Bävrar i en mening
Bävrar som fångats under sommaren kallades ”castors gras d’été”.
Under 1794 köpte och sålde enbart företaget Northwest Company skinnen av hundrasextusen bävrar.
På vägen hem lärde mig pappa vad olika träd hette, han lärde mig att alla svenska bävrar är norska, för när svenskarna hade jagat slut på alla sina bävrar i början av 1900-talet fick man plantera in ett nytt bestånd från Norge.
Under 1794 köpte och sålde enbart företaget Northwest Company skinnen av hundrasextusen bävrar.
På vägen hem lärde mig pappa vad olika träd hette, han lärde mig att alla svenska bävrar är norska, för när svenskarna hade jagat slut på alla sina bävrar i början av 1900-talet fick man plantera in ett nytt bestånd från Norge.
Hon tar bävern i svansen och känner på dess vikt.
Christer reste sig upp, konstaterade att det mycket riktigt var den knallgula Golfen, rollad och med förarens namn – Bävern – i versaler på framdörren.
Christer reste sig upp, konstaterade att det mycket riktigt var den knallgula Golfen, rollad och med förarens namn – Bävern – i versaler på framdörren.
Tyvärr har vi ännu inga exempelmeningar för detta ordet.
Kalla mig Bosse Bäver.
det smakade sannerligen bäver.
– Jag fick pendla som en skållad bäver.
Därför sökte han karlar som kunde jaga bäver och utter.
Lägger märke till att han har ögon som Simon Cowell och mun som en bäver.
Under alla årstider fångade han bäver, bisamråtta, mink, räv och tvättbjörn.
Familjen Coldham fångade under alla årstider både bäver, bisamråtta, mink, lodjur och tvättbjörn.
Marknaden växte för varje år och Nordamerikas indianer kunde räkna med att sälja varenda bäver de fångade.
Fällorna ger bra utdelning: åtta kaniner, två ekorrar och en bäver som simmat in i en ståltrådsanordning Gale själv designat.
Och nu senast, i januari 1965, när Suttis tidigt på morgonen gick sin runda för att vittja fällorna; det var Suttis jäkla bröder som hade skickat ut honom en morgon när ingen av dem själva skulle ha velat gå ut och frysa häcken av sig, men där kommer Suttis och stapplar fram i snön som når honom ända upp till låren, han skakar i den förbannade, iskalla vinden och hälften av fällorna är täckta med snö och han kan inte hitta dem, men till sist har han hittat en – en enda! – nästan två kilometer hemifrån – inte med det han hade väntat sig i den här sanka trakten, nämligen bisamråtta eller bäver eller möjligtvis tvättbjörn, utan det han hittade var i stället en rödlo – och det hördes en svag vissling genom luckan mellan Suttis framtänder för Suttis hade aldrig tidigare i sitt liv fångat ett lodjur, för lodjur är alldeles för skygga – alldeles för listiga – men här hade ett ungdjur fastnat, det såg ut att vara mellan sex och åtta månader gammalt, fällan hade slagit igen om dess vänstra bakben och den flämtade och slickade det nerblodade, fångade benet med häftiga rörelser med den rosa tungan och nu hejdade den sig för att se upp mot Suttis, både bedjande och förebrående, anklagande – Suttis tycktes förstå att det var en hona – den hade vackra, gulbruna ögon och de vertikala pupillerna var fästa på Suttis Coldham, som förundrade sig för han hade aldrig förr sett ett sådant djur; pälsen hade silverstänk, det fanns ränder och fläckar i pälsen av samma färg som polerad mahogny, den hade tofsprydda öron, långa darrande morrhår, och så de där gulbruna ögonen som såg på honom, där han stod hopkrupen ungefär en meter bort så att han hörde lodjurets snabba flämtande andning och något som lät som Suttis! Suttis, vet du inte vem jag är? och han drogs närmare, riskabelt nära lodjurets rovdjursklor och han blev förvånad när han nu såg att det där var hans farmor Coldhams ögon, hon som hade dött vid julen det år hon fyllde åttionio, men nu var farmoderns ögon ögonen hos en ung flicka som Suttis aldrig hade känt, men som på något sätt – Suttis hade ingen aning om hur det gått till – såg på honom ur lodjurets ögon och till och med när lodjuret blottade tänderna i en skrämd väsning, kunde Suttis tydligt höra sin farmors anklagande röst: Suttis! Men Suttis, du vet ju vem jag är – du vet att du gör det!.
det smakade sannerligen bäver.
– Jag fick pendla som en skållad bäver.
Därför sökte han karlar som kunde jaga bäver och utter.
Lägger märke till att han har ögon som Simon Cowell och mun som en bäver.
Under alla årstider fångade han bäver, bisamråtta, mink, räv och tvättbjörn.
Familjen Coldham fångade under alla årstider både bäver, bisamråtta, mink, lodjur och tvättbjörn.
Marknaden växte för varje år och Nordamerikas indianer kunde räkna med att sälja varenda bäver de fångade.
Fällorna ger bra utdelning: åtta kaniner, två ekorrar och en bäver som simmat in i en ståltrådsanordning Gale själv designat.
Och nu senast, i januari 1965, när Suttis tidigt på morgonen gick sin runda för att vittja fällorna; det var Suttis jäkla bröder som hade skickat ut honom en morgon när ingen av dem själva skulle ha velat gå ut och frysa häcken av sig, men där kommer Suttis och stapplar fram i snön som når honom ända upp till låren, han skakar i den förbannade, iskalla vinden och hälften av fällorna är täckta med snö och han kan inte hitta dem, men till sist har han hittat en – en enda! – nästan två kilometer hemifrån – inte med det han hade väntat sig i den här sanka trakten, nämligen bisamråtta eller bäver eller möjligtvis tvättbjörn, utan det han hittade var i stället en rödlo – och det hördes en svag vissling genom luckan mellan Suttis framtänder för Suttis hade aldrig tidigare i sitt liv fångat ett lodjur, för lodjur är alldeles för skygga – alldeles för listiga – men här hade ett ungdjur fastnat, det såg ut att vara mellan sex och åtta månader gammalt, fällan hade slagit igen om dess vänstra bakben och den flämtade och slickade det nerblodade, fångade benet med häftiga rörelser med den rosa tungan och nu hejdade den sig för att se upp mot Suttis, både bedjande och förebrående, anklagande – Suttis tycktes förstå att det var en hona – den hade vackra, gulbruna ögon och de vertikala pupillerna var fästa på Suttis Coldham, som förundrade sig för han hade aldrig förr sett ett sådant djur; pälsen hade silverstänk, det fanns ränder och fläckar i pälsen av samma färg som polerad mahogny, den hade tofsprydda öron, långa darrande morrhår, och så de där gulbruna ögonen som såg på honom, där han stod hopkrupen ungefär en meter bort så att han hörde lodjurets snabba flämtande andning och något som lät som Suttis! Suttis, vet du inte vem jag är? och han drogs närmare, riskabelt nära lodjurets rovdjursklor och han blev förvånad när han nu såg att det där var hans farmor Coldhams ögon, hon som hade dött vid julen det år hon fyllde åttionio, men nu var farmoderns ögon ögonen hos en ung flicka som Suttis aldrig hade känt, men som på något sätt – Suttis hade ingen aning om hur det gått till – såg på honom ur lodjurets ögon och till och med när lodjuret blottade tänderna i en skrämd väsning, kunde Suttis tydligt höra sin farmors anklagande röst: Suttis! Men Suttis, du vet ju vem jag är – du vet att du gör det!.