Försagda i en mening
”Men hejsan!” sa Elizabeth och sken upp som en sol framför de mera svenskt försagda Martin och Sabina.
Men när jag stod på förstubron och såg framför mig hur vi skulle röra oss mellan rummen, finklädda och försagda, då visste jag att jag skulle kunna följa med dem, och se allt som de såg, och jag skulle varken krypa ihop i skam eller svälla av övermod, utan jag skulle se på stugan där jag hade växt upp just så som den var, på gott och ont.
Om man var ytligt bekant med mina föräldrar – inte tillhörde deras nära vänner – skulle man ha kunnat tro att mor var svår att göra till lags och att Eddy Diehl med sitt försagda leende och sitt lättsamma uppträdande var den som tog lätt på saker och ting, men i själva verket var det far som blev rasande om någonting strulade, för det tog han som ett tecken på att man hade tappat kontrollen över sina omgivningar.
Men när jag stod på förstubron och såg framför mig hur vi skulle röra oss mellan rummen, finklädda och försagda, då visste jag att jag skulle kunna följa med dem, och se allt som de såg, och jag skulle varken krypa ihop i skam eller svälla av övermod, utan jag skulle se på stugan där jag hade växt upp just så som den var, på gott och ont.
Om man var ytligt bekant med mina föräldrar – inte tillhörde deras nära vänner – skulle man ha kunnat tro att mor var svår att göra till lags och att Eddy Diehl med sitt försagda leende och sitt lättsamma uppträdande var den som tog lätt på saker och ting, men i själva verket var det far som blev rasande om någonting strulade, för det tog han som ett tecken på att man hade tappat kontrollen över sina omgivningar.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Men han hade också försagt sig:.
Sayid brast ut i ett försagt leende.
Lewis hade försagt sig och kunde inte svara.
Men kanske hade han redan försagt sig, han visste inte.
Han stelnade till när han begrep att han försagt sig.
Han fick en oklar känsla av att Talboth genast insåg att han försagt sig.
– Vad det är skönt för dig att du ännu kan vara glad, Betty, mumlade Petra försagt.
Där vilar en lätt rodnad och den nätta munnen dras åt sidorna i ett försagt litet leende.
– Vi tackar så mycket för uppslutningen, ropade Ove Karlsen försagt ut över de församlade.
Men så ser hon det besvärade uttrycket i Pers ansikte och sin svärmors hårda min och tystnar försagt.
Det lät nästan försagt, men det kunde väl också vara ledan vid uttryck som han använt alltför ofta tidigare.
Vid någon tidpunkt under helgen tänkte hon köra in kroken lite djupare, och försagt undra om han inte ville presentera henne för sin familj.
Jag ryckte på axlarna och hoppades förtvivlat att Charlie inte skulle bli så distraherad av att jag försagt mig att han missade min fantastiska förklaring.
Jag rös när jag såg dem lyfta sina händer mot oss och försagt ropa: ”Herr Soldat, bitte ein Stück Brot!” (”Herr soldat, vänligen skänk en bit bröd!”).
Hur skulle han hantera alltför närgångna frågor? Det var konstigt – hur visste de ens att han bott hos sin mamma? Kanske hade någon granne tjallat eller så var det morsan som försagt sig.
Och den mystiske mannen har gått över en tröskel i mitt huvud, han står i ett hörn, en gestalt som har något försagt över sig, och ibland, under några korta sekunder, träder han fram i ljuset, och jag kan i min fantasi förse honom med olika företräden.
Sen det sista lilla, det hade nog legat och gnagt – var har jag sett den där jäveln förut? Kanske var det så enkelt som att han till slut bara drog sig till minnes bilden i passet, eller så var det någon från FBI som hade försagt sig när de höll på om nätterna.
Sayid brast ut i ett försagt leende.
Lewis hade försagt sig och kunde inte svara.
Men kanske hade han redan försagt sig, han visste inte.
Han stelnade till när han begrep att han försagt sig.
Han fick en oklar känsla av att Talboth genast insåg att han försagt sig.
– Vad det är skönt för dig att du ännu kan vara glad, Betty, mumlade Petra försagt.
Där vilar en lätt rodnad och den nätta munnen dras åt sidorna i ett försagt litet leende.
– Vi tackar så mycket för uppslutningen, ropade Ove Karlsen försagt ut över de församlade.
Men så ser hon det besvärade uttrycket i Pers ansikte och sin svärmors hårda min och tystnar försagt.
Det lät nästan försagt, men det kunde väl också vara ledan vid uttryck som han använt alltför ofta tidigare.
Vid någon tidpunkt under helgen tänkte hon köra in kroken lite djupare, och försagt undra om han inte ville presentera henne för sin familj.
Jag ryckte på axlarna och hoppades förtvivlat att Charlie inte skulle bli så distraherad av att jag försagt mig att han missade min fantastiska förklaring.
Jag rös när jag såg dem lyfta sina händer mot oss och försagt ropa: ”Herr Soldat, bitte ein Stück Brot!” (”Herr soldat, vänligen skänk en bit bröd!”).
Hur skulle han hantera alltför närgångna frågor? Det var konstigt – hur visste de ens att han bott hos sin mamma? Kanske hade någon granne tjallat eller så var det morsan som försagt sig.
Och den mystiske mannen har gått över en tröskel i mitt huvud, han står i ett hörn, en gestalt som har något försagt över sig, och ibland, under några korta sekunder, träder han fram i ljuset, och jag kan i min fantasi förse honom med olika företräden.
Sen det sista lilla, det hade nog legat och gnagt – var har jag sett den där jäveln förut? Kanske var det så enkelt som att han till slut bara drog sig till minnes bilden i passet, eller så var det någon från FBI som hade försagt sig när de höll på om nätterna.
Och vanligtvis både försagd och tråkig.
Det här är inte bra, tänkte hon försagd.
Jag sitter där försagd och kan icke få fram ett ord.
Av den hotfulla gestalten återstår en försagd pojke.
– Det brinner ändå kärlek i dina ögon, mumlade han försagd.
– Gå då! viskade hon nu helt försagd och blyg, röd om kinderna också hon.
Där han mellan barnen vandrade bort från teatern, kände han sig en smula försagd.
Då krympte Sara samman, och liten och försagd måste hon låta Frideborg ta upp pojken.
Det arbete hon hade valt borde ha gjort henne hård; men hon verkade vara en vek och försagd ande.
Men likväl var det som om en liten försagd aning sagt henne, att han till sist ändå bara längtade efter henne.
Men när hon blickade från Agda och Angela till fru Lubba Diamant antog också hennes ansikte en försagd, tvungen min.
Man är här idag av respekt för Nils Nilsson, inför hans änka är man i bästa fall försagd, i värsta fall avog och misstänksam.
Den gamla kvinnan var strax över sjuttio, gissade jag, men hade på sig en klarrosa tröja; hon vek benen under sig som en försagd skolflicka.
Det var som om jag hade sneglat åt Hans håll, som en försagd skolpojke, med hjärtat värkande av längtan, en blick som viskade: får jag? Och jag såg Guds leende när Han svarade: ja, det får du.
Den tjugofyraårige prinsen var en blyg och vek ung man, närmast försagd, trots sitt blåa blod och sina guldgaloner, medan hans artonåriga hustru var en riktig liten ”vildbasare” som red herrsadel, rökte cigaretter och brukade roa sig med att åka utför trapporna på en silverbricka i den stora villan ute på Kungliga Djurgården där de bodde.
Det här är inte bra, tänkte hon försagd.
Jag sitter där försagd och kan icke få fram ett ord.
Av den hotfulla gestalten återstår en försagd pojke.
– Det brinner ändå kärlek i dina ögon, mumlade han försagd.
– Gå då! viskade hon nu helt försagd och blyg, röd om kinderna också hon.
Där han mellan barnen vandrade bort från teatern, kände han sig en smula försagd.
Då krympte Sara samman, och liten och försagd måste hon låta Frideborg ta upp pojken.
Det arbete hon hade valt borde ha gjort henne hård; men hon verkade vara en vek och försagd ande.
Men likväl var det som om en liten försagd aning sagt henne, att han till sist ändå bara längtade efter henne.
Men när hon blickade från Agda och Angela till fru Lubba Diamant antog också hennes ansikte en försagd, tvungen min.
Man är här idag av respekt för Nils Nilsson, inför hans änka är man i bästa fall försagd, i värsta fall avog och misstänksam.
Den gamla kvinnan var strax över sjuttio, gissade jag, men hade på sig en klarrosa tröja; hon vek benen under sig som en försagd skolflicka.
Det var som om jag hade sneglat åt Hans håll, som en försagd skolpojke, med hjärtat värkande av längtan, en blick som viskade: får jag? Och jag såg Guds leende när Han svarade: ja, det får du.
Den tjugofyraårige prinsen var en blyg och vek ung man, närmast försagd, trots sitt blåa blod och sina guldgaloner, medan hans artonåriga hustru var en riktig liten ”vildbasare” som red herrsadel, rökte cigaretter och brukade roa sig med att åka utför trapporna på en silverbricka i den stora villan ute på Kungliga Djurgården där de bodde.