Futurismen i en mening
[…] Futurismen är mycket populär.
Futurismen jämställdes således med proletär kultur.
Den ryska futurismen i poesi, bild och dokument, Stockholm 1976.
Futurismen och det sovjetiska uppbyggnadsarbetet […] kan inte gå hand i hand.
Från och med nu […] är jag mot futurismen; från och med nu skall jag bekämpa den.
Man diskuterade futurismen och förhållandet mellan den »eviga« konsten och samtiden.
Futurismen var för Majakovskij ingen poetisk skola utan ett förhållningssätt till livet och konsten.
Dessutom kritiserades futuristerna för att ha »ockuperat« IZO i syfte att få futurismen erkänd som »statskonst«.
Futurismen hade en enorm genomslagskraft också i Ryssland, där den fick sin intressantaste utveckling inom litteraturen.
Futurismen hade sin plats och har gjort sig odödlig i litteraturhistorien, men i Sovjetryssland har den spelat ut sin roll.
Partibyråkratins inställning till futurismen var för Majakovskij ännu en bekräftelse på att revolutionen var på fel väg.
Snart nog insåg Majakovskij dock att Osip inte var en vanlig krösus utan att hans intresse för honom och futurismen var äkta.
Slutet på den anarkistiska futurismen sammanföll nästan på dagen med Tjekans likvidering av den politiska anarkismen som ägde rum den 12 april.
Uppmuntrade av partiresolutionen om skönlitteraturen, som helt ignorerade futurismen och Lef, hade Gosizdat tyckt sig kunna upphöra med utgivningen.
Sovjetunionens strävan och arbete speglas inte i futurismen utan i Lef, som inte besjunger den nakna kaotiska tekniken utan den rationella organisationen.
För honom var Majakovskij den stora litterära förebilden och Burljuk publicerade sina första minnen av Majakovskij och futurismen i gruppens tidskrift.
Futurismen var, menade man, samtidens mest avancerade estetik och därför den enda konstform värdig proletariatet, den historiskt sett mest avancerade klassen.
Kritiken av futurismen hade som framgått tilltagit i takt med att inbördeskriget gick mot sitt slut och den politiska ledningen fick mer tid att ägna sig åt kulturpolitiken.
Problemet var att entusiasmen inte var ömsesidig: medan futuristerna gjorde allt för att få arbetarna på sin sida såg dessa futurismen som ett uttryck för en i grunden borgerlig estetik.
För Briks och Majakovskij var resriktningen klar: tillbaka till Moskva och kampen för futurismen, som vid det här laget definierade sig huvudsakligen som konstruktivism och produktionskonst.
Som svar på ett partidekret som i december 1920 förklarade futurismen för »absurd« och »pervers« bildade Majakovskij, Osip och Lili tillsammans med några andra i januari 1921 en andra Komfut-grupp.
I Tjuzjaks och Majakovskijs vokabulär var motståndarna till futurismen inget annat än »araktjejevar« – en referens till »järngreven« Alexej Araktjejev, Alexander I:s reaktionäre och hårdföre rådgivare.
Trotskij var tillsammans med Lunatjarskij och Bucharin en av de få verkligt bildade personerna i partiledningen – och hans analys av samtidslitteraturen vittnar om ett betydande skarpsinne, inte minst artikeln om futurismen och Lef.
Ett av startskotten för det »moderna genombrottet« avfyrades 1909, då italienaren Filippo Tommaso Marinetti proklamerade futurismen, en riktning som innebar ett generaluppror mot kulturarvet och som omfattade såväl litteratur som konst och musik.
Majakovskijs modstulenhet är begriplig: dels anade han bakom Lilis inställning till futurismen en förändring i hennes attityd också till honom, dels var det just i egenskap av futurist och representant för den nya revolutionära estetiken som han reste till Berlin.
Det faktum att Kamenjeva – som för övrigt var syster till Lev Trotskij – allt sedan revolutionen avskytt och motarbetat futurismen kan möjligen också ha spelat en roll; genom att slå mot Krasnosjtjokov och Lili slog hon också, indirekt, mot gruppen kring Majakovskij.
I Futuristernas tidning, som publicerades den 15 mars 1918, deklarerade Majakovskij, Burljuk och Kamenskij att futurismen är den estetiska motsvarigheten till den »anarkistiska socialismen«, att konsten måste ut på gatorna, att Konstakademien måste stängas och konsten skiljas från staten.
Men det fanns också ett annat och viktigare motiv: futurismen var ett storstadsfenomen och turnén ett sätt att göra den nya estetiken känd ute i landsorten, där rörelsen mest uppfattades som ett skämt och hånades som totalt obegriplig och meningslös – i den mån den över huvud taget var känd.
Fråga: kan jag ringa upp honom och be om ett möte för erhållande av litteraturanvisningar till ämnet fascismens inflytande på den surrealistiska litteraturen via futurismen, ett ämne som flera år legat mig om hjärtat? Jag kan göra det trovärdigt, ehuru han naturligtvis kommer att förstå, att även, låt oss säga hans manliga charm bidrar till påringningen.
När brevväxlingen kom ut i Stockholm 1982 bemöttes den med total tystnad i Sovjetunionen; att nämna boken hade ju varit detsamma som att erkänna att Lili Brik hade existerat! Sex år senare gav jag ut brevväxlingen mellan Elsa Triolet och Majakovskij (40) och 1992, på uppdrag av The Roman Jakobson Foundation, mina samtal med Roman Jakobson om futurismen samt dennes brev till Elsa Triolet (41).
»Det är detsamma som att slå in en hiss med rosa snören eller ställa en celluloiddocka på ett ånglok«, säger han och erbjuder som alternativ futurismens och industriålderns konst, vars grundregel är funktionalitet: »Inget överflödigt!« Konsten måste, menar Majakovskij, »ha effekt« – precis som han själv skalat bort retoriken från sin poesi och nått fram till det väsentliga är futurismen »för teknik, för en vetenskaplig organisation av arbetet, för maskinen, för planering, för en stark vilja, för dristighet, fart, precision – och för den nya människan som är utrustad med allt detta nya«.
Futurismen jämställdes således med proletär kultur.
Den ryska futurismen i poesi, bild och dokument, Stockholm 1976.
Futurismen och det sovjetiska uppbyggnadsarbetet […] kan inte gå hand i hand.
Från och med nu […] är jag mot futurismen; från och med nu skall jag bekämpa den.
Man diskuterade futurismen och förhållandet mellan den »eviga« konsten och samtiden.
Futurismen var för Majakovskij ingen poetisk skola utan ett förhållningssätt till livet och konsten.
Dessutom kritiserades futuristerna för att ha »ockuperat« IZO i syfte att få futurismen erkänd som »statskonst«.
Futurismen hade en enorm genomslagskraft också i Ryssland, där den fick sin intressantaste utveckling inom litteraturen.
Futurismen hade sin plats och har gjort sig odödlig i litteraturhistorien, men i Sovjetryssland har den spelat ut sin roll.
Partibyråkratins inställning till futurismen var för Majakovskij ännu en bekräftelse på att revolutionen var på fel väg.
Snart nog insåg Majakovskij dock att Osip inte var en vanlig krösus utan att hans intresse för honom och futurismen var äkta.
Slutet på den anarkistiska futurismen sammanföll nästan på dagen med Tjekans likvidering av den politiska anarkismen som ägde rum den 12 april.
Uppmuntrade av partiresolutionen om skönlitteraturen, som helt ignorerade futurismen och Lef, hade Gosizdat tyckt sig kunna upphöra med utgivningen.
Sovjetunionens strävan och arbete speglas inte i futurismen utan i Lef, som inte besjunger den nakna kaotiska tekniken utan den rationella organisationen.
För honom var Majakovskij den stora litterära förebilden och Burljuk publicerade sina första minnen av Majakovskij och futurismen i gruppens tidskrift.
Futurismen var, menade man, samtidens mest avancerade estetik och därför den enda konstform värdig proletariatet, den historiskt sett mest avancerade klassen.
Kritiken av futurismen hade som framgått tilltagit i takt med att inbördeskriget gick mot sitt slut och den politiska ledningen fick mer tid att ägna sig åt kulturpolitiken.
Problemet var att entusiasmen inte var ömsesidig: medan futuristerna gjorde allt för att få arbetarna på sin sida såg dessa futurismen som ett uttryck för en i grunden borgerlig estetik.
För Briks och Majakovskij var resriktningen klar: tillbaka till Moskva och kampen för futurismen, som vid det här laget definierade sig huvudsakligen som konstruktivism och produktionskonst.
Som svar på ett partidekret som i december 1920 förklarade futurismen för »absurd« och »pervers« bildade Majakovskij, Osip och Lili tillsammans med några andra i januari 1921 en andra Komfut-grupp.
I Tjuzjaks och Majakovskijs vokabulär var motståndarna till futurismen inget annat än »araktjejevar« – en referens till »järngreven« Alexej Araktjejev, Alexander I:s reaktionäre och hårdföre rådgivare.
Trotskij var tillsammans med Lunatjarskij och Bucharin en av de få verkligt bildade personerna i partiledningen – och hans analys av samtidslitteraturen vittnar om ett betydande skarpsinne, inte minst artikeln om futurismen och Lef.
Ett av startskotten för det »moderna genombrottet« avfyrades 1909, då italienaren Filippo Tommaso Marinetti proklamerade futurismen, en riktning som innebar ett generaluppror mot kulturarvet och som omfattade såväl litteratur som konst och musik.
Majakovskijs modstulenhet är begriplig: dels anade han bakom Lilis inställning till futurismen en förändring i hennes attityd också till honom, dels var det just i egenskap av futurist och representant för den nya revolutionära estetiken som han reste till Berlin.
Det faktum att Kamenjeva – som för övrigt var syster till Lev Trotskij – allt sedan revolutionen avskytt och motarbetat futurismen kan möjligen också ha spelat en roll; genom att slå mot Krasnosjtjokov och Lili slog hon också, indirekt, mot gruppen kring Majakovskij.
I Futuristernas tidning, som publicerades den 15 mars 1918, deklarerade Majakovskij, Burljuk och Kamenskij att futurismen är den estetiska motsvarigheten till den »anarkistiska socialismen«, att konsten måste ut på gatorna, att Konstakademien måste stängas och konsten skiljas från staten.
Men det fanns också ett annat och viktigare motiv: futurismen var ett storstadsfenomen och turnén ett sätt att göra den nya estetiken känd ute i landsorten, där rörelsen mest uppfattades som ett skämt och hånades som totalt obegriplig och meningslös – i den mån den över huvud taget var känd.
Fråga: kan jag ringa upp honom och be om ett möte för erhållande av litteraturanvisningar till ämnet fascismens inflytande på den surrealistiska litteraturen via futurismen, ett ämne som flera år legat mig om hjärtat? Jag kan göra det trovärdigt, ehuru han naturligtvis kommer att förstå, att även, låt oss säga hans manliga charm bidrar till påringningen.
När brevväxlingen kom ut i Stockholm 1982 bemöttes den med total tystnad i Sovjetunionen; att nämna boken hade ju varit detsamma som att erkänna att Lili Brik hade existerat! Sex år senare gav jag ut brevväxlingen mellan Elsa Triolet och Majakovskij (40) och 1992, på uppdrag av The Roman Jakobson Foundation, mina samtal med Roman Jakobson om futurismen samt dennes brev till Elsa Triolet (41).
»Det är detsamma som att slå in en hiss med rosa snören eller ställa en celluloiddocka på ett ånglok«, säger han och erbjuder som alternativ futurismens och industriålderns konst, vars grundregel är funktionalitet: »Inget överflödigt!« Konsten måste, menar Majakovskij, »ha effekt« – precis som han själv skalat bort retoriken från sin poesi och nått fram till det väsentliga är futurismen »för teknik, för en vetenskaplig organisation av arbetet, för maskinen, för planering, för en stark vilja, för dristighet, fart, precision – och för den nya människan som är utrustad med allt detta nya«.
FUTURISM I FJÄRRAN ÖSTERN.
Och Lunatjarskij skall ha spö för futurism.
Jangfeldt, Bengt, Majakovskij and Futurism 1917–1921 (38).
Jangfeldt, Bengt, Majakovskij and Futurism 1917–1921, Stockholm 1976.
Jangfeldt, Bengt, »Russian Futurism 1917–1919«, Art, Society, Revolution.
« Den gamla konsten var död och dess plats hade intagits av »kubo-futurismen«: kubism inom bildkonsten, futurism inom ordkonsten.
Nya uttrycksformer inom konsten (dadaism, kubism, expressionism och futurism) och musiken (Arnold Schönbergs experimentella musik) växte fram, delvis påverkade av utvecklingen inom naturvetenskaperna och psykologin.
Och Lunatjarskij skall ha spö för futurism.
Jangfeldt, Bengt, Majakovskij and Futurism 1917–1921 (38).
Jangfeldt, Bengt, Majakovskij and Futurism 1917–1921, Stockholm 1976.
Jangfeldt, Bengt, »Russian Futurism 1917–1919«, Art, Society, Revolution.
« Den gamla konsten var död och dess plats hade intagits av »kubo-futurismen«: kubism inom bildkonsten, futurism inom ordkonsten.
Nya uttrycksformer inom konsten (dadaism, kubism, expressionism och futurism) och musiken (Arnold Schönbergs experimentella musik) växte fram, delvis påverkade av utvecklingen inom naturvetenskaperna och psykologin.