Emanera i en mening
En smärta som tycktes emanera direkt från skrevet.
Den verkade emanera från hans lortiga kläder och hans färgade hår.
Och medan man känner den dova, pulserande smärtan emanera från ens innersta, från ens mittpunkt, så tänker man: Jag fixar det här, det här är ingenting, jag kan spöa skiten ur den här smärtan, och det är i det ögonblicket man plötsligt går ner på knä, viker sig dubbel och gapar efter luft, utan något som helst minne av hur man hamnat där.
Den verkade emanera från hans lortiga kläder och hans färgade hår.
Och medan man känner den dova, pulserande smärtan emanera från ens innersta, från ens mittpunkt, så tänker man: Jag fixar det här, det här är ingenting, jag kan spöa skiten ur den här smärtan, och det är i det ögonblicket man plötsligt går ner på knä, viker sig dubbel och gapar efter luft, utan något som helst minne av hur man hamnat där.
i EG, som i många fall emanerade från en förhoppning.
Varifrån denna känsla emanerade var jag mindre säker på.
Varifrån denna känsla emanerade var jag mindre säker på.
Genom röken och dammet från de störtande tvillingtornen den 11 september hade inte bara förtvivlan och en helt ny världsbild emanerat.
Själv är jag ganska övertygad om att militära måste ha fått det från amerikanerna och att det ursprungligen emanerar från Rosewood.
Detta är ett typiskt problem som drabbar alla biografiska författare som har en tung källa att arbeta med, en källa som emanerar från den biograferade själv.
Mytens påstående emanerar säkert från den utbredda föreställningen om Jussi Björling som ett naturbarn, vars underbara röst var honom given till skänks, och som i övrigt var förhållandevis obildbar.
Att Dawkins inte går i dialog med teologins sofismer som av nöd utvecklats ur vederlagd empiri, beror givetvis inte på kunskapsbrist utan på att han inte räknar som relevant det som emanerar ur felaktiga antaganden.
Detta är ett typiskt problem som drabbar alla biografiska författare som har en tung källa att arbeta med, en källa som emanerar från den biograferade själv.
Mytens påstående emanerar säkert från den utbredda föreställningen om Jussi Björling som ett naturbarn, vars underbara röst var honom given till skänks, och som i övrigt var förhållandevis obildbar.
Att Dawkins inte går i dialog med teologins sofismer som av nöd utvecklats ur vederlagd empiri, beror givetvis inte på kunskapsbrist utan på att han inte räknar som relevant det som emanerar ur felaktiga antaganden.