Eftertankens i en mening
I eftertankens bleka ljus.
I en idioternas vanmakt, i eftertankens kranka blekhet.
Så går eftertankens kranka blekhet i beslutsamhetens friska hy över.
Jarnheimer ler garderat och svarar med eftertankens lätta fördröjning:.
Med eftertankens kranka blekhet ifrågasätter jag det lämpliga med en sådan intervju i ett nöjessammanhang.
I eftertankens kranka blekhet (som är beigegrön som på sjukhusen) kan jag känna att det värsta är att jag är så lätt att ta.
Och, så här i eftertankens kranka blekhet, frågar jag mig naturligtvis vad jag själv kunde ha gjort annorlunda i ordföranderollen.
Plötsligt drog jag mig till minnes ett citat ur Shakespeares Hamlet: Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.
I eftertankens klara sken kunde han bara konstatera att han borde ha hållit sig borta från dem, borta från dem helt och hållet och inte bara det.
Men medan han inte bortser från den känslomässiga aspekten av gudstron framhåller han hela tiden eftertankens och förnuftets civilisatoriska primat.
Den politiken föreföll med eftertankens kranka blekhet alltför överilad, särskilt nu som hans efterträdare till den franska tronen hade mer välgrundade anspråk på Milanos tron än vad Ludovico och hans bror hade.
Han ägde i extrem grad det som fransmännen kallar le sens de l’absolu, han krävde absoluta, maximala känslor både i vänskap och i kärlek […], utan eftergifter, utan kompromisser, utan några som helst rabatter…« Beroende på om han kände sig omtyckt eller övergiven pendlade han mellan manisk upprymdhet och djupaste nedstämdhet, ibland »zum Himmel hoch jauchzend«, ibland »zum Tode betrübt«, som Elsa med eftertankens klokhet formulerade det – ibland himlastormande, ibland bedrövad till döds.
I en idioternas vanmakt, i eftertankens kranka blekhet.
Så går eftertankens kranka blekhet i beslutsamhetens friska hy över.
Jarnheimer ler garderat och svarar med eftertankens lätta fördröjning:.
Med eftertankens kranka blekhet ifrågasätter jag det lämpliga med en sådan intervju i ett nöjessammanhang.
I eftertankens kranka blekhet (som är beigegrön som på sjukhusen) kan jag känna att det värsta är att jag är så lätt att ta.
Och, så här i eftertankens kranka blekhet, frågar jag mig naturligtvis vad jag själv kunde ha gjort annorlunda i ordföranderollen.
Plötsligt drog jag mig till minnes ett citat ur Shakespeares Hamlet: Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.
I eftertankens klara sken kunde han bara konstatera att han borde ha hållit sig borta från dem, borta från dem helt och hållet och inte bara det.
Men medan han inte bortser från den känslomässiga aspekten av gudstron framhåller han hela tiden eftertankens och förnuftets civilisatoriska primat.
Den politiken föreföll med eftertankens kranka blekhet alltför överilad, särskilt nu som hans efterträdare till den franska tronen hade mer välgrundade anspråk på Milanos tron än vad Ludovico och hans bror hade.
Han ägde i extrem grad det som fransmännen kallar le sens de l’absolu, han krävde absoluta, maximala känslor både i vänskap och i kärlek […], utan eftergifter, utan kompromisser, utan några som helst rabatter…« Beroende på om han kände sig omtyckt eller övergiven pendlade han mellan manisk upprymdhet och djupaste nedstämdhet, ibland »zum Himmel hoch jauchzend«, ibland »zum Tode betrübt«, som Elsa med eftertankens klokhet formulerade det – ibland himlastormande, ibland bedrövad till döds.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.