Fisher-bergman i en mening
Else Fisher-Bergman var bedrövad.
1947 Skiljer sig från Else Fisher-Bergman.
Det var då hon genom Else Fisher-Bergman fick veta vad som hänt.
Varje dag under sin sjukdomstid skrev Else Fisher-Bergman brev till sin man, men fick aldrig några tillbaka.
I början av 1945 hade han startat tidningen Svensk Danskonst, där både hans hustru och Else Fisher-Bergman medverkade.
Else Fisher-Bergman hade tagits in på ett privat sanatorium i närheten av Alvesta, där avgiften slukade hela hans månadslön.
Det måste ha känts bittert för ex-frun Else Fisher-Bergman, som hade sett fram emot att sätta upp just en nyårsrevy tillsammans med honom.
Else Fisher-Bergman hade just packat väskorna och gjort i ordning hemmet i Abrahamsberg inför flytten till Helsingborg då hon plötsligt insjuknade i hög feber.
Hon skrev att hans första dotter tycktes driva vind för våg, eftersom mamman Else Fisher-Bergman inte verkade kunna ta hand om henne, och att hon skulle vilja kunna ingripa.
Else Fisher-Bergman funderade också på om det kanske helt enkelt var så att det var dags för hennes make att byta ut sin ganska blyga och oskuldsfulla hustru med pojkkropp mot en mer feminin och sexig kvinna.
När sedan födelseannonsen publicerades den 11 september ifrågasatte Karin Bergman varför Ingmar, och därmed Ellen Lundström, måste utmana människorna i sin omgivning, och såra inte minst Else Fisher-Bergman.
Och så Ingmar?! En kväll kom Else Fisher-Bergman till prästhemmet på middag, utskriven från sjukhuset men ännu inte helt återställd, och de pratade om ett äktenskap som inte längre såg ut att kunna överleva.
Karin Bergman slets mellan sin lojalitet med sonens ex-hustru Else Fisher-Bergman, som hon tyckte så synd om, och insikten att hon någon gång måste konfronteras med ”den nya kvinnan”, som hon benämnde Ellen Lundström.
Hon var född 1932, utbildad vid Calle Flygares teaterskola, och hade varit elev vid Oscarsteatern i Stockholm samt uppträtt i diverse revyer innan hon fått sin första filmroll som statist i Skolka skolan 1949, i vilken även Else Fisher-Bergman haft en liten roll.
Else Fisher-Bergman var koreograf (hon efterskänkte sitt arvode, förmodligen för att hjälpa teaterns dåliga ekonomi) och bland skådespelarna fanns flera namn som snart skulle komma att ingå i Bergmans stall – Anders Ek, Sif Ruud, Birger Malmsten, Toivo Pawlo, Alf Kjellin, Bibi Lindqvist.
1947 Skiljer sig från Else Fisher-Bergman.
Det var då hon genom Else Fisher-Bergman fick veta vad som hänt.
Varje dag under sin sjukdomstid skrev Else Fisher-Bergman brev till sin man, men fick aldrig några tillbaka.
I början av 1945 hade han startat tidningen Svensk Danskonst, där både hans hustru och Else Fisher-Bergman medverkade.
Else Fisher-Bergman hade tagits in på ett privat sanatorium i närheten av Alvesta, där avgiften slukade hela hans månadslön.
Det måste ha känts bittert för ex-frun Else Fisher-Bergman, som hade sett fram emot att sätta upp just en nyårsrevy tillsammans med honom.
Else Fisher-Bergman hade just packat väskorna och gjort i ordning hemmet i Abrahamsberg inför flytten till Helsingborg då hon plötsligt insjuknade i hög feber.
Hon skrev att hans första dotter tycktes driva vind för våg, eftersom mamman Else Fisher-Bergman inte verkade kunna ta hand om henne, och att hon skulle vilja kunna ingripa.
Else Fisher-Bergman funderade också på om det kanske helt enkelt var så att det var dags för hennes make att byta ut sin ganska blyga och oskuldsfulla hustru med pojkkropp mot en mer feminin och sexig kvinna.
När sedan födelseannonsen publicerades den 11 september ifrågasatte Karin Bergman varför Ingmar, och därmed Ellen Lundström, måste utmana människorna i sin omgivning, och såra inte minst Else Fisher-Bergman.
Och så Ingmar?! En kväll kom Else Fisher-Bergman till prästhemmet på middag, utskriven från sjukhuset men ännu inte helt återställd, och de pratade om ett äktenskap som inte längre såg ut att kunna överleva.
Karin Bergman slets mellan sin lojalitet med sonens ex-hustru Else Fisher-Bergman, som hon tyckte så synd om, och insikten att hon någon gång måste konfronteras med ”den nya kvinnan”, som hon benämnde Ellen Lundström.
Hon var född 1932, utbildad vid Calle Flygares teaterskola, och hade varit elev vid Oscarsteatern i Stockholm samt uppträtt i diverse revyer innan hon fått sin första filmroll som statist i Skolka skolan 1949, i vilken även Else Fisher-Bergman haft en liten roll.
Else Fisher-Bergman var koreograf (hon efterskänkte sitt arvode, förmodligen för att hjälpa teaterns dåliga ekonomi) och bland skådespelarna fanns flera namn som snart skulle komma att ingå i Bergmans stall – Anders Ek, Sif Ruud, Birger Malmsten, Toivo Pawlo, Alf Kjellin, Bibi Lindqvist.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.