Dnvp i en mening
Därmed blev DSB Spandaus fjärde största parti, efter SPD, DNVP och KPD.
Framåt gick däremot kommunisterna, men också de båda borgerliga partierna DVP och DNVP.
Trots det nådde NSDAP bara 43,9 procent och de allierade DNVP 8 procent, tillsammans en svag majoritet.
Däremot stod nationalisterna i DNVP i allmänhet utanför den här typen av samarbete över partigränserna.
De stora förlorarna var de liberala tyskdemokraterna DDP, det tyska folkpartiet DVP och de tysknationella i DNVP.
I den parlamentariska Berlinpolitiken i rådhuset vid Alexanderplatz var det DNVP som utgjorde den politiska högern.
När fredsavtalet antogs av den tyska riksdagen så röstade det tysknationella folkpartiet (DNVP) och kommunisterna emot.
På den borgerliga sidan dominerade det katolska Zentrum och högernationalisterna i det tysknationella folkpartiet (DNVP).
I början av 1931 gjorde den omaka oppositionen i form av NSDAP, KPD och DNVP ett misslyckat försök till misstroendevotum mot regeringen.
De tysknationella i DNVP förde fram sin vice partiledare Theodor Duesterberg, medan kommunisternas kandidat var partiledaren Ernst Thälmann.
Hitler insåg nu att det fanns möjligheter att erövra makten inom ramen för det demokratiska systemet, främst i form av en allians med DNVP och kanske även Zentrum.
I sin dagbok fördömde han allt samarbete med de ”ärkereaktionära” i DNVP och Stahlhelm, ett samarbete som han skyllde på att partiet hade alltför många ”filistéer” i högkvarteret i München.
I oktober 1928 fick det tysknationella partiet DNVP en ny ordförande i press- och filmmagnaten Alfred Hugenberg och Hitler flirtade snart friskt med de tysknationella och deras nära anhängare bland frontveteranerna i Stahlhelmmilisen.
Det räckte inte ens längre med en koalition med Zentrum, och det nyvaknade DNVP, den enda möjliga koalitionspartnern, ansåg att nazisternas kraftutveckling hade brutits och därmed höjde man kraven för att stödja en regering Hitler.
Goebbels mötte upp och fick veta nyheten: den här dagen, den 30 januari 1933, hade president Hindenburg utsett Hitler till rikskansler för en koalitionsregering där von Papen och ministrar ur det tysknationella folkpartiet, DNVP, utgjorde den andra parten.
Eftersom en koalition med SPD var helt utesluten så krävdes det en koalition med Hugenbergs DNVP för att nazisterna skulle kunna bilda regering, och därmed var Hitler tvingad till samarbete med de tysknationella, ”de reaktionära” som Goebbels hatade så intensivt.
Så var det om möjligt i än högre grad i själva huvudstaden och i Berlin var det socialdemokraternas ”Reichsbanner Schwarz-Rot-Gold” och kommunisternas ”Rot Front” som dominerade på gatorna, i vissa stadsdelar i konkurrens med det DNVP närstående ”Stahlhelm”.
Framåt gick däremot kommunisterna, men också de båda borgerliga partierna DVP och DNVP.
Trots det nådde NSDAP bara 43,9 procent och de allierade DNVP 8 procent, tillsammans en svag majoritet.
Däremot stod nationalisterna i DNVP i allmänhet utanför den här typen av samarbete över partigränserna.
De stora förlorarna var de liberala tyskdemokraterna DDP, det tyska folkpartiet DVP och de tysknationella i DNVP.
I den parlamentariska Berlinpolitiken i rådhuset vid Alexanderplatz var det DNVP som utgjorde den politiska högern.
När fredsavtalet antogs av den tyska riksdagen så röstade det tysknationella folkpartiet (DNVP) och kommunisterna emot.
På den borgerliga sidan dominerade det katolska Zentrum och högernationalisterna i det tysknationella folkpartiet (DNVP).
I början av 1931 gjorde den omaka oppositionen i form av NSDAP, KPD och DNVP ett misslyckat försök till misstroendevotum mot regeringen.
De tysknationella i DNVP förde fram sin vice partiledare Theodor Duesterberg, medan kommunisternas kandidat var partiledaren Ernst Thälmann.
Hitler insåg nu att det fanns möjligheter att erövra makten inom ramen för det demokratiska systemet, främst i form av en allians med DNVP och kanske även Zentrum.
I sin dagbok fördömde han allt samarbete med de ”ärkereaktionära” i DNVP och Stahlhelm, ett samarbete som han skyllde på att partiet hade alltför många ”filistéer” i högkvarteret i München.
I oktober 1928 fick det tysknationella partiet DNVP en ny ordförande i press- och filmmagnaten Alfred Hugenberg och Hitler flirtade snart friskt med de tysknationella och deras nära anhängare bland frontveteranerna i Stahlhelmmilisen.
Det räckte inte ens längre med en koalition med Zentrum, och det nyvaknade DNVP, den enda möjliga koalitionspartnern, ansåg att nazisternas kraftutveckling hade brutits och därmed höjde man kraven för att stödja en regering Hitler.
Goebbels mötte upp och fick veta nyheten: den här dagen, den 30 januari 1933, hade president Hindenburg utsett Hitler till rikskansler för en koalitionsregering där von Papen och ministrar ur det tysknationella folkpartiet, DNVP, utgjorde den andra parten.
Eftersom en koalition med SPD var helt utesluten så krävdes det en koalition med Hugenbergs DNVP för att nazisterna skulle kunna bilda regering, och därmed var Hitler tvingad till samarbete med de tysknationella, ”de reaktionära” som Goebbels hatade så intensivt.
Så var det om möjligt i än högre grad i själva huvudstaden och i Berlin var det socialdemokraternas ”Reichsbanner Schwarz-Rot-Gold” och kommunisternas ”Rot Front” som dominerade på gatorna, i vissa stadsdelar i konkurrens med det DNVP närstående ”Stahlhelm”.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.