Ceremonimästaren i en mening
Ceremonimästaren beskrev avskedet:.
Ceremonimästaren beskrev händelsen sålunda:.
Oseende måste han upprepa efter ceremonimästaren:.
Först vände sig ceremonimästaren till Anders båda faddrar: Mina bröder.
»Denna uppgift tog dem en halvtimme, och under denna tid ljöd vår körsång oavbrutet«, rapporterade ceremonimästaren.
Som den påvlige ceremonimästaren Johann Burchard antecknade »föll han, inte av egen fri vilja i Tibern, och fiskades i dag upp ur denna flod«.
Burchard själv fick inte veta att påven var död förrän tidigt på kvällen, och den lojale ceremonimästaren skyndade in i den påvliga lägenheten.
När damerna defilerade förbi den påvliga tronen var det många av dem, vilket irriterade ceremonimästaren Burchard högeligen, som inte knäböjde trots hans förebråelser.
Ceremonimästaren beklagade hans död: »Denne unge man, blott arton år gammal, var så stilig och välväxt att det inte skulle vara möjligt att hitta hans like bland tusen andra.
Han bad emellertid ceremonimästaren att »fortsätta rida med honom och i en dryg halvmil talade han oavbrutet med mig, och ställde mig frågor om påvens och kardinalernas hälsa«.
Avsjungande en latinsk hymn avtågade kardinalerna därpå till kapellet, varpå ceremonimästaren, kardinal Marini, utropade det traditionella: Extra omnes! »Ut allihop!« Och dörrarna stängdes.
»Så förgår jordisk härlighet …« Den störste renässanspåven, humanisten Pius II Piccolomini (1458–64), anländer efter kröningen till Lateranbasilikan där ceremonimästaren bränner blånor för att mana till kristlig ödmjukhet.
Andra bilder visar possesso-ceremonin i Lateranen, där ceremonimästaren bränner blånor, hur påven helgonförklarar sin landsmaninna Caterina Benincasa, alias Katarina av Siena, och hur han som ung diplomat i Baselmötets tjänst besökt Skottland, med mera.
Vid ankomsten till Lateranen trädde den påvlige ceremonimästaren fram med en stav på vilken några blånor hängde, varpå han antände dem med orden: Sic transit gloria mundi! »Så förgår jordisk härlighet!« Detta för att påminna den nykrönte potentaten om kristlig ödmjukhet.
Den metodiske ceremonimästaren förtecknade allt som behövde göras: hur det påvliga sändebudet skulle mottas, hur baldakinen skulle bäras och vilka som skulle ingå i följet som skulle ackompanjera Monreale när han kom till Neapel och hur processionen till katedralen skulle ordnas.
Ceremonimästaren beskrev händelsen sålunda:.
Oseende måste han upprepa efter ceremonimästaren:.
Först vände sig ceremonimästaren till Anders båda faddrar: Mina bröder.
»Denna uppgift tog dem en halvtimme, och under denna tid ljöd vår körsång oavbrutet«, rapporterade ceremonimästaren.
Som den påvlige ceremonimästaren Johann Burchard antecknade »föll han, inte av egen fri vilja i Tibern, och fiskades i dag upp ur denna flod«.
Burchard själv fick inte veta att påven var död förrän tidigt på kvällen, och den lojale ceremonimästaren skyndade in i den påvliga lägenheten.
När damerna defilerade förbi den påvliga tronen var det många av dem, vilket irriterade ceremonimästaren Burchard högeligen, som inte knäböjde trots hans förebråelser.
Ceremonimästaren beklagade hans död: »Denne unge man, blott arton år gammal, var så stilig och välväxt att det inte skulle vara möjligt att hitta hans like bland tusen andra.
Han bad emellertid ceremonimästaren att »fortsätta rida med honom och i en dryg halvmil talade han oavbrutet med mig, och ställde mig frågor om påvens och kardinalernas hälsa«.
Avsjungande en latinsk hymn avtågade kardinalerna därpå till kapellet, varpå ceremonimästaren, kardinal Marini, utropade det traditionella: Extra omnes! »Ut allihop!« Och dörrarna stängdes.
»Så förgår jordisk härlighet …« Den störste renässanspåven, humanisten Pius II Piccolomini (1458–64), anländer efter kröningen till Lateranbasilikan där ceremonimästaren bränner blånor för att mana till kristlig ödmjukhet.
Andra bilder visar possesso-ceremonin i Lateranen, där ceremonimästaren bränner blånor, hur påven helgonförklarar sin landsmaninna Caterina Benincasa, alias Katarina av Siena, och hur han som ung diplomat i Baselmötets tjänst besökt Skottland, med mera.
Vid ankomsten till Lateranen trädde den påvlige ceremonimästaren fram med en stav på vilken några blånor hängde, varpå han antände dem med orden: Sic transit gloria mundi! »Så förgår jordisk härlighet!« Detta för att påminna den nykrönte potentaten om kristlig ödmjukhet.
Den metodiske ceremonimästaren förtecknade allt som behövde göras: hur det påvliga sändebudet skulle mottas, hur baldakinen skulle bäras och vilka som skulle ingå i följet som skulle ackompanjera Monreale när han kom till Neapel och hur processionen till katedralen skulle ordnas.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Innanför dörrarna möttes de av en ceremonimästare med hatt, vita handskar och ett stort svärd som hängde vid höften.
Han var också, med en inlindad formulering hämtad från Johann Burchard, som senare blev hans ceremonimästare, en »oändligt viril man«.
När veckan led mot sitt slut kände han att slutet närmade sig och tillkallade sin ceremonimästare för att ge detaljerade instruktioner om sin begravning.
Victor hade arrangerat alltsammans, en lömsk ceremonimästare inställd på att utnyttja dem båda två, manipulera både Summer och Dominik till en punkt utan återvändo.
Förutom vd-skapet för Karlebo hade han gjort karriär vid hovet, där han först utnämnts till kammarjunkare, sedan kammarherre och vice ceremonimästare för att många år senare sluta som kabinettskammarherre.
Den 31 december skickade Alexander VI sin ceremonimästare till Karl VIII: »På order av Hans helighet«, skrev Burchard, »red jag iväg för att hitta kungen av Frankrike för att bekanta honom med det ceremoniel som skulle beledsaga hans mottagning i staden och för att höra hans egna önskemål och göra allt som Hans majestät beordrade mig att göra.
Han var också, med en inlindad formulering hämtad från Johann Burchard, som senare blev hans ceremonimästare, en »oändligt viril man«.
När veckan led mot sitt slut kände han att slutet närmade sig och tillkallade sin ceremonimästare för att ge detaljerade instruktioner om sin begravning.
Victor hade arrangerat alltsammans, en lömsk ceremonimästare inställd på att utnyttja dem båda två, manipulera både Summer och Dominik till en punkt utan återvändo.
Förutom vd-skapet för Karlebo hade han gjort karriär vid hovet, där han först utnämnts till kammarjunkare, sedan kammarherre och vice ceremonimästare för att många år senare sluta som kabinettskammarherre.
Den 31 december skickade Alexander VI sin ceremonimästare till Karl VIII: »På order av Hans helighet«, skrev Burchard, »red jag iväg för att hitta kungen av Frankrike för att bekanta honom med det ceremoniel som skulle beledsaga hans mottagning i staden och för att höra hans egna önskemål och göra allt som Hans majestät beordrade mig att göra.