Dialektik i en mening
Studier i marxistisk dialektik.
Engels: Dialektik der Natur, MEW, band 20, s.
När det gällde Hegel låg faran i hans dialektik.
Nu krävde situationens dialektik att man grep sig an med modern.
Den kallas dialektik, eftersom det är frågan om konsten att föra ett verkligt samtal.
Tidigare hade Marx och Engels tillämpat Hegels dialektik på historia, ekonomi och staten.
”Låt oss ta en godtycklig algebraisk storhet och kalla den a”, börjar en passage i Naturens dialektik.
Följaktligen försökte han med skohorn tränga in alla slags matematiska modeller i sin triadiska dialektik.
Det var hans materialism, hans dialektik, hans tro på vetenskapen och hans falska kombination av Marx och Hegel.
Det här var inte gänget som ägnade tid åt djupsinnigt grubbel över Hegels dialektik eller Anselms gudsbevis….
Nu trodde Engels att han också hade sett tecken på hegelsk dialektik i nyss upptäckta processer inom naturvetenskapen.
År 1940 publicerades en engelsk upplaga av Naturens dialektik med ett förord av den brittiske genetikern och kommunisten J.
—, Dialectics of Nature (London, 1940) [På svenska: Naturens dialektik, översättning Lars Ryno Nilsson (Stockholm, 1975)].
Från dessa undersökningar framkom det hopplock av anteckningar och korta essäer som publicerades under den symboliska titeln Naturens dialektik.
I en tid när vänstern är så svagt organiserad är det annars väldigt svårt att som vänsterintellektuell finna den dialektik Gramsci tänkte på.
En orsak till att Naturens dialektik publicerades först postumt var att Engels avbröt sina studier för att hänge sig åt sin och Marx svaghet för ideologisk komedi.
22 Sammanställd mellan 1872 och 1883, är Naturens dialektik en blandning av tyska, franska och engelska anteckningar om den tidens vetenskapliga och tekniska utveckling.
Men det rörde sig nog mer om en dialektik mellan manligt och kvinnligt, eller möjligtvis mellan den professionelle politikerns och den professionelle psykologens perspektiv.
Den större ambitionen bakom Naturens dialelktik var att förklara artonhundratalets till synes disparata vetenskapliga upptäckter som det logiska, konkreta förverkligandet av Hegels dialektik.
”Det är Naturens dialektik som har blivit den ständigt citerade auktoritativa källan till den sovjetiska marxismens framställning av dialektiken”, rapporterade Herbert Marcuse på 1950-talet.
I samma tes–antites–syntes-format som Marx hade använt i Filosofins elände, erbjöd Engels i Naturens dialektik en helhetssyn på naturen och den fysiska världen vilket han illustrerade med en serie testfall.
Åsa var en av talarna: »Jag kände att i dag är jag en organisk intellektuell, för här finns en dialektik mellan mig och en utomparlamentarisk rörelse som kräver att någon står här och säger vad som bör sägas.
Han illustrerade därefter denna sanning med exempel på olika vetenskapliga lagar – hur vatten förvandlas till ånga, värme påverkar platinatråd, syre omvandlas till ozon – som hade lyfts direkt ur Engels Naturens dialektik.
Under de kommande årtiondena skulle Marx omtolkning av Hegels dialektik bli ett bärande element i den kommunistiska ideologin, men på detta stadium av Engels självbildning var det Hegels rena filosofi som han främst intresserade sig för.
106 På liknande sätt byggde Shulamith Firestone på Engels skrifter när hon i The Dialectic of Sex: A Case for Feminist Revolution (1970, Könets dialektik: argument för en feministisk revolution) pläderade för en post-patriarkal lösning och kollektivt boende.
En Olle Carlsson (en pseudonym jag tror PM använde flera gånger) hade recenserat boken två månader tidigare (4/11 1947), 3/1 1948 skrev en »Olof Ericson« att boken var givande och viktig, även om den visade på bristen av konkret dialektik i Ljungdals historiesyn.
”25 Starkt stödd på nya upptäckter i bevarandet av energi, cellstruktur och darwinsk evolution, föreslog Engels i Newtons efterföljd tre lagar som senare skulle bli kända som dialektisk materialism (även om Engels själv bara skulle använda termen ”materialistisk dialektik”).
För Plechanov var den förste som förärade marxismen beteckningen ”dialektisk materialism”, med vilket han menade en heltäckande filosofisk världsbild baserad på Marx och Engels tillämpning av Hegels dialektik på såväl naturvetenskapliga områden som på samhällsförändringar.
Stalins uttalande: ’Teori utan praktik är ofruktbar, praktik utan teori är blind’, blev lika välbekant för generationer av kommunister som Engels kokande kittel [exemplifierar övergången från vatten till ånga som en kvantitativ förändring övergående till en kvalitativ] på studiemöten om dialektik.
Med sin skarpsinnighet och sin tarvlighet, med sällsynt uppriktighet och fullständig skamlöshet förvirrar han jaget, och Meurling kommenterar det hela i Från den franska revolutionen till den ryska (1939): »Så frammanas med mästerlig dialektik moralens olika sidor och över det hela svävar en det stora, respektlösa gycklets ande.
46 Den dialektiska materialismens filosofi som Engels hade brottats med i anteckningarna för Naturens dialektik var nu så förfinad och polerad att den kunde offentliggöras i bokform under titeln Herrn Eugen Dührings Umwälzung der Wissenschaft (Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen), som skulle bli mer populärt känd som Anti-Dühring (1878).
Engels: Dialektik der Natur, MEW, band 20, s.
När det gällde Hegel låg faran i hans dialektik.
Nu krävde situationens dialektik att man grep sig an med modern.
Den kallas dialektik, eftersom det är frågan om konsten att föra ett verkligt samtal.
Tidigare hade Marx och Engels tillämpat Hegels dialektik på historia, ekonomi och staten.
”Låt oss ta en godtycklig algebraisk storhet och kalla den a”, börjar en passage i Naturens dialektik.
Följaktligen försökte han med skohorn tränga in alla slags matematiska modeller i sin triadiska dialektik.
Det var hans materialism, hans dialektik, hans tro på vetenskapen och hans falska kombination av Marx och Hegel.
Det här var inte gänget som ägnade tid åt djupsinnigt grubbel över Hegels dialektik eller Anselms gudsbevis….
Nu trodde Engels att han också hade sett tecken på hegelsk dialektik i nyss upptäckta processer inom naturvetenskapen.
År 1940 publicerades en engelsk upplaga av Naturens dialektik med ett förord av den brittiske genetikern och kommunisten J.
—, Dialectics of Nature (London, 1940) [På svenska: Naturens dialektik, översättning Lars Ryno Nilsson (Stockholm, 1975)].
Från dessa undersökningar framkom det hopplock av anteckningar och korta essäer som publicerades under den symboliska titeln Naturens dialektik.
I en tid när vänstern är så svagt organiserad är det annars väldigt svårt att som vänsterintellektuell finna den dialektik Gramsci tänkte på.
En orsak till att Naturens dialektik publicerades först postumt var att Engels avbröt sina studier för att hänge sig åt sin och Marx svaghet för ideologisk komedi.
22 Sammanställd mellan 1872 och 1883, är Naturens dialektik en blandning av tyska, franska och engelska anteckningar om den tidens vetenskapliga och tekniska utveckling.
Men det rörde sig nog mer om en dialektik mellan manligt och kvinnligt, eller möjligtvis mellan den professionelle politikerns och den professionelle psykologens perspektiv.
Den större ambitionen bakom Naturens dialelktik var att förklara artonhundratalets till synes disparata vetenskapliga upptäckter som det logiska, konkreta förverkligandet av Hegels dialektik.
”Det är Naturens dialektik som har blivit den ständigt citerade auktoritativa källan till den sovjetiska marxismens framställning av dialektiken”, rapporterade Herbert Marcuse på 1950-talet.
I samma tes–antites–syntes-format som Marx hade använt i Filosofins elände, erbjöd Engels i Naturens dialektik en helhetssyn på naturen och den fysiska världen vilket han illustrerade med en serie testfall.
Åsa var en av talarna: »Jag kände att i dag är jag en organisk intellektuell, för här finns en dialektik mellan mig och en utomparlamentarisk rörelse som kräver att någon står här och säger vad som bör sägas.
Han illustrerade därefter denna sanning med exempel på olika vetenskapliga lagar – hur vatten förvandlas till ånga, värme påverkar platinatråd, syre omvandlas till ozon – som hade lyfts direkt ur Engels Naturens dialektik.
Under de kommande årtiondena skulle Marx omtolkning av Hegels dialektik bli ett bärande element i den kommunistiska ideologin, men på detta stadium av Engels självbildning var det Hegels rena filosofi som han främst intresserade sig för.
106 På liknande sätt byggde Shulamith Firestone på Engels skrifter när hon i The Dialectic of Sex: A Case for Feminist Revolution (1970, Könets dialektik: argument för en feministisk revolution) pläderade för en post-patriarkal lösning och kollektivt boende.
En Olle Carlsson (en pseudonym jag tror PM använde flera gånger) hade recenserat boken två månader tidigare (4/11 1947), 3/1 1948 skrev en »Olof Ericson« att boken var givande och viktig, även om den visade på bristen av konkret dialektik i Ljungdals historiesyn.
”25 Starkt stödd på nya upptäckter i bevarandet av energi, cellstruktur och darwinsk evolution, föreslog Engels i Newtons efterföljd tre lagar som senare skulle bli kända som dialektisk materialism (även om Engels själv bara skulle använda termen ”materialistisk dialektik”).
För Plechanov var den förste som förärade marxismen beteckningen ”dialektisk materialism”, med vilket han menade en heltäckande filosofisk världsbild baserad på Marx och Engels tillämpning av Hegels dialektik på såväl naturvetenskapliga områden som på samhällsförändringar.
Stalins uttalande: ’Teori utan praktik är ofruktbar, praktik utan teori är blind’, blev lika välbekant för generationer av kommunister som Engels kokande kittel [exemplifierar övergången från vatten till ånga som en kvantitativ förändring övergående till en kvalitativ] på studiemöten om dialektik.
Med sin skarpsinnighet och sin tarvlighet, med sällsynt uppriktighet och fullständig skamlöshet förvirrar han jaget, och Meurling kommenterar det hela i Från den franska revolutionen till den ryska (1939): »Så frammanas med mästerlig dialektik moralens olika sidor och över det hela svävar en det stora, respektlösa gycklets ande.
46 Den dialektiska materialismens filosofi som Engels hade brottats med i anteckningarna för Naturens dialektik var nu så förfinad och polerad att den kunde offentliggöras i bokform under titeln Herrn Eugen Dührings Umwälzung der Wissenschaft (Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen), som skulle bli mer populärt känd som Anti-Dühring (1878).
I teorin hyllade vi dialektiken.
Per Meurling underströk dialektiken hos Diderot: han hade inga färdiga åsikter.
”Dialektiken är också marxismens (och Hegels) kunskapsteori”, förklarade Lenin.
Dialektiken, hävdade han, var på väg in i en ny tid av syntes där tanken skulle behöva kombineras med handling.
14 Dialektiken gav revolutionären Lenin ett starkt intellektuellt självförtroende och en väldig ideologisk stringens.
Stödd på dialektiken förklarade Bauer att en sådan alienation hindrade historiens fortsatta framsteg och måste övervinnas.
Haldane som hjälpsamt förklarade hur dialektiken ”kan tillämpas på ’rent’ vetenskapliga problem liksom på samhälleliga relationer inom vetenskapen”.
Känd som ”en mycket beslutsam man som under en kall yta brinner med en inre eld” ansåg Bauer att dialektiken bara kunde utvecklas genom en process av våldsam intellektuell attack.
”Det är Naturens dialektik som har blivit den ständigt citerade auktoritativa källan till den sovjetiska marxismens framställning av dialektiken”, rapporterade Herbert Marcuse på 1950-talet.
På samma sätt var dialektiken till stor nytta när det gällde att förklara den historiska övergången från feodalismens samhällsstruktur till den borgerliga epoken och därefter den proletära revolutionen.
”Det missförstånd som uppstår ur Engels redogörelse för dialektiken kan i huvudsak hänföras till det faktum att Engels – efter vad han felaktigt uppfattade som Hegels förebild – utvidgade metoden till att även gälla naturen”, menade Lukács.
Emellertid saknas alla de avgörande faktorerna för dialektiken – samspelet mellan subjekt och objekt, enhet av teori och praktik, den historiskt förändrade verklighet som ligger till grund för kategorier som grundläggande förändringar i tänkandet etc.
”Marx och jag var väl i stort sett de enda som räddade över den medvetna dialektiken från den tyska idealistiska filosofin till den materialistiska uppfattningen om natur och historia”, skrev han, om än inte särskilt elegant, i förordet till Anti-Dühring.
”47 Marx själv uttryckte det så här i ett efterord till Das Kapital 1873: ”Den mystifikation som vidlåder dialektiken i Hegels händer förhindrar på intet sätt att det är han som först på ett omfattande och medvetet sätt framställt den i dess allmänna rörelseformer.
En utveckling som så att säga återupprepar de redan genomgångna stadierna, men upprepar dem annorlunda, på ett högre plan (”negationens negation”), en utveckling som inte försiggår rätlinjigt utan så att säga i spiral; en språngliknande, katastrofartad, revolutionär utveckling; ”avbrott i kontinuiteten”; kvantitetens övergång i kvalitet; inre utvecklingsimpulser som utlöses genom motsättningen och sammanstötningen mellan olika krafter och tendenser, vilka verkar på en bestämd kropp antingen inom ramen för en viss företeelse eller inom ett bestämt samhälle; ömsesidig avhängighet och det intimaste oskiljbara sammanhang mellan varje företeelses alla sidor (varvid historien bringar ständigt nya sidor i dagen), ett sammanhang som resulterar i rörelsens enhetliga och lagbundna världsprocess – det är några drag hos dialektiken som vida innehållsrikare utvecklingslära (än den vanliga).
Per Meurling underströk dialektiken hos Diderot: han hade inga färdiga åsikter.
”Dialektiken är också marxismens (och Hegels) kunskapsteori”, förklarade Lenin.
Dialektiken, hävdade han, var på väg in i en ny tid av syntes där tanken skulle behöva kombineras med handling.
14 Dialektiken gav revolutionären Lenin ett starkt intellektuellt självförtroende och en väldig ideologisk stringens.
Stödd på dialektiken förklarade Bauer att en sådan alienation hindrade historiens fortsatta framsteg och måste övervinnas.
Haldane som hjälpsamt förklarade hur dialektiken ”kan tillämpas på ’rent’ vetenskapliga problem liksom på samhälleliga relationer inom vetenskapen”.
Känd som ”en mycket beslutsam man som under en kall yta brinner med en inre eld” ansåg Bauer att dialektiken bara kunde utvecklas genom en process av våldsam intellektuell attack.
”Det är Naturens dialektik som har blivit den ständigt citerade auktoritativa källan till den sovjetiska marxismens framställning av dialektiken”, rapporterade Herbert Marcuse på 1950-talet.
På samma sätt var dialektiken till stor nytta när det gällde att förklara den historiska övergången från feodalismens samhällsstruktur till den borgerliga epoken och därefter den proletära revolutionen.
”Det missförstånd som uppstår ur Engels redogörelse för dialektiken kan i huvudsak hänföras till det faktum att Engels – efter vad han felaktigt uppfattade som Hegels förebild – utvidgade metoden till att även gälla naturen”, menade Lukács.
Emellertid saknas alla de avgörande faktorerna för dialektiken – samspelet mellan subjekt och objekt, enhet av teori och praktik, den historiskt förändrade verklighet som ligger till grund för kategorier som grundläggande förändringar i tänkandet etc.
”Marx och jag var väl i stort sett de enda som räddade över den medvetna dialektiken från den tyska idealistiska filosofin till den materialistiska uppfattningen om natur och historia”, skrev han, om än inte särskilt elegant, i förordet till Anti-Dühring.
”47 Marx själv uttryckte det så här i ett efterord till Das Kapital 1873: ”Den mystifikation som vidlåder dialektiken i Hegels händer förhindrar på intet sätt att det är han som först på ett omfattande och medvetet sätt framställt den i dess allmänna rörelseformer.
En utveckling som så att säga återupprepar de redan genomgångna stadierna, men upprepar dem annorlunda, på ett högre plan (”negationens negation”), en utveckling som inte försiggår rätlinjigt utan så att säga i spiral; en språngliknande, katastrofartad, revolutionär utveckling; ”avbrott i kontinuiteten”; kvantitetens övergång i kvalitet; inre utvecklingsimpulser som utlöses genom motsättningen och sammanstötningen mellan olika krafter och tendenser, vilka verkar på en bestämd kropp antingen inom ramen för en viss företeelse eller inom ett bestämt samhälle; ömsesidig avhängighet och det intimaste oskiljbara sammanhang mellan varje företeelses alla sidor (varvid historien bringar ständigt nya sidor i dagen), ett sammanhang som resulterar i rörelsens enhetliga och lagbundna världsprocess – det är några drag hos dialektiken som vida innehållsrikare utvecklingslära (än den vanliga).