Dubiös i en mening
Jämförelsen var dessutom i sak missvisande och politiskt dubiös.
Det var en dubiös olycka, men personalsituationen hos trafikpolisen gjorde att ärendet avskrevs en tid därefter.
Men en vecka senare visade det sig att Rainers skatteplanering var betydligt mer omfattande och dubiös än vad som framgått.
Udden var precis som under Sjachty-processen riktad mot »specialister« med dubiös social bakgrund och/eller suspekta politiska åsikter.
På en av sina presskonferenser i Davos blev han hårt ansatt av frågor om en dubiös rättsaffär som uppenbart regisserats av kretsarna kring honom själv.
Många av de frivilliga hade också en dubiös bakgrund, ett faktum som gärna basunerades ut av den svenska vänstern men också skapade olust bland de mer idealistiska Finlandskämparna.
Ett parti som knappast drog in ytterligare pengar men vittnar om den egna förmögenhetens växande lyskraft, samtidigt som det skänkte social prestige åt en med tidens synsätt dubiös uppkomling.
Friedrich har alltid varit Martins favoritkonstnär, en reproduktion av Munk vid havet hängde på hans kontor redan när vi träffades, och en dubiös känsla av skräck och lättnad drog igenom mig när jag klev ur bilen för att skjuta upp grinden.
Och även om von Hallwyls grevetitel var mycket dubiös – adeln var i verkligheten avskaffad i Schweiz, det tyskromerska riket fanns inte längre och bevisen för att titeln alls funnits var skakiga – så lät den pampigare än vad som erbjöd sig i Sverige.
Det var en dubiös olycka, men personalsituationen hos trafikpolisen gjorde att ärendet avskrevs en tid därefter.
Men en vecka senare visade det sig att Rainers skatteplanering var betydligt mer omfattande och dubiös än vad som framgått.
Udden var precis som under Sjachty-processen riktad mot »specialister« med dubiös social bakgrund och/eller suspekta politiska åsikter.
På en av sina presskonferenser i Davos blev han hårt ansatt av frågor om en dubiös rättsaffär som uppenbart regisserats av kretsarna kring honom själv.
Många av de frivilliga hade också en dubiös bakgrund, ett faktum som gärna basunerades ut av den svenska vänstern men också skapade olust bland de mer idealistiska Finlandskämparna.
Ett parti som knappast drog in ytterligare pengar men vittnar om den egna förmögenhetens växande lyskraft, samtidigt som det skänkte social prestige åt en med tidens synsätt dubiös uppkomling.
Friedrich har alltid varit Martins favoritkonstnär, en reproduktion av Munk vid havet hängde på hans kontor redan när vi träffades, och en dubiös känsla av skräck och lättnad drog igenom mig när jag klev ur bilen för att skjuta upp grinden.
Och även om von Hallwyls grevetitel var mycket dubiös – adeln var i verkligheten avskaffad i Schweiz, det tyskromerska riket fanns inte längre och bevisen för att titeln alls funnits var skakiga – så lät den pampigare än vad som erbjöd sig i Sverige.
Avvisade henne gjorde han inte just nu, utan bjöd in med sin dubiösa charm.
Hans utnämning 1961 hade inte väckt någon entusiasm i Sverige på grund av hans dubiösa insatser under sin tidigare postering i Laos.
Redan första veckan i januari är jag i full fart med min nya karriär som skönlitterär författare, låt vara i den något dubiösa genren nyckelromaner.
Den intellektuella handelsbalansen, menade Perry Anderson i sin Sverigeanalys i New Left Review, var negativ: ”lite socialfilosofi, ingen dramatik, en jämnstruken litteratur, inget måleri, ingen musik – bara Bergmans dubiösa verk”.
Detaljerna må som i alla barndomsminnen möjligen ibland vara aningen dubiösa, men det är säkert sant att han tidigt sålde tändsticksaskar, jultidningar, lingon och trädgårdsfrö – om han nu var fem, tio, elva eller hur det nu var.
Resten av inredningen är faktiskt eländig, en uppvisning av alla decenniers fulaste formgivning: ett linoleumgolv från Eisenhowertiden där hörnen böjts uppåt som vidbrända skivor rostat bröd; dubiösa träpaneler på väggarna som tagna ur en amatörporrfilm från sjuttiotalet; golvlampor med halogenbelysning som en slumpartad hyllning till mitt studentrum på nittiotalet.
Hans utnämning 1961 hade inte väckt någon entusiasm i Sverige på grund av hans dubiösa insatser under sin tidigare postering i Laos.
Redan första veckan i januari är jag i full fart med min nya karriär som skönlitterär författare, låt vara i den något dubiösa genren nyckelromaner.
Den intellektuella handelsbalansen, menade Perry Anderson i sin Sverigeanalys i New Left Review, var negativ: ”lite socialfilosofi, ingen dramatik, en jämnstruken litteratur, inget måleri, ingen musik – bara Bergmans dubiösa verk”.
Detaljerna må som i alla barndomsminnen möjligen ibland vara aningen dubiösa, men det är säkert sant att han tidigt sålde tändsticksaskar, jultidningar, lingon och trädgårdsfrö – om han nu var fem, tio, elva eller hur det nu var.
Resten av inredningen är faktiskt eländig, en uppvisning av alla decenniers fulaste formgivning: ett linoleumgolv från Eisenhowertiden där hörnen böjts uppåt som vidbrända skivor rostat bröd; dubiösa träpaneler på väggarna som tagna ur en amatörporrfilm från sjuttiotalet; golvlampor med halogenbelysning som en slumpartad hyllning till mitt studentrum på nittiotalet.
Och långt framöver fortsatte man att lokalt upphöja undergörare av båda könen, som till exempel de svenska missionshelgonen under nästa sekel eller den högst dubiöse helgonkungen S:t Erik.
Men dubiöst spel lockade väl emellanåt fram en del teatraliskt beteende, tänkte han.
Jag ser mig skamset omkring, likt en medelålders herre, när han avlägsnar sig från ett dubiöst nöjesetablissemang.
Argumentet var ytterst dubiöst, men det hade ett bestämt syfte: att kontra idén att ett maktskifte var nödvändigt ur ett demokratiskt perspektiv.
Pressbyrån avyttrades med god vinst 1996 – enligt Axel Johnson AB:s trogne hovkrönikör Hans De Geer av »ideella» motiv: »försäljningen var så beroende av tobaksvaror och tidningar med dubiöst innehåll, att det inte lät sig förena med den etiska profil som Antonia strävade efter att ge Axel Johnson- gruppen».
Jag ser mig skamset omkring, likt en medelålders herre, när han avlägsnar sig från ett dubiöst nöjesetablissemang.
Argumentet var ytterst dubiöst, men det hade ett bestämt syfte: att kontra idén att ett maktskifte var nödvändigt ur ett demokratiskt perspektiv.
Pressbyrån avyttrades med god vinst 1996 – enligt Axel Johnson AB:s trogne hovkrönikör Hans De Geer av »ideella» motiv: »försäljningen var så beroende av tobaksvaror och tidningar med dubiöst innehåll, att det inte lät sig förena med den etiska profil som Antonia strävade efter att ge Axel Johnson- gruppen».