Dramatens i en mening
Dramatens O’Neill-stipendium 2006.
Och Lena går ut genom Dramatens dörrar igen.
På eftermiddagen den 3 februari 1997 kommer jag till Dramatens sceningång.
Det är inte teater i Dramatens mening – ”teaterteater”, som Lena kallar det.
Istället beskriver hon en envis kamp för att ta sig in i Dramatens elevkorri dorer.
Örjan Ramberg såg jag på Dramatens stora scen 1997 i »Vem kan tukta en argbigga?«.
Det är skrivet av en som ser på Dramatens arbete som fan läser bibeln (Jarl Kulle).
Slutligen intervjuade jag Birgitta Kristoffersson, Dramatens dåvarande press- och marknadschef.
124–125) är citerad från inspelningen av Dramatens uppsättning 1969, översättning Curt Berg.
Där till och med Dramatens Tolvskillingsoperan och Om sju flickor från sextiotalet finns inspelade.
Men de erbjuds att spela under hösten på Dramatens Lilla scen på dagtid, för Erland Josephson gillar det han ser.
Thorsten Flinck började på Dramatens elevskola när han var 19 år, och direkt efteråt fick han sin första roll i en pjäs på Dramaten.
Föreställningen går först upp på Målarsalen, sen på Stora scenen, spelar därefter länge i en lokal i Rödabergsskolan, till slut på Dramatens Lilla scen.
Hon har också börjat öva inför sin nya ansökan till Dramatens elevskola, eller Statens skola för scenisk utbildning, som den ska heta från och med den här hösten.
Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.
Och respekten publiken hade för den unga hyperbegåvade tjejen som lyckades lika väl som trasig hamntjej i 491 som hon gjorde som hemmadotter i Dramatens Vildanden börjar förbytas i något annat.
Hon hade arbetat i Dramatens växel i tjugo år och det enda Bergman sagt till henne var ”hej, hej” när han svepte förbi och han hade i ett samtal med Lars Löfgren kallat Haglöf ”häxan i växeln”.
En av PM:s kända kontakter var Anders Ek, som efter Dramatens elevskola fått engagemang på Vasa teater, men vid ett besök i Helsingfors gick i en polisfälla, uppträdde nervöst och skickades ut ur landet.
Kassandras syner i Orestien inför scenskoleproven, sommaren hon cyklade från Överammer till Stockholm i bikini på E4:an, intervjuerna med Spanienresenärerna i Jag är nyfiken – en film i gult, kvällarna på Dramatens scen som Polly i Tolvskillingsoperan, när hon sjöng sig ända från Kristinebergs arbetarkvarter och in i det fina Östermalms hjärta, längtan efter Janne och drömmarna om K.
Löfgrens inställning var att han som teaterchef inte kunde lägga sig i vad Dramatens skådespelare gjorde på sin fritid, att en skådespelare kunde förväntas reagera på dåliga och osakliga recensioner och att en kritiker vackert fick finna sig i det, att Ellefsen borde polisanmäla saken om hon kände sig hotad men att hon ändå kunde vara helt lugn eftersom Stormare var den snällaste människan på jorden.
Hon drar med mig tillbaka längs Strandvägen igen, förbi de små damerna som står utanför Svenskt Tenn och glor på möbler och inredningsdetaljer i skyltfönstren, förbi trappan till Dramatens biljettkassa där folk sitter och solar sig och äter glass och förbi Sloppys entré som ser anonym ut så här mitt på eftermiddagen när bara några mörka fläckar på trottoaren skvallrar om de fulla svennedräggen som köar här på nätterna.
Och Lena går ut genom Dramatens dörrar igen.
På eftermiddagen den 3 februari 1997 kommer jag till Dramatens sceningång.
Det är inte teater i Dramatens mening – ”teaterteater”, som Lena kallar det.
Istället beskriver hon en envis kamp för att ta sig in i Dramatens elevkorri dorer.
Örjan Ramberg såg jag på Dramatens stora scen 1997 i »Vem kan tukta en argbigga?«.
Det är skrivet av en som ser på Dramatens arbete som fan läser bibeln (Jarl Kulle).
Slutligen intervjuade jag Birgitta Kristoffersson, Dramatens dåvarande press- och marknadschef.
124–125) är citerad från inspelningen av Dramatens uppsättning 1969, översättning Curt Berg.
Där till och med Dramatens Tolvskillingsoperan och Om sju flickor från sextiotalet finns inspelade.
Men de erbjuds att spela under hösten på Dramatens Lilla scen på dagtid, för Erland Josephson gillar det han ser.
Thorsten Flinck började på Dramatens elevskola när han var 19 år, och direkt efteråt fick han sin första roll i en pjäs på Dramaten.
Föreställningen går först upp på Målarsalen, sen på Stora scenen, spelar därefter länge i en lokal i Rödabergsskolan, till slut på Dramatens Lilla scen.
Hon har också börjat öva inför sin nya ansökan till Dramatens elevskola, eller Statens skola för scenisk utbildning, som den ska heta från och med den här hösten.
Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.
Och respekten publiken hade för den unga hyperbegåvade tjejen som lyckades lika väl som trasig hamntjej i 491 som hon gjorde som hemmadotter i Dramatens Vildanden börjar förbytas i något annat.
Hon hade arbetat i Dramatens växel i tjugo år och det enda Bergman sagt till henne var ”hej, hej” när han svepte förbi och han hade i ett samtal med Lars Löfgren kallat Haglöf ”häxan i växeln”.
En av PM:s kända kontakter var Anders Ek, som efter Dramatens elevskola fått engagemang på Vasa teater, men vid ett besök i Helsingfors gick i en polisfälla, uppträdde nervöst och skickades ut ur landet.
Kassandras syner i Orestien inför scenskoleproven, sommaren hon cyklade från Överammer till Stockholm i bikini på E4:an, intervjuerna med Spanienresenärerna i Jag är nyfiken – en film i gult, kvällarna på Dramatens scen som Polly i Tolvskillingsoperan, när hon sjöng sig ända från Kristinebergs arbetarkvarter och in i det fina Östermalms hjärta, längtan efter Janne och drömmarna om K.
Löfgrens inställning var att han som teaterchef inte kunde lägga sig i vad Dramatens skådespelare gjorde på sin fritid, att en skådespelare kunde förväntas reagera på dåliga och osakliga recensioner och att en kritiker vackert fick finna sig i det, att Ellefsen borde polisanmäla saken om hon kände sig hotad men att hon ändå kunde vara helt lugn eftersom Stormare var den snällaste människan på jorden.
Hon drar med mig tillbaka längs Strandvägen igen, förbi de små damerna som står utanför Svenskt Tenn och glor på möbler och inredningsdetaljer i skyltfönstren, förbi trappan till Dramatens biljettkassa där folk sitter och solar sig och äter glass och förbi Sloppys entré som ser anonym ut så här mitt på eftermiddagen när bara några mörka fläckar på trottoaren skvallrar om de fulla svennedräggen som köar här på nätterna.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.