftballonger tillhör en sedan länge förgången tid och att behovet av en Mästerdetektiv på Nordpolen säkert är ganska begränsat även i den tid då jag lever.
Lätt fånget, lätt förgånget.
Som en kvardröjande smärta av något förgånget.
Det vilade en trötthet över allt, något förgånget.
Det förflutna, som är slut och förgånget, har ingen betydelse, utom om vi envisas med att ge det kraft genom att inte leva i framtiden helt och hållet.
Sådana aftnar tyckte Angela att den buktande stolsryggen och karmarnas graciösa bågar togo gestalten av en fiol, som gömde på toner och sång från ett länge sedan förgånget århundrade.
På fasader klädda med kakel hade sjok av plattor rasat ner, fönster gapade tomma och elledningar hängde löst utanpå husen; en bedagad skönhet som lockade med doft av något ljuvt och förgånget.
Exakt vad jag trodde att denna gamla vistelse skulle ha för betydelse för det nuvarande läget vet jag inte, men kanske var jag ute efter ett slags återkoppling till något förgånget med goda förtecken.
Dessa kritiker såg inte Zjukov som en hjälte utan som en skurk, en hänsynslös person som lojalt hade tjänat Stalin och den sovjetiska stat som stod för en politisk lära – kommunismen – och ett förgånget som man borde göra upp med en gång för alla i stället för att hylla.
Hennes barnahjärta bultade hårt av saknad och ilska över att mrs Skedd inte hade verkat bry sig särskilt mycket om att Jewells docka hade tagits från henne och som bara hade ryckt på axlarna när hon hittade Jewell gråtande och sa: Men för helvete, unge – lätt fånget, lätt förgånget.
Som en kvardröjande smärta av något förgånget.
Det vilade en trötthet över allt, något förgånget.
Det förflutna, som är slut och förgånget, har ingen betydelse, utom om vi envisas med att ge det kraft genom att inte leva i framtiden helt och hållet.
Sådana aftnar tyckte Angela att den buktande stolsryggen och karmarnas graciösa bågar togo gestalten av en fiol, som gömde på toner och sång från ett länge sedan förgånget århundrade.
På fasader klädda med kakel hade sjok av plattor rasat ner, fönster gapade tomma och elledningar hängde löst utanpå husen; en bedagad skönhet som lockade med doft av något ljuvt och förgånget.
Exakt vad jag trodde att denna gamla vistelse skulle ha för betydelse för det nuvarande läget vet jag inte, men kanske var jag ute efter ett slags återkoppling till något förgånget med goda förtecken.
Dessa kritiker såg inte Zjukov som en hjälte utan som en skurk, en hänsynslös person som lojalt hade tjänat Stalin och den sovjetiska stat som stod för en politisk lära – kommunismen – och ett förgånget som man borde göra upp med en gång för alla i stället för att hylla.
Hennes barnahjärta bultade hårt av saknad och ilska över att mrs Skedd inte hade verkat bry sig särskilt mycket om att Jewells docka hade tagits från henne och som bara hade ryckt på axlarna när hon hittade Jewell gråtande och sa: Men för helvete, unge – lätt fånget, lätt förgånget.
Det hade inte varit hans mening, men han hade faktiskt förgått sig.
Hon har förgått sig svårt emot Dig, men Du är så stor, Du skall låta Din nåd lysa över henne.
Att en kvinna kunde se till att en man som förgått sig mot sin sambo blev frikänd var rena förräderiet.
De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu inte efterträtts av känsla och förnuft.
Ty bland dessa åttio personer finns det ingen, som inte på något sätt någon gång har förgått sig mot den nuvarande regimen, om så bara med ett förfluget ord! Alla är hotade.
En tillfällighet, ett möte i månskenet, och människoöden växte upp därur som slingerväxter, vilka krampaktigt, ännu sedan årtionden förgått, sökte hålla sig kvar kring Ekas gamla bruna väggar.
Det föreföll som om cellkamraten inte hade förgått sig så särskilt svårt mot Hitlerdiktaturen i aktiv mening, han hade inte deltagit i någon sammansvärjning, inte klistrat upp plakat, inte förberett något attentat.
Återigen tvetungad nåd: för dem som har förgått sig mot reglementet eller bara helt enkelt rättar sig efter det, finns ingen anledning till benådning, men de som har utmärkt sig genom att spionera, förråda och misshandla sina kamrater, de får nåd – kanske.
Hon har förgått sig svårt emot Dig, men Du är så stor, Du skall låta Din nåd lysa över henne.
Att en kvinna kunde se till att en man som förgått sig mot sin sambo blev frikänd var rena förräderiet.
De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu inte efterträtts av känsla och förnuft.
Ty bland dessa åttio personer finns det ingen, som inte på något sätt någon gång har förgått sig mot den nuvarande regimen, om så bara med ett förfluget ord! Alla är hotade.
En tillfällighet, ett möte i månskenet, och människoöden växte upp därur som slingerväxter, vilka krampaktigt, ännu sedan årtionden förgått, sökte hålla sig kvar kring Ekas gamla bruna väggar.
Det föreföll som om cellkamraten inte hade förgått sig så särskilt svårt mot Hitlerdiktaturen i aktiv mening, han hade inte deltagit i någon sammansvärjning, inte klistrat upp plakat, inte förberett något attentat.
Återigen tvetungad nåd: för dem som har förgått sig mot reglementet eller bara helt enkelt rättar sig efter det, finns ingen anledning till benådning, men de som har utmärkt sig genom att spionera, förråda och misshandla sina kamrater, de får nåd – kanske.
Stora städer förgår.
Allt på jorden förgår.
När glädjen all förgår,.
Världen förgår, Corps består.
så må de åtminstone vara så kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj skörare.
I stort sett alla andra tusenåriga ceremonier kring tronbestigningen försvann också, inklusive den tänkvärda »så förgår jordisk härlighet«-demonstrationen, till förmån för en enkel invigning på Petersplatsen.
»Så förgår jordisk härlighet …« Den störste renässanspåven, humanisten Pius II Piccolomini (1458–64), anländer efter kröningen till Lateranbasilikan där ceremonimästaren bränner blånor för att mana till kristlig ödmjukhet.
Vid ankomsten till Lateranen trädde den påvlige ceremonimästaren fram med en stav på vilken några blånor hängde, varpå han antände dem med orden: Sic transit gloria mundi! »Så förgår jordisk härlighet!« Detta för att påminna den nykrönte potentaten om kristlig ödmjukhet.
Allt på jorden förgår.
När glädjen all förgår,.
Världen förgår, Corps består.
så må de åtminstone vara så kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj skörare.
I stort sett alla andra tusenåriga ceremonier kring tronbestigningen försvann också, inklusive den tänkvärda »så förgår jordisk härlighet«-demonstrationen, till förmån för en enkel invigning på Petersplatsen.
»Så förgår jordisk härlighet …« Den störste renässanspåven, humanisten Pius II Piccolomini (1458–64), anländer efter kröningen till Lateranbasilikan där ceremonimästaren bränner blånor för att mana till kristlig ödmjukhet.
Vid ankomsten till Lateranen trädde den påvlige ceremonimästaren fram med en stav på vilken några blånor hängde, varpå han antände dem med orden: Sic transit gloria mundi! »Så förgår jordisk härlighet!« Detta för att påminna den nykrönte potentaten om kristlig ödmjukhet.