Exempelmeningar

Välj språk och skriv in ett ord för att få exempel på hur man använder det i en mening.

svenska   engelska

Förlorare i en mening

Håkan var en förlorare.
Vi är inga förlorare.
»Håkan är en förlorare.
De: förlorare utan gränser.
En av samhällets förlorare.
En vinnare blev en förlorare.
Ödmjukhet är för förlorare.
Du är inte någon förlorare.
Där blev hjälten en förlorare.
förlorare utan att riskera något.
Kanske var ett ord för förlorare.
Och varför se sig som förlorare?.
hon visat sig vara en dålig förlorare.
I Mickes värld fanns bara stora förlorare.
Nu har vi en förlorare från första dagen.
Alla dina vänner är förlorare, Sherwood.
En snäll kille som är lite av en förlorare.
Men utan förlorare blir det heller ingen match.
Nej, vänta – ödmjukheten är för förlorare.
allians, dvs de var andra världskrigets förlorare.
Låt gårdagens förlorare bli morgondagens vinnare.
Du kommer att tycka att jag är en sådan förlorare.
På varje vinnare går det ett oändligt antal förlorare.
Ceasar Zedd säger att ödmjukhet bara är för förlorare.
Så tänkte en förlorare och hon hatade sig själv för det.
Alla visste att det fanns vinnare och förlorare i detta spel.
”Dålig förlorare”, tänker Ove och går mot ytterdörren.
”Vet du vad som skiljer vinnare från förlorare?” sa Gustav.
Man ville se tårar, segerrika hjältar och nedslagna förlorare.
Folkpartiet går från förlorare till vinnare Holmberg/Oscarsson.
Det gjorde dig inte till ett förbannat dugg mer än en förlorare.
Förloraren blir en vinnare.
Han hade blivit ”il perdente”, förloraren.
Engdahl var den evige förloraren bland svenska högerextremister.
Det är den stund som skiljer amatören från proffset och vinnaren från förloraren.
Efter ett valnederlag förväntas nämligen förloraren lämna tjänstebostaden fortare än kvickt.
De avfärdade hans cupsegrar och kallade honom ”den evige tvåan” och ”il perdente”, förloraren.
Högerpartiet, vars kvinnosektion på Östermalm Müsi var verksam i, blev den största förloraren i valet 1936.
Namnet som han fått efter Lecceförlusten hängde i, nu dock med tillägget ”den framgångsrike förloraren”.
Visst hade förloraren kanske tagit en spjutspets genom axeln eller någon annanstans, men ofta levde han fortfarande och hade dessutom hedern i behåll.
Det hängde en halsduk uppspikad på väggen över sängen – himmelsblå och vit, Manchester City – och Steven kände som vanligt när det gällde Billy både ilska och medkänsla: den ständige förloraren trots att han var död.
« Han är som en åskådare vid ett schackparti som intresserar sig för spelet men inte för resultatet: »Man ser nyfiket på, tycker synd om förloraren, gläder sig åt vinnarens smarta schack och tänker ut drag åt både de vita och de svarta.
Vi fixade till oss småjobb, fångade syrsor, hade tävlingar med snabba drakar på sylvassa linor – förloraren fick se sin drake susa iväg med vinden och visste att det någonstans stod andra barn på en lång, vinglig rad och väntade på att deras skatt skulle landa.
Den lilla boken slutar med en helgardering – om tio år är Stenbeck antingen vinnaren som satsade rätt före alla andra, eller förloraren som förstörde sitt arv på snurriga visioner – men präglas ändå av skepsis och en viss nedlåtenhet i tonen, inte minst gentemot pappa Hugo Stenbeck.
Till slut var det förlorarna.
De visade sin egen svaghet, de var förlorarna.
Symptomatiskt: förlorarna bara stod och såg på.
De stora förlorarna var Storbritannien och Frankrike.
Japan var lierat med Tyskland och tillhörde förlorarna.
Födda i olika generationer men helt visst bland förlorarna.
Det fanns de som mycket hellre identifierade sig med förlorarna än med vinnarna.
Ibland satt han tillsammans med några andra, de i den fjärde gruppen: förlorarna.
På slutet stod det att nu hängde han med förlorarna i klassen, med namns nämnande.
”De flesta förlorarna har bara sig själva att skylla”, sa han när dörren slog igen.
Förlorarna är de lågutbildade och relativt sett »överbetalda« människorna i i-världen.
Det hade mest handlat om förlorarna, tjänstemän vars jobb försvunnit eller flyttats till Indien.
Förlorarna som tog oberäkneliga risker och de som tog kalkylerade risker, men förlorade i alla fall.
De stora förlorarna var de liberala tyskdemokraterna DDP, det tyska folkpartiet DVP och de tysknationella i DNVP.
Djuren är de största förlorarna, eftersom de som samhällsgrupp saknar både röst och fullständiga rättigheter.
Inte ens förra hösten, när Patrick hade gått rejält minus på jobbet om de nya förlorarna, hade vi rört pengarna.
I Thomas ögon – skit samma vilken etikett man satte på alla de där svartskallarna och förlorarna – de var drägg allihopa.
För vinsten tänkte han unna sig en god middag så han gick till restaurangen i huset av glas och betong där den mäktiga fasanden borde göra förlorarna rasande.
Och förlorarna var som väntat invandrare i storstädernas förorter, kvinnor i vården, låglönearbetare i allmänhet eller de som helt hamnat utanför arbetsmarknaden.
Förlorarna var för det mesta skatteverket, riksförsäkringsverket, kronofogdemyndigheten och ett ständigt växlande sortiment av leverantörer, som var mer giriga än kloka.
Det hänger ihop med att de tillhörde förlorarna i andra världskriget och därmed tvingades finna sig i segrarmakternas dekret: Vi som vann kriget får ha atombomber, ingen annan.
Folkpartiet och Kommunisterna blev de stora förlorarna, Högern gick något bakåt och det enda borgerliga parti som ökade var Centern – som av hävd stod socialdemokratin närmast.
Skillnaden har inte bara vuxit sig större mellan de rikare länderna i norra EU och de fattigare i södra, utan finanskrisen har dessutom format interna klyftor som gjort kvinnor och unga till de största förlorarna.
Och vi, halvbloden och de universitetsutbildade, tar oss en titt på läget och tänker i vårt stilla sinne: varför ska vi bli hopklumpade med förlorarna om vi inte måste? Vi blir så tacksamma så när vi får gå upp i folkmassan, i Amerikas lyckliga, ansiktslösa marknad.