Dunster i en mening
Heta dunster omsvepte henne.
Det kommer sura dunster från honom.
Heta dunster från raffinaderiet fyllde bilen.
En osund förnimmelse, där fanns kroppars dunster.
På hemvägen kör vi återigen längs de trånga medeltidsgatorna i Dunster.
Meningen är att slå blå dunster i ögonen på dumt folk, begriper ni väl!.
Var då också detta kärlek? En kropp utan själ, fylld av en oren kättjas fräna dunster!.
Jag har också druckit ur två av de vinflaskor jag köpte i Dunster, samt en halv butelj portvin.
När han höll om henne kände han benen i kroppen och stanken av ångest, som dunster av ammoniak.
Att en fudgekokare i Dunster en gång har haft ett öga till en publikan i Winsford är säkert ingenting att förvånas över.
Nu stirrar Baldurs anhöriga på honom precis som om det var de som var de dumma som det skulle slås blå dunster i ögonen på.
Men hon visade vilja att sätta sig i respekt, demonstrera vid första bästa anledning att blå dunster inte fungerade på henne.
Körde genom medeltidsstaden Dunster, över Timberscombe och Wheddon Cross; hela tiden samma smala, krokiga, stundom nergrävda väg.
– Så du tror inte att dom hann slå blå dunster i ögonen på er då? Dom hade ju ändå några minuter på sig, envisades Johansson.
På The Stag’s Head i Dunster där vi äter en enkel lunch, ploughman’s och bubbelvatten, kommer vi i samspråk med en lokal fudgekokare.
Småningom börja behagligheterna på att försvinna som dunster, och den olycklige finner sig vara instängd i ett eländigt kyffe omgivet av exkrementer (se det följande).
Jag lyssnar till vinden i trädkronorna och tänker att så länge vi lever kommer vi aldrig undan tideräknandet, inte juldekorationerna i Dunster och inte det vi gjort oss skyldiga till.
Vi körde igenom samhället på vägen hit, och medan jag stod i kö för att betala min tidning läste jag på en affisch om ”Dunster by Candlelight” kommande lördag, en stor begivenhet av allt att döma.
Dunster eller Minehead eller Lynmouth, varför inte? Ligger där och betraktar sin husse, han som sitter därborta i fåtöljen med ett glas öl och en tidning och som hux flux har dykt upp på ett högst oförutsägbart vis ….
De flesta som skrivit om ondskan har talat om dess »demoni« – dess förmåga att (likt Mefistofeles i Faust) slå blå dunster i ögonen på den oskyldige, att locka och förföra och förvandla denne till ett viljelöst redskap.
Kanske jag kan skaffa dig det? Kanske jag har blod från de olika offren, hudrester och ett och annat hårstrå liggande i snyggt sorterade plastpåsar någonstans? För alla eventualiteter, man vet ju aldrig när man kan behöva slå lite blå dunster.
Nu vet jag att kollegan Lewin strax kommer att dyka upp och vad jag undrar är… om jag skulle försöka slå blå dunster i ögonen på honom och säga att Wesslén hota mig och råka skjuta sig själv när jag skulle avväpna honom… Kan jag gå i land med en sån sak.
Det har gått precis en månad sedan jag flyttade in i Darne Lodge, jag har en Times liggande i bilen som bekräftar detta, och även om jag inte längre uppfattar tiden som jag brukade göra, även om min tillvaro gått ut i öknen och jag är en emigrant från allt normalt liv, så kunde jag inte undgå att lägga märke till att man kommit igång med juldekorerandet i Dunster.
Därför säger han raskt för att åtminstone få syskonen på sin sida: ”Vi vill väl alla bli någonting mer än pappa, och hur ska nu det gå till? Genom partiet, och bara genom partiet! Och därför måste vi göra på samma sätt som führern: slå blå dunster i ögonen på folk, låtsas att vi är fredligt sinnade, och sedan ta dem bakifrån, innan de anar någonting: ner med dem och slut med dem! I partiet ska det alltid heta: med gossarna Persickes hjälp kan man göra vad som helst, just vad som helst!”.
Det var inte fråga om att återge någon särskild historia – vilket han knappast kunde ha gjort i alla fall – utan snarare om att förklara att det för det mesta handlade om skurkar och oskyldigt folk, och att skurkarna oftast var ganska framgångsrika i att begå brott och att slå blå dunster i ögonen på folk som sjöng på nattklubbar (som var ungefär som danslokaler) eller ibland, Gud vet varför, satt på en bergstopp och sjöng eller i någon annan vacker miljö utomhus, allt för att fördröja handlingen.
Det kommer sura dunster från honom.
Heta dunster från raffinaderiet fyllde bilen.
En osund förnimmelse, där fanns kroppars dunster.
På hemvägen kör vi återigen längs de trånga medeltidsgatorna i Dunster.
Meningen är att slå blå dunster i ögonen på dumt folk, begriper ni väl!.
Var då också detta kärlek? En kropp utan själ, fylld av en oren kättjas fräna dunster!.
Jag har också druckit ur två av de vinflaskor jag köpte i Dunster, samt en halv butelj portvin.
När han höll om henne kände han benen i kroppen och stanken av ångest, som dunster av ammoniak.
Att en fudgekokare i Dunster en gång har haft ett öga till en publikan i Winsford är säkert ingenting att förvånas över.
Nu stirrar Baldurs anhöriga på honom precis som om det var de som var de dumma som det skulle slås blå dunster i ögonen på.
Men hon visade vilja att sätta sig i respekt, demonstrera vid första bästa anledning att blå dunster inte fungerade på henne.
Körde genom medeltidsstaden Dunster, över Timberscombe och Wheddon Cross; hela tiden samma smala, krokiga, stundom nergrävda väg.
– Så du tror inte att dom hann slå blå dunster i ögonen på er då? Dom hade ju ändå några minuter på sig, envisades Johansson.
På The Stag’s Head i Dunster där vi äter en enkel lunch, ploughman’s och bubbelvatten, kommer vi i samspråk med en lokal fudgekokare.
Småningom börja behagligheterna på att försvinna som dunster, och den olycklige finner sig vara instängd i ett eländigt kyffe omgivet av exkrementer (se det följande).
Jag lyssnar till vinden i trädkronorna och tänker att så länge vi lever kommer vi aldrig undan tideräknandet, inte juldekorationerna i Dunster och inte det vi gjort oss skyldiga till.
Vi körde igenom samhället på vägen hit, och medan jag stod i kö för att betala min tidning läste jag på en affisch om ”Dunster by Candlelight” kommande lördag, en stor begivenhet av allt att döma.
Dunster eller Minehead eller Lynmouth, varför inte? Ligger där och betraktar sin husse, han som sitter därborta i fåtöljen med ett glas öl och en tidning och som hux flux har dykt upp på ett högst oförutsägbart vis ….
De flesta som skrivit om ondskan har talat om dess »demoni« – dess förmåga att (likt Mefistofeles i Faust) slå blå dunster i ögonen på den oskyldige, att locka och förföra och förvandla denne till ett viljelöst redskap.
Kanske jag kan skaffa dig det? Kanske jag har blod från de olika offren, hudrester och ett och annat hårstrå liggande i snyggt sorterade plastpåsar någonstans? För alla eventualiteter, man vet ju aldrig när man kan behöva slå lite blå dunster.
Nu vet jag att kollegan Lewin strax kommer att dyka upp och vad jag undrar är… om jag skulle försöka slå blå dunster i ögonen på honom och säga att Wesslén hota mig och råka skjuta sig själv när jag skulle avväpna honom… Kan jag gå i land med en sån sak.
Det har gått precis en månad sedan jag flyttade in i Darne Lodge, jag har en Times liggande i bilen som bekräftar detta, och även om jag inte längre uppfattar tiden som jag brukade göra, även om min tillvaro gått ut i öknen och jag är en emigrant från allt normalt liv, så kunde jag inte undgå att lägga märke till att man kommit igång med juldekorerandet i Dunster.
Därför säger han raskt för att åtminstone få syskonen på sin sida: ”Vi vill väl alla bli någonting mer än pappa, och hur ska nu det gå till? Genom partiet, och bara genom partiet! Och därför måste vi göra på samma sätt som führern: slå blå dunster i ögonen på folk, låtsas att vi är fredligt sinnade, och sedan ta dem bakifrån, innan de anar någonting: ner med dem och slut med dem! I partiet ska det alltid heta: med gossarna Persickes hjälp kan man göra vad som helst, just vad som helst!”.
Det var inte fråga om att återge någon särskild historia – vilket han knappast kunde ha gjort i alla fall – utan snarare om att förklara att det för det mesta handlade om skurkar och oskyldigt folk, och att skurkarna oftast var ganska framgångsrika i att begå brott och att slå blå dunster i ögonen på folk som sjöng på nattklubbar (som var ungefär som danslokaler) eller ibland, Gud vet varför, satt på en bergstopp och sjöng eller i någon annan vacker miljö utomhus, allt för att fördröja handlingen.
Dunsten av blod, spyor och urin omgav de elva på stigen.
Den bittra dunsten av öl på undersidan av en kapsyl av märket Ringnes.
Det lilla hon försökte blev döda fraser som spred dunsten av lik över texten.
Ljusen var parfymerade, och doften dolde den bittra dunsten av gammal, inpyrd rök.
Dunsten blev ännu värre och det var som om det stod en gengångare tätt intill hennes rygg och tömde sina ruttna lungor ner längs ryggraden.
Den bittra dunsten av öl på undersidan av en kapsyl av märket Ringnes.
Det lilla hon försökte blev döda fraser som spred dunsten av lik över texten.
Ljusen var parfymerade, och doften dolde den bittra dunsten av gammal, inpyrd rök.
Dunsten blev ännu värre och det var som om det stod en gengångare tätt intill hennes rygg och tömde sina ruttna lungor ner längs ryggraden.
Doften av grumligt hav blandades med dunsterna av ruttet bete.
Jag hade andats in de där dunsterna i så många timmar att ren luft kändes sträv i näsborrarna, i lungorna, nästan aggressiv i sin relativa renhet.
Med en sinnesnärvaro, som jag icke trodde mig mäktig av, förebär jag ett illamående, påkommet i följd av dunsterna från kemikalier, och ber att få ett annat rum för natten.
”Lyssna noga, din gamla råtta”, sa jag så hotfullt jag kunde och lutade mig över honom, tillräckligt nära för att nästan kvävas av dunsterna som steg ur hans tandlösa mun.
Jag hade andats in de där dunsterna i så många timmar att ren luft kändes sträv i näsborrarna, i lungorna, nästan aggressiv i sin relativa renhet.
Med en sinnesnärvaro, som jag icke trodde mig mäktig av, förebär jag ett illamående, påkommet i följd av dunsterna från kemikalier, och ber att få ett annat rum för natten.
”Lyssna noga, din gamla råtta”, sa jag så hotfullt jag kunde och lutade mig över honom, tillräckligt nära för att nästan kvävas av dunsterna som steg ur hans tandlösa mun.
En svag fuktig dunst hängde i luften.
En dunst av gammal urin slog upp från hans kläder.
Och där: en dunst av alkohol, läder, fett och asfalt.
Skräcken stod som en dunst kring dem, frän och stickande.
Ingen piskande kyla eller frän dunst av otillfredsställd åtrå.
Men över gårdshusen i Vålstua hängde en dunst av något ruttet.
I denna stund steg en frän dunst upp från den kokande jordens livmoder.
En dunst av det underbara och inget mer är svårare än att få inget alls.
Mannen kastade tillbaka huvudet som om han träffats av en dunst ammoniak.
En dunst av värme och lukt från korna slog emot Petra, då hon steg in i ladugården.
Det stod en dunst av unket kött omkring den, en äcklig söt lukt som förtog aptiten.
Deras brunstiga dunst steg som en dimma omkring sängen och trängde under lakanen och in i madrassen.
Från hennes buktande lår och från det skogiga mörka skötet steg en dunst som gav dem kväljningar.
Ännu mer frapperande var att det var fullständigt luktfritt så när som på en liten dunst av rengöringsmedel.
Var det en melon? En squash? Ibland kände jag en dunst av något som rensade upp i bihålorna, något nötaktigt och unket.
Filmversionen, med Leonardo DiCaprio och Kirsten Dunst i huvudrollerna, mildrade knappast den kollektiva ilska som riktas mot Mr.
En torr rossling som förmodligen skulle föreställa ett skratt hördes från Jósteinns strupe och återigen kom en dunst av den dåliga andedräkten.
De breda skuldrorna, höfterna så feta och vaggande, den stora baken, de grova låren … Lukten, som kom med vinden, förde med sig en frän dunst till Angelas näsborrar.
Vid det här laget har du säkert hört talas om Bush Falls, eller åtminstone sett filmen som hade Leonardo DiCaprio och Kirsten Dunst i huvudrollerna och sålde hyfsat med biobiljetter.
I oljudet från någon hantverkares ansträngningar längre in i korridoren, och i en tung dunst av kanderad frukt och rökelsepinnar, fann han Assad i färd med att rulla ihop sin bönematta.
Det var en dunst av människosvett och blod i rymden, en fuktighet som kom från gjutna tårar, ett svagt dunkande som fick marken under deras fötter att ständigt darra, som om någon stuckit med ett spjut mot själva jordens hjärta.
Randolph hamnade längst bak, alldeles bredvid toautrymmet, och jag fick en plats bredvid en enormt överviktig, tillika höggradigt berusad, herre, vars blåsbälgsliknande andning i väsande pustar spred en dunst av gammal alkohol omkring honom.
Efter dunsen steg en våt och motbjudande dunst upp, som om något väsen som levde där nere åt på eller kanske bara smakade på den döde mannen, i ett försök att identifiera honom genom något slags blindskrift på hans kropp eller i hans ansikte.
En dunst av gammal urin slog upp från hans kläder.
Och där: en dunst av alkohol, läder, fett och asfalt.
Skräcken stod som en dunst kring dem, frän och stickande.
Ingen piskande kyla eller frän dunst av otillfredsställd åtrå.
Men över gårdshusen i Vålstua hängde en dunst av något ruttet.
I denna stund steg en frän dunst upp från den kokande jordens livmoder.
En dunst av det underbara och inget mer är svårare än att få inget alls.
Mannen kastade tillbaka huvudet som om han träffats av en dunst ammoniak.
En dunst av värme och lukt från korna slog emot Petra, då hon steg in i ladugården.
Det stod en dunst av unket kött omkring den, en äcklig söt lukt som förtog aptiten.
Deras brunstiga dunst steg som en dimma omkring sängen och trängde under lakanen och in i madrassen.
Från hennes buktande lår och från det skogiga mörka skötet steg en dunst som gav dem kväljningar.
Ännu mer frapperande var att det var fullständigt luktfritt så när som på en liten dunst av rengöringsmedel.
Var det en melon? En squash? Ibland kände jag en dunst av något som rensade upp i bihålorna, något nötaktigt och unket.
Filmversionen, med Leonardo DiCaprio och Kirsten Dunst i huvudrollerna, mildrade knappast den kollektiva ilska som riktas mot Mr.
En torr rossling som förmodligen skulle föreställa ett skratt hördes från Jósteinns strupe och återigen kom en dunst av den dåliga andedräkten.
De breda skuldrorna, höfterna så feta och vaggande, den stora baken, de grova låren … Lukten, som kom med vinden, förde med sig en frän dunst till Angelas näsborrar.
Vid det här laget har du säkert hört talas om Bush Falls, eller åtminstone sett filmen som hade Leonardo DiCaprio och Kirsten Dunst i huvudrollerna och sålde hyfsat med biobiljetter.
I oljudet från någon hantverkares ansträngningar längre in i korridoren, och i en tung dunst av kanderad frukt och rökelsepinnar, fann han Assad i färd med att rulla ihop sin bönematta.
Det var en dunst av människosvett och blod i rymden, en fuktighet som kom från gjutna tårar, ett svagt dunkande som fick marken under deras fötter att ständigt darra, som om någon stuckit med ett spjut mot själva jordens hjärta.
Randolph hamnade längst bak, alldeles bredvid toautrymmet, och jag fick en plats bredvid en enormt överviktig, tillika höggradigt berusad, herre, vars blåsbälgsliknande andning i väsande pustar spred en dunst av gammal alkohol omkring honom.
Efter dunsen steg en våt och motbjudande dunst upp, som om något väsen som levde där nere åt på eller kanske bara smakade på den döde mannen, i ett försök att identifiera honom genom något slags blindskrift på hans kropp eller i hans ansikte.