Fumlig i en mening
Som vanligt blev kramen lite fumlig.
Till slut blev det en fumlig omfamning.
Det gjorde henne nervös och lite fumlig.
Det finns en fumlig underton i hans röst.
Engelsmannen kröp upp bredvid Rithisak, berusad och fumlig.
Snarare behandlade hon honom som en okunnig och fumlig pojke.
Kanske trots allt inte fullt så fumlig med händerna som han är med ord.
Men jag var så stel och fumlig att jag nästan inte kunde hålla i koppen.
Hon var snäll och rar men samtidigt fumlig, trubbig och väldig påstridig i sin avsky mot muslimer.
Att man behållit en jacka på, att man verkat fumlig och nervös är inte bevis såsom yttranden är bevis.
Jag hade till exempel länge ambitionen att lära mig köra bil allt fortare runt banorna, men jag förblev fumlig motionär.
När han steg in på sitt arbetsrum kände han sig seg och fumlig av sömnbrist, men smaken av Anna fanns kvar på hans tunga och gav honom energi.
Var det bara otur och en fumlig hand att hon en gång när Petra stod under hennes fönster, råkade svepa alla blomkrukorna i marken? Det var otur.
Öm på det där sättet i ryggen som gjorde att det strålade ut i högra armen, ner mot armbågen, fumlig och tankeslö så att allt gick i slow motion.
Jag sprang klumpigt och med sänkt huvud, jag var andfådd och ville skratta och var så fumlig att ryggsäcken, som jag höll i ena handen, slog mot benen och nästan fick mig att ramla omkull.
Han var en varm person, rejäl att ha att göra med och under några år ett slags fadersfigur för Anders, även om han kunde antyda att han tyckte att Anders var en litet vek typ, fumlig och dålig på manliga sysslor som att spika eller laga en cykel.
Till slut blev det en fumlig omfamning.
Det gjorde henne nervös och lite fumlig.
Det finns en fumlig underton i hans röst.
Engelsmannen kröp upp bredvid Rithisak, berusad och fumlig.
Snarare behandlade hon honom som en okunnig och fumlig pojke.
Kanske trots allt inte fullt så fumlig med händerna som han är med ord.
Men jag var så stel och fumlig att jag nästan inte kunde hålla i koppen.
Hon var snäll och rar men samtidigt fumlig, trubbig och väldig påstridig i sin avsky mot muslimer.
Att man behållit en jacka på, att man verkat fumlig och nervös är inte bevis såsom yttranden är bevis.
Jag hade till exempel länge ambitionen att lära mig köra bil allt fortare runt banorna, men jag förblev fumlig motionär.
När han steg in på sitt arbetsrum kände han sig seg och fumlig av sömnbrist, men smaken av Anna fanns kvar på hans tunga och gav honom energi.
Var det bara otur och en fumlig hand att hon en gång när Petra stod under hennes fönster, råkade svepa alla blomkrukorna i marken? Det var otur.
Öm på det där sättet i ryggen som gjorde att det strålade ut i högra armen, ner mot armbågen, fumlig och tankeslö så att allt gick i slow motion.
Jag sprang klumpigt och med sänkt huvud, jag var andfådd och ville skratta och var så fumlig att ryggsäcken, som jag höll i ena handen, slog mot benen och nästan fick mig att ramla omkull.
Han var en varm person, rejäl att ha att göra med och under några år ett slags fadersfigur för Anders, även om han kunde antyda att han tyckte att Anders var en litet vek typ, fumlig och dålig på manliga sysslor som att spika eller laga en cykel.
Händerna otåliga och fumliga.
Rörelserna var alltjämt fumliga.
Tolkes fumliga knuff hade påmint om det.
Han tog med fumliga händer upp mot kinderna.
Snörde på sig skridskorna med fumliga fingrar.
Den kändes kall som is mot hans heta fumliga hand.
Med fumliga händer drog han ett kort genom en kortläsare.
– Tusen hakar var det, som inte ville lyda hans fumliga fingrar.
Alla killar hon har känt förut är fumliga, ursäktande, trevande.
Kontrasten med Erlander fumliga ursäktande en månad tidigare var stark.
Med fumliga händer letar han fram sina nycklar medan hissen susar uppåt.
Vi lärde oss snabbt att köket inte var någon plats för fumliga eller tankspridda.
Plötsligt kändes det som om det var väldigt bråttom och han klädde sig med fumliga fingrar.
Gotthard försöker stryka bort det med smekande och fumliga händer, men det grå sitter ändå kvar.
Han försökte greppa bladet med fumliga händer, men såret gjorde honom orkeslös och klingan var hal av blod.
Jag försökte torka bort det bäst jag kunde, men rädslan gjorde mina fingrar fumliga och det blev bara värre.
Om du ger mig lite plats här så… Han såg på John som genast ursäktade sig och lämnade det fuktiga tältet med fumliga steg.
När hon kände sig tillräckligt långt borta stannade hon och fick med darrande händer och fumliga fingrar upp sin mobiltelefon och ringde 112.
Männens uttryckslösa blickar när de hasade sig runt cyklarna påminde honom om Kaprowski och hennes fumliga försök att få stanna kvar i Malmö.
Och Malin hör hur hårda, otillräckliga och fumliga, hennes ord låter och hon ser hur Katarina Fågelsjös ansikte förvrids, innan hon säger:.
Jag kastade en blick på Robertsons ansikte, säker på att hans blick måste ha ändrat fokus från någon utomvärldslig syn till mina fumliga händer.
Johan och Hans! Hade det inte trots allt funnits någon likhet mellan dem? Båda hade med fumliga händer rört vid alltför jordiska ting, medan deras tankar flugit långt bort.
Hur jag kommer ut från dasset och kämpar med hängslena, för att få dem att ligga rätt och inte knöla till skjortan, men mina fingrar är fumliga, jag är fortfarande ett barn.
Och det skulle inte heller ha funnits någon tid att bada barnet, för Gud höll på att bli otålig och nu var det gryning, så därför var kvinnans händer fumliga och hennes läppar rörde sig i bön.
I stället för att bara stirra häpet på henne som om hon blivit besatt av en demon med talsvårigheter, slet Wally med fumliga fingrar upp en liten ask ur kavajfickan och slängde ur sig: ”Vill du gifta dig med mig?”.
Händelsen med tant Alla hade några år på nacken och umgänget med klasskamraten letade sig in till bådas föräldrahem i form av väluppfostrade middagar, tills det en dag gick över i fumliga, men ännu fullt påklädda, sexuella möten.
Med långsamma, fumliga händer (för att inte fastna med den nariga huden i silket, hon hade alltid något som hon kallade för »självsprickor« och det var för att hon var så mycket i vatten med händerna) la hon ner pyjamasen i kartongen igen.
Innan den där buttra och lite fumliga pojken med den hårda muskulösa kroppen och de ledsna blå ögonen satte sig bredvid Sonja på tåget den där dagen hade hon egentligen bara älskat tre saker i livet helt villkorslöst: böcker, sin pappa och katter.
Låtvalet är nyckeln här, något långsamt men med markerad takt, en sträv whiskyröst som sjunger en romantisk text spetsad med ironi för att uttrycka alltings meningslöshet; tristessen, den bortkastade tiden, de fumliga inledningarna och avskeden, de förglömliga samtalen med kort bäst före-datum, de sorgliga, trasiga liv som han ofrivilligt får ta del av, en låt som slutar med ett uttonande mollackord på pianot medan Doug kör hem med nervevade fönster, hans min sorgset frånvarande när han stirrar tomt på den tomma vägen framför sig.
Därför rev pappa en gång upp alla de plattor han själv med möda hade lagt på vårt köksgolv, svärande och röd i ansiktet rev han ner tapeter som han i sommarvärmen hade slitit med i timmar, han målade om väggar för att den färgnyans han valt ”inte stämde” och den ”gjorde honom galen”; han hade byggt en altan i redwoodträ bakom huset och den förbättrade han hela tiden på ena eller andra sättet; hemma hos oss blev ett jobb aldrig ”riktigt färdigt” – det var alltid ”något att rätta till”; det var emellertid riskabelt att erbjuda sin hjälp, för pappa ställde höga krav och pappa kunde lätt bli otålig och rycka en hammare, en skruvmejsel eller en elektrisk slipmaskin ur min brors fumliga händer – det var på den tiden för många år sedan då stackars Ben var angelägen om att få vara pappas snickarlärling hemma hos oss.
Suttis tvivlade inte för ett ögonblick på att lodjuret var hans farmor, eller att hans farmor hade blivit ett lodjur – eller att hon använde lodjuret för att tala med Suttis eftersom hon visste att Suttis var på väg åt det här hållet – Suttis skulle lika lite ha kunnat förklara de här egendomliga och otroliga omständigheterna som han skulle ha kunnat förklara de ekvationer som läraren under en lektion i »algebra« med krita hade skrivit på svarta tavlan i den skola med ett enda klassrum där han sporadiskt gick under åtta, till större delen lönlösa år, trots att han absolut inte tvivlade på att »ekvationer och algebra« var nog så riktiga, eller riktiga på något sätt som övergick Suttis Coldhams förstånd; och därför böjde sig Suttis snabbt ner för att med fumliga händer öppna fällan och släppa loss lodjursungens skadade vänstra bakben medan han mumlande försökte blidka sin unga farmor som både var och inte var den äldre kvinna han hade känt och kallat Fammo, och lodjuret visade tänderna, morrade och väste och vred sig loss och klöste hans händer.
Rörelserna var alltjämt fumliga.
Tolkes fumliga knuff hade påmint om det.
Han tog med fumliga händer upp mot kinderna.
Snörde på sig skridskorna med fumliga fingrar.
Den kändes kall som is mot hans heta fumliga hand.
Med fumliga händer drog han ett kort genom en kortläsare.
– Tusen hakar var det, som inte ville lyda hans fumliga fingrar.
Alla killar hon har känt förut är fumliga, ursäktande, trevande.
Kontrasten med Erlander fumliga ursäktande en månad tidigare var stark.
Med fumliga händer letar han fram sina nycklar medan hissen susar uppåt.
Vi lärde oss snabbt att köket inte var någon plats för fumliga eller tankspridda.
Plötsligt kändes det som om det var väldigt bråttom och han klädde sig med fumliga fingrar.
Gotthard försöker stryka bort det med smekande och fumliga händer, men det grå sitter ändå kvar.
Han försökte greppa bladet med fumliga händer, men såret gjorde honom orkeslös och klingan var hal av blod.
Jag försökte torka bort det bäst jag kunde, men rädslan gjorde mina fingrar fumliga och det blev bara värre.
Om du ger mig lite plats här så… Han såg på John som genast ursäktade sig och lämnade det fuktiga tältet med fumliga steg.
När hon kände sig tillräckligt långt borta stannade hon och fick med darrande händer och fumliga fingrar upp sin mobiltelefon och ringde 112.
Männens uttryckslösa blickar när de hasade sig runt cyklarna påminde honom om Kaprowski och hennes fumliga försök att få stanna kvar i Malmö.
Och Malin hör hur hårda, otillräckliga och fumliga, hennes ord låter och hon ser hur Katarina Fågelsjös ansikte förvrids, innan hon säger:.
Jag kastade en blick på Robertsons ansikte, säker på att hans blick måste ha ändrat fokus från någon utomvärldslig syn till mina fumliga händer.
Johan och Hans! Hade det inte trots allt funnits någon likhet mellan dem? Båda hade med fumliga händer rört vid alltför jordiska ting, medan deras tankar flugit långt bort.
Hur jag kommer ut från dasset och kämpar med hängslena, för att få dem att ligga rätt och inte knöla till skjortan, men mina fingrar är fumliga, jag är fortfarande ett barn.
Och det skulle inte heller ha funnits någon tid att bada barnet, för Gud höll på att bli otålig och nu var det gryning, så därför var kvinnans händer fumliga och hennes läppar rörde sig i bön.
I stället för att bara stirra häpet på henne som om hon blivit besatt av en demon med talsvårigheter, slet Wally med fumliga fingrar upp en liten ask ur kavajfickan och slängde ur sig: ”Vill du gifta dig med mig?”.
Händelsen med tant Alla hade några år på nacken och umgänget med klasskamraten letade sig in till bådas föräldrahem i form av väluppfostrade middagar, tills det en dag gick över i fumliga, men ännu fullt påklädda, sexuella möten.
Med långsamma, fumliga händer (för att inte fastna med den nariga huden i silket, hon hade alltid något som hon kallade för »självsprickor« och det var för att hon var så mycket i vatten med händerna) la hon ner pyjamasen i kartongen igen.
Innan den där buttra och lite fumliga pojken med den hårda muskulösa kroppen och de ledsna blå ögonen satte sig bredvid Sonja på tåget den där dagen hade hon egentligen bara älskat tre saker i livet helt villkorslöst: böcker, sin pappa och katter.
Låtvalet är nyckeln här, något långsamt men med markerad takt, en sträv whiskyröst som sjunger en romantisk text spetsad med ironi för att uttrycka alltings meningslöshet; tristessen, den bortkastade tiden, de fumliga inledningarna och avskeden, de förglömliga samtalen med kort bäst före-datum, de sorgliga, trasiga liv som han ofrivilligt får ta del av, en låt som slutar med ett uttonande mollackord på pianot medan Doug kör hem med nervevade fönster, hans min sorgset frånvarande när han stirrar tomt på den tomma vägen framför sig.
Därför rev pappa en gång upp alla de plattor han själv med möda hade lagt på vårt köksgolv, svärande och röd i ansiktet rev han ner tapeter som han i sommarvärmen hade slitit med i timmar, han målade om väggar för att den färgnyans han valt ”inte stämde” och den ”gjorde honom galen”; han hade byggt en altan i redwoodträ bakom huset och den förbättrade han hela tiden på ena eller andra sättet; hemma hos oss blev ett jobb aldrig ”riktigt färdigt” – det var alltid ”något att rätta till”; det var emellertid riskabelt att erbjuda sin hjälp, för pappa ställde höga krav och pappa kunde lätt bli otålig och rycka en hammare, en skruvmejsel eller en elektrisk slipmaskin ur min brors fumliga händer – det var på den tiden för många år sedan då stackars Ben var angelägen om att få vara pappas snickarlärling hemma hos oss.
Suttis tvivlade inte för ett ögonblick på att lodjuret var hans farmor, eller att hans farmor hade blivit ett lodjur – eller att hon använde lodjuret för att tala med Suttis eftersom hon visste att Suttis var på väg åt det här hållet – Suttis skulle lika lite ha kunnat förklara de här egendomliga och otroliga omständigheterna som han skulle ha kunnat förklara de ekvationer som läraren under en lektion i »algebra« med krita hade skrivit på svarta tavlan i den skola med ett enda klassrum där han sporadiskt gick under åtta, till större delen lönlösa år, trots att han absolut inte tvivlade på att »ekvationer och algebra« var nog så riktiga, eller riktiga på något sätt som övergick Suttis Coldhams förstånd; och därför böjde sig Suttis snabbt ner för att med fumliga händer öppna fällan och släppa loss lodjursungens skadade vänstra bakben medan han mumlande försökte blidka sin unga farmor som både var och inte var den äldre kvinna han hade känt och kallat Fammo, och lodjuret visade tänderna, morrade och väste och vred sig loss och klöste hans händer.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Mamma blinkar fumligt tillbaka.
Fumligt kommer hon på fötter.
Minan föll fumligt ur mina händer.
Inget fumligt kyssande mitt under tolvslaget.
Fumligt hade han dragit draperierna åt sidan.
Något fumligt tog han upp sin mobil och slog 112.
Han arbetade fumligt, men fick fram det han behövde.
Fumligt plockade jag fram min mobil och tittade på den.
sa Swan och daskade fumligt sig själv med handflatan.
Jag ville röra vid henne men det skulle bara bli fumligt.
Där hittade han en cigarrett och tände den mycket fumligt.
Fumligt öppnade hon den och höll upp en burk med tabletter.
Som han väntat var hon i färd med att fumligt slå på mobilen.
Fumligt började han trä på dem när Åsa plötsligt avbröt honom.
Snart rörde hon sig och började fumligt ta ur tofsen hon hade i håret.
Han reste sig fumligt och sträckte ut händerna efter denna underbara hud.
Jag rycker på axlarna, fingrar fumligt över min jacka, söker efter fickan.
Fumligt försöker han sätta sig upp medan han torkar sig om munnen med jackärmen.
Pulsen slog hårt när hon plockade upp telefonen och fumligt tryckte ner ljudvolymen.
Fumligt slog han numret till Sören Högström som svarade direkt, som om han väntade på samtalet.
Bakom min rygg prasslar hennes kollega fumligt med avspärrningsbandet på ett sätt som gör mig irriterad.
Fumligt klappar han henne på skuldran, upprepar gesten om och om igen eftersom han inte vet vad annat han kan göra.
Efter denna märkliga natt går jag upp sent, klockan är över tolv när jag fumligt knäpper knapparna i klänningen.
– Förlåt, mumlar Elsa fumligt medan worsen blöt och ytterst laktosintolerant flyttar sig bort från gevärsmynningen.
Hon hade bara träffat honom en gång sedan nyår, ett kort, fumligt möte en eftermiddag då hon antogs vara i stan och handla.
Istället rycker han tag i tröjkragen på den unge mannen och drar upp honom så hastigt att hans kropp fumligt rasar ut ur bilen.
Alla får en chans, Linda! Fumligt förde hon knappen genom knapphålet, händerna skakade, ändå gled den igenom alldeles för fort.
Hon tummade fumligt igenom adresslistan på sin iPhone, kisade för att kunna se namnen och numren genom dimman som alkoholen lagt för hennes ögon.
Agda hade i sin nya sammetskostym gott kunnat vara något av de skönhetsideal som en Kiss Nilsson eller en Stellan von Pahlen fumligt sökte närma sig.
Hon vinglade bort till det redan öppna barskåpet, tog ut en cocktailshaker och spillde ut en del av dess innehåll medan hon fumligt fyllde på sitt glas.
Jag nådde mitten först och dök omedelbart och fumligt ner under vattenytan där mina utsträckta fingrar drog efter botten men bara fick upp geggig gyttja.
Fumligt kommer hon på fötter.
Minan föll fumligt ur mina händer.
Inget fumligt kyssande mitt under tolvslaget.
Fumligt hade han dragit draperierna åt sidan.
Något fumligt tog han upp sin mobil och slog 112.
Han arbetade fumligt, men fick fram det han behövde.
Fumligt plockade jag fram min mobil och tittade på den.
sa Swan och daskade fumligt sig själv med handflatan.
Jag ville röra vid henne men det skulle bara bli fumligt.
Där hittade han en cigarrett och tände den mycket fumligt.
Fumligt öppnade hon den och höll upp en burk med tabletter.
Som han väntat var hon i färd med att fumligt slå på mobilen.
Fumligt började han trä på dem när Åsa plötsligt avbröt honom.
Snart rörde hon sig och började fumligt ta ur tofsen hon hade i håret.
Han reste sig fumligt och sträckte ut händerna efter denna underbara hud.
Jag rycker på axlarna, fingrar fumligt över min jacka, söker efter fickan.
Fumligt försöker han sätta sig upp medan han torkar sig om munnen med jackärmen.
Pulsen slog hårt när hon plockade upp telefonen och fumligt tryckte ner ljudvolymen.
Fumligt slog han numret till Sören Högström som svarade direkt, som om han väntade på samtalet.
Bakom min rygg prasslar hennes kollega fumligt med avspärrningsbandet på ett sätt som gör mig irriterad.
Fumligt klappar han henne på skuldran, upprepar gesten om och om igen eftersom han inte vet vad annat han kan göra.
Efter denna märkliga natt går jag upp sent, klockan är över tolv när jag fumligt knäpper knapparna i klänningen.
– Förlåt, mumlar Elsa fumligt medan worsen blöt och ytterst laktosintolerant flyttar sig bort från gevärsmynningen.
Hon hade bara träffat honom en gång sedan nyår, ett kort, fumligt möte en eftermiddag då hon antogs vara i stan och handla.
Istället rycker han tag i tröjkragen på den unge mannen och drar upp honom så hastigt att hans kropp fumligt rasar ut ur bilen.
Alla får en chans, Linda! Fumligt förde hon knappen genom knapphålet, händerna skakade, ändå gled den igenom alldeles för fort.
Hon tummade fumligt igenom adresslistan på sin iPhone, kisade för att kunna se namnen och numren genom dimman som alkoholen lagt för hennes ögon.
Agda hade i sin nya sammetskostym gott kunnat vara något av de skönhetsideal som en Kiss Nilsson eller en Stellan von Pahlen fumligt sökte närma sig.
Hon vinglade bort till det redan öppna barskåpet, tog ut en cocktailshaker och spillde ut en del av dess innehåll medan hon fumligt fyllde på sitt glas.
Jag nådde mitten först och dök omedelbart och fumligt ner under vattenytan där mina utsträckta fingrar drog efter botten men bara fick upp geggig gyttja.