Dumhuvud i en mening
”Ditt dumhuvud”, skrek Martin.
Pojken var i alla fall inget dumhuvud.
Att rösten inte var ett dumhuvud stod rätt klart.
Det som talar mot en sådan tes är att han säkert inte är något dumhuvud.
Vilket naturligtvis innebär att mördaren, som inte är något dumhuvud, lägger av.
”Sommardäck i förrådet”, och sedan tydliga instruktioner som till och med ett riktigt dumhuvud skulle förstå som förklarar var fälgbultarna ligger i bakluckan.
”Vad ska han ha sina tjusiga elektriska verktyg till dit han ska?” sa Ben föraktfullt och jag frågade vart pappa skulle ta vägen? – och med sitt nya hatiska skratt sa Ben: ”Han ska dra åt helvete, vad trodde du, dumhuvud?”.
Pojken var i alla fall inget dumhuvud.
Att rösten inte var ett dumhuvud stod rätt klart.
Det som talar mot en sådan tes är att han säkert inte är något dumhuvud.
Vilket naturligtvis innebär att mördaren, som inte är något dumhuvud, lägger av.
”Sommardäck i förrådet”, och sedan tydliga instruktioner som till och med ett riktigt dumhuvud skulle förstå som förklarar var fälgbultarna ligger i bakluckan.
”Vad ska han ha sina tjusiga elektriska verktyg till dit han ska?” sa Ben föraktfullt och jag frågade vart pappa skulle ta vägen? – och med sitt nya hatiska skratt sa Ben: ”Han ska dra åt helvete, vad trodde du, dumhuvud?”.
Alla mina ungar är visst vettskrämda dumhuvuden.
Som om inte stadsjeepen var signal nog till omvärlden om att de var kompletta dumhuvuden.
Det är ju detta som är den himmelsskriande stora lögnen med hela proceduren vid brottmål – att vi på ett säkert sätt kan ta reda på sanningen, att vi ”utom rimligt tvivel” kan fastställa vem som är skyldig och vem som inte är det – och den bygger på just detta för trovärdigheten förödande erkännande: efter att under tusen år ha finslipat processen är domare och jurister inte mer kapabla att säga vad som är sant eller inte än ett dussin dumhuvuden valda på måfå och inplockade från gatan.
Som om inte stadsjeepen var signal nog till omvärlden om att de var kompletta dumhuvuden.
Det är ju detta som är den himmelsskriande stora lögnen med hela proceduren vid brottmål – att vi på ett säkert sätt kan ta reda på sanningen, att vi ”utom rimligt tvivel” kan fastställa vem som är skyldig och vem som inte är det – och den bygger på just detta för trovärdigheten förödande erkännande: efter att under tusen år ha finslipat processen är domare och jurister inte mer kapabla att säga vad som är sant eller inte än ett dussin dumhuvuden valda på måfå och inplockade från gatan.
Men dumhuvudet ville inte lyssna på det örat.