Browaldh i en mening
Tore Browaldh och Pehr G.
Browaldh, Ernfrid 133, 158, 168, 178–179, 210.
Min företrädare Tore Browaldh förmedlade kontakten.
Så ringer jag Tore Browaldh, VD 1955–1966, som säger:.
Browaldh, Tore, Gesällvandring, Norstedts, Stockholm, 1976.
Browaldh, Tore 173–174, 179, 197–199, 210, 218, 249–251.
– Det var före min tid, säger Wallander, prova med Tore Browaldh.
Ibland har jag känt mig varmt välkommen, som hos bankchefen Tore Browaldh.
Hugo Stenbeck var nog »mer företagare och nyskapare än advokat«, säger Browaldh.
Men ingen var så kär i den unge socialdemokratiske statsministern som Tore Browaldh.
Till den gruppen hörde bland andra Tore Browaldh, Bengt Rydén och Erland Waldenström.
Tore Browaldhs far Ernfrid Browaldh var Handelsbankens VD 1944–1955, vice VD 1928–1944.
En boll att springa på till Hugo Stenbeck från bankcheferna Helmer Stén och Ernfrid Browaldh.
(När jag ringer Tore Browaldh gör han det fortfarande: »Det var mest Lill-Hugo jag hade att göra med.
Handelsbanken var stor kreditgivare till Sandviken, det fick inte se ut som en påtryckning, skriver Browaldh.
Tore Browaldh argumenterade för en näringslivets ideologi som byggde på annat än den rena vinstmaximeringen.
Till den gruppen hörde i Sverige bland andra Handelsbankens Tore Browaldh och Skandinaviska Bankens Lars-Erik Thunholm.
– Hugo Stenbeck ville skapa ett nytt Stora Kopparberg genom att slå ihop Korsnäs och Sandvik, säger Tore Browaldh i telefon.
Browaldh var inställd på att Palmes ekonomiska politik skulle bli radikalare än Erlanders men oroade sig inte särskilt mycket.
– Utvecklingen av Sandvik hade aldrig blivit så snabb, så expansiv, så framgångsrik om inte Hugo Stenbeck kommit in, säger Tore Browaldh.
Hugo Stenbeck gifte sig med Märtha, född Odelfelt, syster till den Bertil Odelfelt som var direktör i Handelsbanken och blev vice VD under Tore Browaldh.
Allmänt sett var direktörer och bankmän, särskilt om de inte var fullt lika framgångsrika som Gyllenhammar och Browaldh, ytterst misstänksamma mot Palme.
Thunholm uppger att Ernfrid Browaldh la fram förslaget om förlängt moratorium och lugnare avyttring, och fick stöd av Jacob Wallenberg, men röstades ner av Fehr och ordföranden Nothin.
Strax före Wilhelm Haglunds tillträde som Sandvikenchef hade Hugo Stenbeck nämnt för Handelsbankens VD Tore Browaldh att han var intresserad av att köpa en större post aktier i Sandviken.
Jag blev alltmer charmerad av Handelsbankens dåvarande chef, den samhällstillvände Tore Browaldh, en ivrig bokläsare som kunde föra klarläggande samtal om allt från beslutsprocesser till kulturdebatt.
Jag hade vidare en närhet till hans ovän Tore Browaldh, chefen för konkurrenten Handelsbanken, och jag hade synts i sällskap med Stig Ramel och Anders Wall, den senare ett hot mot etablerade kapitalister.
Tore Browaldh fick beröm för sitt »progressiva« tänkande av fackföreningsfolk och sossar (vilket ju inte heller var en oväsentlig affärsmässig tillgång i framgångsårens Sverige) men skäll av direktörskollegor.
Wallander var då den fjärde Handelsbankschef i ordningen som Hugo Stenbeck haft ömsesidigt utbyte med: Helmer Stén på tjugooch trettiotalen, Ernfrid Browaldh på trettio-, fyrtio- och femtiotalen, Tore Browaldh på femtiooch sextiotalen.
I sin memoarbok Vägen vidare beskriver Tore Browaldh hur han blev ombedd att mäkla fred i Sandvikstyrelsen för att hålla kvar de två utomstående representanterna (SPP och Skandinaviska Banken) sedan de kommit i konflikt med familjen Göranssons folk.
Regeringen krävde att kommissionen också skulle innehålla representanter för affärsbankerna och på så sätt kom Handelsbankens Ernfrid Browaldh, Enskilda Bankens Jacob Wallenberg, samt SKF-chefen och Skandinaviska Bankens styrelseledamot Björn Prytz med i kommissionen.
Allt detta kan ses som beståndsdelar i Handelsbankens »humanistiska« imagebygge, en samhällsintresserad, konstnärlig och intellektuell framtoning som mycket distinkt fanns hos de båda direktörerna Tore Browaldh och Jan Wallander, det vill säga bankens femtiotill sjuttiotal.
Browaldh, Ernfrid 133, 158, 168, 178–179, 210.
Min företrädare Tore Browaldh förmedlade kontakten.
Så ringer jag Tore Browaldh, VD 1955–1966, som säger:.
Browaldh, Tore, Gesällvandring, Norstedts, Stockholm, 1976.
Browaldh, Tore 173–174, 179, 197–199, 210, 218, 249–251.
– Det var före min tid, säger Wallander, prova med Tore Browaldh.
Ibland har jag känt mig varmt välkommen, som hos bankchefen Tore Browaldh.
Hugo Stenbeck var nog »mer företagare och nyskapare än advokat«, säger Browaldh.
Men ingen var så kär i den unge socialdemokratiske statsministern som Tore Browaldh.
Till den gruppen hörde bland andra Tore Browaldh, Bengt Rydén och Erland Waldenström.
Tore Browaldhs far Ernfrid Browaldh var Handelsbankens VD 1944–1955, vice VD 1928–1944.
En boll att springa på till Hugo Stenbeck från bankcheferna Helmer Stén och Ernfrid Browaldh.
(När jag ringer Tore Browaldh gör han det fortfarande: »Det var mest Lill-Hugo jag hade att göra med.
Handelsbanken var stor kreditgivare till Sandviken, det fick inte se ut som en påtryckning, skriver Browaldh.
Tore Browaldh argumenterade för en näringslivets ideologi som byggde på annat än den rena vinstmaximeringen.
Till den gruppen hörde i Sverige bland andra Handelsbankens Tore Browaldh och Skandinaviska Bankens Lars-Erik Thunholm.
– Hugo Stenbeck ville skapa ett nytt Stora Kopparberg genom att slå ihop Korsnäs och Sandvik, säger Tore Browaldh i telefon.
Browaldh var inställd på att Palmes ekonomiska politik skulle bli radikalare än Erlanders men oroade sig inte särskilt mycket.
– Utvecklingen av Sandvik hade aldrig blivit så snabb, så expansiv, så framgångsrik om inte Hugo Stenbeck kommit in, säger Tore Browaldh.
Hugo Stenbeck gifte sig med Märtha, född Odelfelt, syster till den Bertil Odelfelt som var direktör i Handelsbanken och blev vice VD under Tore Browaldh.
Allmänt sett var direktörer och bankmän, särskilt om de inte var fullt lika framgångsrika som Gyllenhammar och Browaldh, ytterst misstänksamma mot Palme.
Thunholm uppger att Ernfrid Browaldh la fram förslaget om förlängt moratorium och lugnare avyttring, och fick stöd av Jacob Wallenberg, men röstades ner av Fehr och ordföranden Nothin.
Strax före Wilhelm Haglunds tillträde som Sandvikenchef hade Hugo Stenbeck nämnt för Handelsbankens VD Tore Browaldh att han var intresserad av att köpa en större post aktier i Sandviken.
Jag blev alltmer charmerad av Handelsbankens dåvarande chef, den samhällstillvände Tore Browaldh, en ivrig bokläsare som kunde föra klarläggande samtal om allt från beslutsprocesser till kulturdebatt.
Jag hade vidare en närhet till hans ovän Tore Browaldh, chefen för konkurrenten Handelsbanken, och jag hade synts i sällskap med Stig Ramel och Anders Wall, den senare ett hot mot etablerade kapitalister.
Tore Browaldh fick beröm för sitt »progressiva« tänkande av fackföreningsfolk och sossar (vilket ju inte heller var en oväsentlig affärsmässig tillgång i framgångsårens Sverige) men skäll av direktörskollegor.
Wallander var då den fjärde Handelsbankschef i ordningen som Hugo Stenbeck haft ömsesidigt utbyte med: Helmer Stén på tjugooch trettiotalen, Ernfrid Browaldh på trettio-, fyrtio- och femtiotalen, Tore Browaldh på femtiooch sextiotalen.
I sin memoarbok Vägen vidare beskriver Tore Browaldh hur han blev ombedd att mäkla fred i Sandvikstyrelsen för att hålla kvar de två utomstående representanterna (SPP och Skandinaviska Banken) sedan de kommit i konflikt med familjen Göranssons folk.
Regeringen krävde att kommissionen också skulle innehålla representanter för affärsbankerna och på så sätt kom Handelsbankens Ernfrid Browaldh, Enskilda Bankens Jacob Wallenberg, samt SKF-chefen och Skandinaviska Bankens styrelseledamot Björn Prytz med i kommissionen.
Allt detta kan ses som beståndsdelar i Handelsbankens »humanistiska« imagebygge, en samhällsintresserad, konstnärlig och intellektuell framtoning som mycket distinkt fanns hos de båda direktörerna Tore Browaldh och Jan Wallander, det vill säga bankens femtiotill sjuttiotal.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.