Dammråtta i en mening
Inte ens en dammråtta.
Inte en tillstymmelse till dammråtta.
”Slorp”, där var det en riktigt stor dammråtta.
– Inte har hon vattnat blommorna heller och där ser jag en dammråtta.
Vad är det med dig? Vad var du så rädd för? Såg du en otäck dammråtta?.
Vojne, vojne, tänkte han eftersom han personligen fått betala av varenda borttorkad dammråtta i sin säng från Hästens.
Kvinnan var fantastiskt ful – uppseendeväckande ful, inte bara normalt ful; små runda ögon, tättsittande som knappar, en lång och krokig näsa, en hy som var full med små knottror och långt hår i samma färg som en dammråtta.
Inte en tillstymmelse till dammråtta.
”Slorp”, där var det en riktigt stor dammråtta.
– Inte har hon vattnat blommorna heller och där ser jag en dammråtta.
Vad är det med dig? Vad var du så rädd för? Såg du en otäck dammråtta?.
Vojne, vojne, tänkte han eftersom han personligen fått betala av varenda borttorkad dammråtta i sin säng från Hästens.
Kvinnan var fantastiskt ful – uppseendeväckande ful, inte bara normalt ful; små runda ögon, tättsittande som knappar, en lång och krokig näsa, en hy som var full med små knottror och långt hår i samma färg som en dammråtta.
Dammråttan under soffan kan vara en liten giftbomb.
Det var kommissarie Wiklander som hittade den första större dammråttan.
Det var kommissarie Wiklander som hittade den första större dammråttan.
Rätt stora dammråttor.
Bland möss och dammråttor.
Dammråttor ligger stilla mot väggen.
Städar undan klädhögar och dammråttor.
Inget gammalt porslin i diskhon, inga dammråttor i hörnen.
Han var olidligt trött på dammråttor, disk och obäddade sängar.
Elisabeth nickade skrattande och satte sig i soffan som ruvade dammråttor.
Det fanns stora dammråttor på golven, smutsiga märken efter händer på väggarna.
Bland spindelväv och dammråttor hade hon krupit ihop som en liten mask man trampat på.
Dammråttor under soffan, fuskstädat i hörnorna och fönster som inte tvättats och putsats på ett tag.
Bara dammråttor Jag började rota i byrålådorna – kanske hade jag lagt ner blusen och glömt bort den.
Buntar med elsladdar och datakablar gick i ett virrvarr över den slitna parketten där även dammråttor trängdes.
Gräddfärgade, flagnande väggar, dammråttor i hörnen, höga gallerförsedda fönster som aldrig tycktes visa något annat än grå moln.
Allt var prydligt och välstädat i huset, inga dammråttor, men när Tilda såg sig om tyckte hon att en grå hinna hade lagt sig över allting.
Dammråttor drog sig ljudlöst undan från hennes skor och gömde sig längs väggarna när hon gick över linoleummattan i köket, ut på cementgolvet och förbi järnspisen.
Han var så försiktig – som om hon varit en ömtålig porslinsdocka och inte en stark och tålig gummidocka som Dolly, som man kunde slänga hit och dit, kasta i golvet och sparka undan om hon låg i vägen – och så tyst! – mannen med det stripiga håret bar in barnet i badrummet och bort till badkaret med lejontassar som var stort som vattentråg som djuren dricker ur, och när de kommit in i badrummet och stängt dörren – dragit igen den hårt – för dörren var skev och det gick inte att få låskolven på plats – tog mannen med det stripiga håret av flickan hennes smutsiga pyjamas och placerade henne – fortfarande mycket försiktigt! – och med ett pekfinger pressat mot läpparna för att visa hur försiktigt och ljudlöst detta måste ske – placerade han henne i badkaret – i vattnet som kom ur den rostfläckiga kranen och som bara var ljummet och där det inte fanns många bubblor, förrän mannen med det stripiga håret hade gnuggat händerna ordentligt med den väldoftande Ivorytvålen mellan handflatorna och i det som var kittelleken hade gnidit ut löddret över barnets bleka, lilla kropp, en kropp som vred sig hit och dit som om den varit någonting mjukt man plockat fram ur dess hölje – den hemliga kittelleken, och medan de plaskade svalnade vattnet snabbt och måste fyllas på ur kranen – men från kranen kom ett jämrande ljud som om den protesterade och mannen med det stripiga håret pressade återigen pekfingret mot läpparna och han trutade med läpparna som en clown på teve, och han höjde sina buskiga ögonbryn för att få barnet att skratta – eller om det inte gick att få barnet att skratta så i alla fall få det att sluta vrida sig hit och dit och kämpa emot – för kittelleken var mycket kittlig! – och mannen med det stripiga håret skrattade ett nästan ljudlöst, väsande skratt och efter en liten stund dåsade han till, sov med öppen mun, eftersom han förlorat all den energi som brukade strömma genom honom som elektriciteten i en ledning, och barnet väntade tills mannen med det stripiga håret hade börjat snarka där han till hälften satt, till hälften låg på det blöta badrumsgolvet med ryggen mot väggen och med vattendroppar glittrande i det tjocka, sträva, järngrå håret på bröstet och på de mjuka slappa vecken på buken och i ljumskarna, och när mannen med det stripiga håret till sist vaknade framåt kvällen – och när kvinnan, som legat utslagen på madrassen i rummet intill, vaknade – då hade barnet, naket och darrande och med huden knottrig och vit som skinnet hos en nyplockad höna, klättrat upp ur badkaret och en lång stund måste kvinnan och mannen med det stripiga håret leta efter henne, ända tills de hittade henne under källartrappan, där hon låg bland spindelväv och dammråttor, låg där som en liten mask man trampat på och kramade sin fula och skalliga gummidocka.
Bland möss och dammråttor.
Dammråttor ligger stilla mot väggen.
Städar undan klädhögar och dammråttor.
Inget gammalt porslin i diskhon, inga dammråttor i hörnen.
Han var olidligt trött på dammråttor, disk och obäddade sängar.
Elisabeth nickade skrattande och satte sig i soffan som ruvade dammråttor.
Det fanns stora dammråttor på golven, smutsiga märken efter händer på väggarna.
Bland spindelväv och dammråttor hade hon krupit ihop som en liten mask man trampat på.
Dammråttor under soffan, fuskstädat i hörnorna och fönster som inte tvättats och putsats på ett tag.
Bara dammråttor Jag började rota i byrålådorna – kanske hade jag lagt ner blusen och glömt bort den.
Buntar med elsladdar och datakablar gick i ett virrvarr över den slitna parketten där även dammråttor trängdes.
Gräddfärgade, flagnande väggar, dammråttor i hörnen, höga gallerförsedda fönster som aldrig tycktes visa något annat än grå moln.
Allt var prydligt och välstädat i huset, inga dammråttor, men när Tilda såg sig om tyckte hon att en grå hinna hade lagt sig över allting.
Dammråttor drog sig ljudlöst undan från hennes skor och gömde sig längs väggarna när hon gick över linoleummattan i köket, ut på cementgolvet och förbi järnspisen.
Han var så försiktig – som om hon varit en ömtålig porslinsdocka och inte en stark och tålig gummidocka som Dolly, som man kunde slänga hit och dit, kasta i golvet och sparka undan om hon låg i vägen – och så tyst! – mannen med det stripiga håret bar in barnet i badrummet och bort till badkaret med lejontassar som var stort som vattentråg som djuren dricker ur, och när de kommit in i badrummet och stängt dörren – dragit igen den hårt – för dörren var skev och det gick inte att få låskolven på plats – tog mannen med det stripiga håret av flickan hennes smutsiga pyjamas och placerade henne – fortfarande mycket försiktigt! – och med ett pekfinger pressat mot läpparna för att visa hur försiktigt och ljudlöst detta måste ske – placerade han henne i badkaret – i vattnet som kom ur den rostfläckiga kranen och som bara var ljummet och där det inte fanns många bubblor, förrän mannen med det stripiga håret hade gnuggat händerna ordentligt med den väldoftande Ivorytvålen mellan handflatorna och i det som var kittelleken hade gnidit ut löddret över barnets bleka, lilla kropp, en kropp som vred sig hit och dit som om den varit någonting mjukt man plockat fram ur dess hölje – den hemliga kittelleken, och medan de plaskade svalnade vattnet snabbt och måste fyllas på ur kranen – men från kranen kom ett jämrande ljud som om den protesterade och mannen med det stripiga håret pressade återigen pekfingret mot läpparna och han trutade med läpparna som en clown på teve, och han höjde sina buskiga ögonbryn för att få barnet att skratta – eller om det inte gick att få barnet att skratta så i alla fall få det att sluta vrida sig hit och dit och kämpa emot – för kittelleken var mycket kittlig! – och mannen med det stripiga håret skrattade ett nästan ljudlöst, väsande skratt och efter en liten stund dåsade han till, sov med öppen mun, eftersom han förlorat all den energi som brukade strömma genom honom som elektriciteten i en ledning, och barnet väntade tills mannen med det stripiga håret hade börjat snarka där han till hälften satt, till hälften låg på det blöta badrumsgolvet med ryggen mot väggen och med vattendroppar glittrande i det tjocka, sträva, järngrå håret på bröstet och på de mjuka slappa vecken på buken och i ljumskarna, och när mannen med det stripiga håret till sist vaknade framåt kvällen – och när kvinnan, som legat utslagen på madrassen i rummet intill, vaknade – då hade barnet, naket och darrande och med huden knottrig och vit som skinnet hos en nyplockad höna, klättrat upp ur badkaret och en lång stund måste kvinnan och mannen med det stripiga håret leta efter henne, ända tills de hittade henne under källartrappan, där hon låg bland spindelväv och dammråttor, låg där som en liten mask man trampat på och kramade sin fula och skalliga gummidocka.
Försökt skilja diamanterna från dammråttorna.
Men det dröjde inte länge innan dammråttorna kom tillbaka.
»Kom, annars får vi stå här tills vi blir utsopade med dammråttorna när de stänger för dagen.
Vid åsynen av den här var min första tanke att dra mig undan från fönstret och söka samvaro med dammråttorna under sängen.
Hon hade aldrig sagt något men hennes närvaro fick honom själv att se de små dammråttorna i hörnen och att känna doften av instängdhet.
Varje barn vet att spöket under sängen blir större och mera mordiskt varje gång man försöker förneka dess existens, att det bästa är att inte tänka på den hungriga varelsen där nere bland dammråttorna, spöket som har andra barns blod i sin stinkande mun.
Siv hade sett till att han fått friska blommor i fönstren och på andra ställen, hon jagade dammråttorna ur huset med sin skräckinjagande dammsugare – hans egen fungerade bara när den ville, vilket gett honom städningsfrister ganska ofta – och förvandlade en ungkarlslya till ett hem.
Det är eftermiddag, en vacker dag med klar himmel och hemma hos oss stinker det, luften är fylld av en sötaktig lukt av rutten kinamat, gardinerna är fördragna och jag börjar gå från rum till rum för att vädra ut, drar undan gardinerna, skrämmer dammråttorna på flykten och när jag kommer fram till hans mörklagda krypin snubblar jag över en kasse som står på golvet och sedan en till och ännu en; jag är som den där tecknade katten som går in i ett rum fullt av råttfällor.
Han stod vid dörren och låste lugnt upp den och öppnade den som man sagt åt honom att göra och där jag förstenad av skräck låg bland dammråttorna i ett hörn av rummet som luktade äckligt, såg jag genom de sneda spjälorna i persiennerna det klara bländande ljus som riktades mot oss utifrån, ett kallt bländande ljus, ett vitaktigt självlysande vitt, ett vitt man skulle kunna tro var det renaste stjärnljus som belyste och välsignade allt det nuddade vid, även om det innebar glömska, utplåning, utslocknande och i skenet av detta ljus – för nu hade dörren sparkats upp av far, nu skulle det unkna motellrummet utsättas för främlingars blickar – såg jag hur far kröp ihop, sköt fram axlarna och sänkte huvudet, nu var hans ansikte vänt från mig och jag kunde inte se om han log, och jag skulle aldrig mer få se fars ansikte utan nu måste jag lämna honom ifrån mig, och i sin darrande högra hand hade han den revolver som i media skulle beskrivas som en 38 kalibers Smith & Wesson som Edward Diehl inte hade licens för, och jag såg hur pappa självsäkert gick ut i det där bländande ljuset och i en till synes spontan och retfull gest höja denna revolver som om han hade tänkt skjuta – och det skulle bli den sista gest han gjorde i livet.
Men det dröjde inte länge innan dammråttorna kom tillbaka.
»Kom, annars får vi stå här tills vi blir utsopade med dammråttorna när de stänger för dagen.
Vid åsynen av den här var min första tanke att dra mig undan från fönstret och söka samvaro med dammråttorna under sängen.
Hon hade aldrig sagt något men hennes närvaro fick honom själv att se de små dammråttorna i hörnen och att känna doften av instängdhet.
Varje barn vet att spöket under sängen blir större och mera mordiskt varje gång man försöker förneka dess existens, att det bästa är att inte tänka på den hungriga varelsen där nere bland dammråttorna, spöket som har andra barns blod i sin stinkande mun.
Siv hade sett till att han fått friska blommor i fönstren och på andra ställen, hon jagade dammråttorna ur huset med sin skräckinjagande dammsugare – hans egen fungerade bara när den ville, vilket gett honom städningsfrister ganska ofta – och förvandlade en ungkarlslya till ett hem.
Det är eftermiddag, en vacker dag med klar himmel och hemma hos oss stinker det, luften är fylld av en sötaktig lukt av rutten kinamat, gardinerna är fördragna och jag börjar gå från rum till rum för att vädra ut, drar undan gardinerna, skrämmer dammråttorna på flykten och när jag kommer fram till hans mörklagda krypin snubblar jag över en kasse som står på golvet och sedan en till och ännu en; jag är som den där tecknade katten som går in i ett rum fullt av råttfällor.
Han stod vid dörren och låste lugnt upp den och öppnade den som man sagt åt honom att göra och där jag förstenad av skräck låg bland dammråttorna i ett hörn av rummet som luktade äckligt, såg jag genom de sneda spjälorna i persiennerna det klara bländande ljus som riktades mot oss utifrån, ett kallt bländande ljus, ett vitaktigt självlysande vitt, ett vitt man skulle kunna tro var det renaste stjärnljus som belyste och välsignade allt det nuddade vid, även om det innebar glömska, utplåning, utslocknande och i skenet av detta ljus – för nu hade dörren sparkats upp av far, nu skulle det unkna motellrummet utsättas för främlingars blickar – såg jag hur far kröp ihop, sköt fram axlarna och sänkte huvudet, nu var hans ansikte vänt från mig och jag kunde inte se om han log, och jag skulle aldrig mer få se fars ansikte utan nu måste jag lämna honom ifrån mig, och i sin darrande högra hand hade han den revolver som i media skulle beskrivas som en 38 kalibers Smith & Wesson som Edward Diehl inte hade licens för, och jag såg hur pappa självsäkert gick ut i det där bländande ljuset och i en till synes spontan och retfull gest höja denna revolver som om han hade tänkt skjuta – och det skulle bli den sista gest han gjorde i livet.