Bakugnarna i en mening
Nu hade ”Åsen” fått värmeslag bland bakugnarna, på annat sätt gick det inte att förklara.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Ytterligare två timmar i den här bakugnen.
– Bakugnen väntar på att fyllas med kornbröd.
Han finner henne på golvet, nedanför spisen och bakugnen.
Mor huttrar där hon halvligger, trots att hon har ryggen mot bakugnen.
Bakom förstugan ligger köket med spisen, den stora bakugnen och ett slagbord i trä.
– Bakugnen väntar på att fyllas med kornbröd.
Han finner henne på golvet, nedanför spisen och bakugnen.
Mor huttrar där hon halvligger, trots att hon har ryggen mot bakugnen.
Bakom förstugan ligger köket med spisen, den stora bakugnen och ett slagbord i trä.
Het som en bakugn.
Man har dukat i köket, i värmen från bakugn och spis.
En gammaldags bakugn och vedspis sprakar och levande ljus sprider hemtrevnad.
Skall den stekas i bakugn, bör den öfverläggas med papper och deg, liksom kalfstek; men i järnspiselugn behöfves det ej; steken öses ofta och spädes, om såsen inkokar.
I bakgrunden kunde han nästan höra Röjdälvens brus och kontrasten till denna heta, intensiva, myllrande bakugn kändes så enorm att det nog var tur att han hade så fullt upp i början, att han knappt hann längta hem.
De oändliga, torra slätterna – the outback – som utgjorde största delen av denna mäktiga kontinent, en obarmhärtig bakugn där det verkade helt otroligt att någon kunde överleva, men där Josephs folk hade gjort det i flera tusen år innan de vita kom.
Om steken sättes i bakugn, bör den öfverläggas med ett med smör smordt papper samt däröfver deg, som till rostbiff, och stå en timme i bra varm ugn; därefter aftages papper och deg, steken får fullsteka, men öses ofta öfver med sås, hvilken tillökas med mera kokt vatten.
Två små eller ett djupt stenfat smörjes kring kanterna med kallt smör, däruti hälles den förvällda gröten; fatet fylles med söt mjölk och sättes antingen i en bakugn, där förut bakats bröd, eller en spiselugn, en dag då man har kokning (ty denna gröt behöfver stå i ugnen, om den skall blifva god).
Koka upp vatten, slå däruti god björkaska och låt den stå tills luten blir så stark, att den svider på tungan; då hälles det klara utaf och slås uti en förtent kopparkittel att koka; indigo stötes helt fint, siktas genom florsikt och lägges däruti att koka en kvarts timme; därefter hälles färgen i en stark ekbytta, som lägges ett lock uppå, med ett kläde emellan, att det blifver väl täppt; byttan ställes uti en varm spis eller bakugn, så att färgen jämt håller sig ljum; men dagen därefter lägges ett stycke surdeg däruti, hvilken plockas sönder helt smått; byttan öfvertäckes åter rätt väl och får stå där hon håller sig i jämn värme fyra à fem dagar; då försökes färgen med en ny trästicka, som doppas däri; om stickan då blifver grön, så är färgen riktig, men sker ej det, så bör han stå till dess han håller detta prof, då doppas garnet däruti, den ena härfvan efter den andra; men dessa härfvor gnuggas rätt väl, så ett de taga färgen till sig, och man låter dem sedan ligga två à tre dagar i sumpen; därefter vrides garnet upp och får hänga ett dygn att torka på ett ställe, där ej solen skiner; lägges sedan åter uti färgen, hvarest det bör ligga tills det blifver så mörkt, som åstundas; men förgätes ej att byttan hålles väl täppt, med lock och kläde emellan samt står i en jämn värme, eljes fastnar ej färgen därpå; äfven skall garnet en gång om dagen, så länge det ligger däri, tagas upp och gnuggas.
Man har dukat i köket, i värmen från bakugn och spis.
En gammaldags bakugn och vedspis sprakar och levande ljus sprider hemtrevnad.
Skall den stekas i bakugn, bör den öfverläggas med papper och deg, liksom kalfstek; men i järnspiselugn behöfves det ej; steken öses ofta och spädes, om såsen inkokar.
I bakgrunden kunde han nästan höra Röjdälvens brus och kontrasten till denna heta, intensiva, myllrande bakugn kändes så enorm att det nog var tur att han hade så fullt upp i början, att han knappt hann längta hem.
De oändliga, torra slätterna – the outback – som utgjorde största delen av denna mäktiga kontinent, en obarmhärtig bakugn där det verkade helt otroligt att någon kunde överleva, men där Josephs folk hade gjort det i flera tusen år innan de vita kom.
Om steken sättes i bakugn, bör den öfverläggas med ett med smör smordt papper samt däröfver deg, som till rostbiff, och stå en timme i bra varm ugn; därefter aftages papper och deg, steken får fullsteka, men öses ofta öfver med sås, hvilken tillökas med mera kokt vatten.
Två små eller ett djupt stenfat smörjes kring kanterna med kallt smör, däruti hälles den förvällda gröten; fatet fylles med söt mjölk och sättes antingen i en bakugn, där förut bakats bröd, eller en spiselugn, en dag då man har kokning (ty denna gröt behöfver stå i ugnen, om den skall blifva god).
Koka upp vatten, slå däruti god björkaska och låt den stå tills luten blir så stark, att den svider på tungan; då hälles det klara utaf och slås uti en förtent kopparkittel att koka; indigo stötes helt fint, siktas genom florsikt och lägges däruti att koka en kvarts timme; därefter hälles färgen i en stark ekbytta, som lägges ett lock uppå, med ett kläde emellan, att det blifver väl täppt; byttan ställes uti en varm spis eller bakugn, så att färgen jämt håller sig ljum; men dagen därefter lägges ett stycke surdeg däruti, hvilken plockas sönder helt smått; byttan öfvertäckes åter rätt väl och får stå där hon håller sig i jämn värme fyra à fem dagar; då försökes färgen med en ny trästicka, som doppas däri; om stickan då blifver grön, så är färgen riktig, men sker ej det, så bör han stå till dess han håller detta prof, då doppas garnet däruti, den ena härfvan efter den andra; men dessa härfvor gnuggas rätt väl, så ett de taga färgen till sig, och man låter dem sedan ligga två à tre dagar i sumpen; därefter vrides garnet upp och får hänga ett dygn att torka på ett ställe, där ej solen skiner; lägges sedan åter uti färgen, hvarest det bör ligga tills det blifver så mörkt, som åstundas; men förgätes ej att byttan hålles väl täppt, med lock och kläde emellan samt står i en jämn värme, eljes fastnar ej färgen därpå; äfven skall garnet en gång om dagen, så länge det ligger däri, tagas upp och gnuggas.