Egenartat i en mening
…ja, det är egenartat, hur dåligt man kan känna sig själv.
Ett egenartat fall är Erik Pensers uppgång, fall och oväntade återkomst.
Porträttets förströdda penseldrag framstår för mig som egenartat kongeniala.
Han fann icke bara något personligt, för henne egenartat däri, utan också något allmänt svenskt som gjorde honom ännu otåligare.
I går kväll erbjöd Wien ett egenartat skådespel – eldsvådor rasade överallt i staden, och judar drevs genom gatorna, förbannade och överfallna av horder av huliganer, vilka är stolta att tillhöra en av världens största och mest civiliserade nationer.
Ett egenartat fall är Erik Pensers uppgång, fall och oväntade återkomst.
Porträttets förströdda penseldrag framstår för mig som egenartat kongeniala.
Han fann icke bara något personligt, för henne egenartat däri, utan också något allmänt svenskt som gjorde honom ännu otåligare.
I går kväll erbjöd Wien ett egenartat skådespel – eldsvådor rasade överallt i staden, och judar drevs genom gatorna, förbannade och överfallna av horder av huliganer, vilka är stolta att tillhöra en av världens största och mest civiliserade nationer.
Men istället bor den egenartade sonen kvar.
Mina tankar har börjat röra sig i de mest egenartade riktningar.
För första gången tycktes han varsna hennes egenartade skönhet.
Överallt verkade det som om man uppskattade hennes egenartade utseende.
För alla i det här samhället, invände Tomas, däri ligger ju dess egenartade konsekvens.
Jag grimaserade vid den egenartade, svårfångade lukten, som inte bidrog till en frisk aptit.
Joona stänger av ljudboken där Per Myrberg med sin egenartade blandning av lugn och intensitet läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij.
Han fyller tre glas, ger makarna Höglund var sitt, och sedan står de alla tre med höjda snapsar och jag får den mest egenartade tanke, att det är som om de siktar på mig.
Det lilla ekipaget far på sitt udda triumftåg, sin egenartade eriksgata långsamt genom det värmländska landskapet på länsväg 172 från Arvika mot Sulvik, där man viker av mot Koppom.
Det egenartade handlar mestadels om mindre särskiljande faktorer som hur författaren använder sin miljö, väljer att gestalta karaktärerna eller i undantagsfall hur språkbilden behandlas.
Dessa företag och koncernens gamla medlemmar ägde varandra korsvis i de mest egenartade konstruktioner, som snart var helt omöjliga att överskåda ens för de inblandade, även om generalkonsuln ytterst var den ende verklige ägaren.
Detta egenartade mörker gör mr Vess upphetsad och får honom att längta efter upplevelser som han känner är möjliga men som han inte kan föreställa sig, upplevelser som är mystiska och omdanande, men som han ändå inte kan skapa sig mer än en suddig bild av.
Mina tankar har börjat röra sig i de mest egenartade riktningar.
För första gången tycktes han varsna hennes egenartade skönhet.
Överallt verkade det som om man uppskattade hennes egenartade utseende.
För alla i det här samhället, invände Tomas, däri ligger ju dess egenartade konsekvens.
Jag grimaserade vid den egenartade, svårfångade lukten, som inte bidrog till en frisk aptit.
Joona stänger av ljudboken där Per Myrberg med sin egenartade blandning av lugn och intensitet läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij.
Han fyller tre glas, ger makarna Höglund var sitt, och sedan står de alla tre med höjda snapsar och jag får den mest egenartade tanke, att det är som om de siktar på mig.
Det lilla ekipaget far på sitt udda triumftåg, sin egenartade eriksgata långsamt genom det värmländska landskapet på länsväg 172 från Arvika mot Sulvik, där man viker av mot Koppom.
Det egenartade handlar mestadels om mindre särskiljande faktorer som hur författaren använder sin miljö, väljer att gestalta karaktärerna eller i undantagsfall hur språkbilden behandlas.
Dessa företag och koncernens gamla medlemmar ägde varandra korsvis i de mest egenartade konstruktioner, som snart var helt omöjliga att överskåda ens för de inblandade, även om generalkonsuln ytterst var den ende verklige ägaren.
Detta egenartade mörker gör mr Vess upphetsad och får honom att längta efter upplevelser som han känner är möjliga men som han inte kan föreställa sig, upplevelser som är mystiska och omdanande, men som han ändå inte kan skapa sig mer än en suddig bild av.
En helt egenartad värme mellan mig och de andra.
Genom de markerade olikheterna i vigör och målsättning för dagen blev frukosten en ganska splittrad och egenartad affär.
»Jag bränner upp Moskva« är ett stycke lysande litterär journalistik, fullt av säkra iakttagelser och välriktade sarkasmer och präglat av en egenartad stilistik.
De avslutade kvällen med ett besök på en restaurang på Avenyn, fortsatte att diskutera den märkliga blandning som regissören satt samman till en helt egenartad föreställning och njöt av maten.
De båda studenterna pratade med varandra och Niklas hörde dem säga sådant som: - ’Kants filosofi är nog det mest pretentiösa svammel jag någonsin har läst’ och ’Heidegger är väl om sanningen ska fram, bakom dimmorna och språkmissbruket, bara en egenartad ligthvariant av ett kantianskt projekt.
En ny generation NF-are steg upp till makten, yngre män med akademisk bakgrund som kastade alla illusioner om den parlamentariska vägen på sophögen och återvände till nazismen, fast nu i en egenartad tappning; en nazism som var anti-Hitler och i stället hyllade de båda bröderna Gregor och Otto Strasser som hade lett en antikapitalistisk falang inom den tyska naziströrelsen.
Perspektiven är lika förvrängda som tidigare, och jag får en egenartad vision av hur jag klättrar uppför flickan, och jag är bara en tvärhand hög, som en skogsmus, och jag häver mig uppför hennes kropp i tjocka rep, som jag lyckats slå runt hennes hals, och hon står tålmodigt leende medan jag kämpar och sliter, högröd i mitt lilla ansikte, och jag tar spjärn mot hennes kläder, trasslar in mig i hennes blus… och sedan står jag vid sidan om och ser den lille ettrige prästen, och jag förstår att målet med hans klättring är flickans röda mun, och där ska han trycka en miniatyrkyss mot hennes läppar, och plötsligt möter jag hennes blick, och jag upptäcker ett samförstånd i hennes ögon, en hemlighet som vi delar, och då förstår jag att hon kommer att sluka den lille prästen, när han kavat sig uppför den sista biten, och står med fötterna på hennes hakspets och sträcker ut armarna mot hennes mungipor: kvickt som en ödla kommer hon att öppna gapet och ta honom i en enda munsbit, och sedan kommer hon att slicka sig om läpparna, med en lång, kluven reptiltunga, och sedan kommer det att vara som om han aldrig har funnits, den lille prästen, som ovetande om hennes planer klättrar uppför hennes mage.
Genom de markerade olikheterna i vigör och målsättning för dagen blev frukosten en ganska splittrad och egenartad affär.
»Jag bränner upp Moskva« är ett stycke lysande litterär journalistik, fullt av säkra iakttagelser och välriktade sarkasmer och präglat av en egenartad stilistik.
De avslutade kvällen med ett besök på en restaurang på Avenyn, fortsatte att diskutera den märkliga blandning som regissören satt samman till en helt egenartad föreställning och njöt av maten.
De båda studenterna pratade med varandra och Niklas hörde dem säga sådant som: - ’Kants filosofi är nog det mest pretentiösa svammel jag någonsin har läst’ och ’Heidegger är väl om sanningen ska fram, bakom dimmorna och språkmissbruket, bara en egenartad ligthvariant av ett kantianskt projekt.
En ny generation NF-are steg upp till makten, yngre män med akademisk bakgrund som kastade alla illusioner om den parlamentariska vägen på sophögen och återvände till nazismen, fast nu i en egenartad tappning; en nazism som var anti-Hitler och i stället hyllade de båda bröderna Gregor och Otto Strasser som hade lett en antikapitalistisk falang inom den tyska naziströrelsen.
Perspektiven är lika förvrängda som tidigare, och jag får en egenartad vision av hur jag klättrar uppför flickan, och jag är bara en tvärhand hög, som en skogsmus, och jag häver mig uppför hennes kropp i tjocka rep, som jag lyckats slå runt hennes hals, och hon står tålmodigt leende medan jag kämpar och sliter, högröd i mitt lilla ansikte, och jag tar spjärn mot hennes kläder, trasslar in mig i hennes blus… och sedan står jag vid sidan om och ser den lille ettrige prästen, och jag förstår att målet med hans klättring är flickans röda mun, och där ska han trycka en miniatyrkyss mot hennes läppar, och plötsligt möter jag hennes blick, och jag upptäcker ett samförstånd i hennes ögon, en hemlighet som vi delar, och då förstår jag att hon kommer att sluka den lille prästen, när han kavat sig uppför den sista biten, och står med fötterna på hennes hakspets och sträcker ut armarna mot hennes mungipor: kvickt som en ödla kommer hon att öppna gapet och ta honom i en enda munsbit, och sedan kommer hon att slicka sig om läpparna, med en lång, kluven reptiltunga, och sedan kommer det att vara som om han aldrig har funnits, den lille prästen, som ovetande om hennes planer klättrar uppför hennes mage.