Asiater i en mening
I några fåtöljer sitter asiater.
Men det gör ju alla asiater, tänkte han.
I sovsalen var latinos och asiater separerade.
”Tycker du inte om asiater?” frågade Andrew.
67 procent och sist asiater och afrikaner med 62 procent.
Klientelet bestod som alltid av minst trettio procent asiater.
Där satt redan fem asiater, alla med sänkta huvuden och stirrande blickar.
Max hade bara flinat och försökt göra sig rolig och pratat om klena asiater.
Resebyrån ägdes av asiater; de flesta småföretag i Nairobi ägdes av asiater.
Vid ett bord sitter fem andra asiater med amerikanska gängtatueringar och spelar kort.
Svarta är som asiater och jag själv i den bemärkelsen, de ser yngre ut än vad de är.
De flesta asiater hade samma bakgrund, allt de gjorde var att söka en väg ut ur fattigdom.
De flesta med östutseende, ungefär tio stycken mulatter eller asiater, några få svenskor.
Det finns många asiater som vill till Australien och det är inte alla här som tycker om det.
Vi sitter på en bänk och plötsligt kommer ett gäng asiater förbi och jag börjar må dåligt igen.
I vårt lag ingick judar, asiater, kvinnor (alltjämt en sällsynthet i köket) och jag, en svart svensk.
Så länge jag kan minnas har den varit ett populärt tillhåll bland både västerlänningar och asiater.
Där under stod asiater sida vid sida med afrikaner och västerlänningar och lagade mat vid sina lerugnar.
Det är inte rationellt att översvämma sitt land med afrikaner och asiater så att vår kultur går förlorad.
Den äldre mannen nickade ödmjukt som bara asiater kan och bad mig att skynda på så jag inte skulle få problem.
De tillhörde en för apartheidregimen mer svårplacerad minoritet, de var enligt regelverket ”övriga asiater”.
tiotalet, vilket gjorde att det kom åtta gånger fler asiater och latinamerikaner än vita till USA på sjuttiotalet.
Jag var bra mycket längre än alla asiater och fick bröstkorgen fri och kunde andas betydligt bättre än de flesta.
, under flera år – en förbannad evighet – har de låtit jordens alla raser slå på mig: araber, asiater, afrikaner.
Jag tittade runt och såg att alla burar var proppfulla med fångar, vissa européer, andra afrikaner, men de flesta asiater.
Stället ockuperades av en tredjedel bedagade kärringar, en tredjedel asiater och en tredjedel snubbar i kortärmade skjortor.
Av de drabbade är 18 kvinnor och 21 män, och såväl kaukasier som afroamerikaner, latinamerikaner och asiater är representerade.
En miljard asiater – sydkoreaner, thailändare, kineser och så vidare – har tagit sig ur fattigdomen under de gångna fyrtio åren.
Några amerikanska turister stannar upp och diskuterar fascinerat hur asiater kan spela så bra, ”de måste vara amerikanska turister”, säger de.
För några år sen var det nästan omöjligt för asiater att få uppehållstillstånd i Australien, myndigheterna ville hålla landet så vitt som möjligt.
Ur butiker och banker kom de; gråhåriga greker med örnnäsor, glasögonprydda asiater i svarta kostymer, holländare och långnästa, rödhåriga kvinnor definitivt av brittisk härkomst.
Men det gör ju alla asiater, tänkte han.
I sovsalen var latinos och asiater separerade.
”Tycker du inte om asiater?” frågade Andrew.
67 procent och sist asiater och afrikaner med 62 procent.
Klientelet bestod som alltid av minst trettio procent asiater.
Där satt redan fem asiater, alla med sänkta huvuden och stirrande blickar.
Max hade bara flinat och försökt göra sig rolig och pratat om klena asiater.
Resebyrån ägdes av asiater; de flesta småföretag i Nairobi ägdes av asiater.
Vid ett bord sitter fem andra asiater med amerikanska gängtatueringar och spelar kort.
Svarta är som asiater och jag själv i den bemärkelsen, de ser yngre ut än vad de är.
De flesta asiater hade samma bakgrund, allt de gjorde var att söka en väg ut ur fattigdom.
De flesta med östutseende, ungefär tio stycken mulatter eller asiater, några få svenskor.
Det finns många asiater som vill till Australien och det är inte alla här som tycker om det.
Vi sitter på en bänk och plötsligt kommer ett gäng asiater förbi och jag börjar må dåligt igen.
I vårt lag ingick judar, asiater, kvinnor (alltjämt en sällsynthet i köket) och jag, en svart svensk.
Så länge jag kan minnas har den varit ett populärt tillhåll bland både västerlänningar och asiater.
Där under stod asiater sida vid sida med afrikaner och västerlänningar och lagade mat vid sina lerugnar.
Det är inte rationellt att översvämma sitt land med afrikaner och asiater så att vår kultur går förlorad.
Den äldre mannen nickade ödmjukt som bara asiater kan och bad mig att skynda på så jag inte skulle få problem.
De tillhörde en för apartheidregimen mer svårplacerad minoritet, de var enligt regelverket ”övriga asiater”.
tiotalet, vilket gjorde att det kom åtta gånger fler asiater och latinamerikaner än vita till USA på sjuttiotalet.
Jag var bra mycket längre än alla asiater och fick bröstkorgen fri och kunde andas betydligt bättre än de flesta.
, under flera år – en förbannad evighet – har de låtit jordens alla raser slå på mig: araber, asiater, afrikaner.
Jag tittade runt och såg att alla burar var proppfulla med fångar, vissa européer, andra afrikaner, men de flesta asiater.
Stället ockuperades av en tredjedel bedagade kärringar, en tredjedel asiater och en tredjedel snubbar i kortärmade skjortor.
Av de drabbade är 18 kvinnor och 21 män, och såväl kaukasier som afroamerikaner, latinamerikaner och asiater är representerade.
En miljard asiater – sydkoreaner, thailändare, kineser och så vidare – har tagit sig ur fattigdomen under de gångna fyrtio åren.
Några amerikanska turister stannar upp och diskuterar fascinerat hur asiater kan spela så bra, ”de måste vara amerikanska turister”, säger de.
För några år sen var det nästan omöjligt för asiater att få uppehållstillstånd i Australien, myndigheterna ville hålla landet så vitt som möjligt.
Ur butiker och banker kom de; gråhåriga greker med örnnäsor, glasögonprydda asiater i svarta kostymer, holländare och långnästa, rödhåriga kvinnor definitivt av brittisk härkomst.
Det var värre med asiaten.
”No drugs”, sade asiaten.
Asiaten biter av en bit Slim Jim.
Asiaten förblir tyst men uppmärksam.
När han passerade asiaten tog det stopp.
Asiaten är medvetslös och snabbt döende.
Hon kan placera sin mun där asiaten haft sin.
Asiaten rätade på ryggen och fixade till sin rock.
Vess säger till asiaten: När jag jagar tar jag troféer.
Asiaten som satt bredvid mig tittade upp när jag reste på mig.
Asiaten stod en meter framför och tittade på honom utan att svara.
Slim Jim-korven asiaten tog en stor tugga av ligger också på disken.
Johanna hann inte mer än vända sig om innan asiaten dök upp i dörren.
Den tjocke engelsmannen stod kvar vid svängdörrarna, asiaten vid stolen.
Asiaten såg ansträngd ut, och drog en suck av lättnad när nålen slank rätt.
Det var asiaten, mannen som kommit till hennes cell med mat, och som gett henne sprutorna.
Den ena asiaten började snart viska till kvinnan i cellen mittemot, hon grät fortfarande.
”Jake, kan du höra mig?” sade asiaten på bruten engelska, med blicken stint på Johanna.
Till sist tar han fram de tre polaroidbilderna av den unge asiaten och den delvis uppätna Slim Jim-korven.
Asiaten säger ingenting, outgrundlig i sitt zentempel av Twinkies, Hersheychoklad, nötter, kex och Doritos.
Den här gången var det inte asiaten som kom över tröskeln, utan en vit, småfet man med brittiskt utseende.
”Det är så kallt att det kan ha börjat snöa uppe i bergen”, säger asiaten, ”om du är på väg ditåt.
Ibland gjorde Anders själv ett första utkast och skickade till asiaten, som hade en månadslön på 700 dollar.
Men asiaten tar ändå fram revolvern, en Smith & Wesson 38 Chiefs Special, så Vess svänger geväret över disken och skjuter rakt mot bröstet, han avskyr tanken på att förstöra det perfekta ansiktet.
”No drugs”, sade asiaten.
Asiaten biter av en bit Slim Jim.
Asiaten förblir tyst men uppmärksam.
När han passerade asiaten tog det stopp.
Asiaten är medvetslös och snabbt döende.
Hon kan placera sin mun där asiaten haft sin.
Asiaten rätade på ryggen och fixade till sin rock.
Vess säger till asiaten: När jag jagar tar jag troféer.
Asiaten som satt bredvid mig tittade upp när jag reste på mig.
Asiaten stod en meter framför och tittade på honom utan att svara.
Slim Jim-korven asiaten tog en stor tugga av ligger också på disken.
Johanna hann inte mer än vända sig om innan asiaten dök upp i dörren.
Den tjocke engelsmannen stod kvar vid svängdörrarna, asiaten vid stolen.
Asiaten såg ansträngd ut, och drog en suck av lättnad när nålen slank rätt.
Det var asiaten, mannen som kommit till hennes cell med mat, och som gett henne sprutorna.
Den ena asiaten började snart viska till kvinnan i cellen mittemot, hon grät fortfarande.
”Jake, kan du höra mig?” sade asiaten på bruten engelska, med blicken stint på Johanna.
Till sist tar han fram de tre polaroidbilderna av den unge asiaten och den delvis uppätna Slim Jim-korven.
Asiaten säger ingenting, outgrundlig i sitt zentempel av Twinkies, Hersheychoklad, nötter, kex och Doritos.
Den här gången var det inte asiaten som kom över tröskeln, utan en vit, småfet man med brittiskt utseende.
”Det är så kallt att det kan ha börjat snöa uppe i bergen”, säger asiaten, ”om du är på väg ditåt.
Ibland gjorde Anders själv ett första utkast och skickade till asiaten, som hade en månadslön på 700 dollar.
Men asiaten tar ändå fram revolvern, en Smith & Wesson 38 Chiefs Special, så Vess svänger geväret över disken och skjuter rakt mot bröstet, han avskyr tanken på att förstöra det perfekta ansiktet.
Två Sic Bo-bord för asiaterna.
Asiatiska tjejer – fan, asiaterna är ju värre än de vita.
Victor hotade de motsträviga asiaterna med uteslutning ur kyrkans gemenskap.
Jag har inget problem med asiaterna, de skötte sitt arbete med detsamma när de kom, och jag tycker verkligen om våra invandrare.
Att dessa överföringsavtal stack som en ond nagel i ögat på asiaterna hade jag tidigt förstått, alltför ofta dök dessa samtal upp.
Asiaterna höll ihop, men vietnameserna höll sig för sig själva, mexikanerna och andra spansktalande höll ihop och de svarta var ett gäng.
Jag vågar inte passera passkontrollen utan går och sätter mig i en av fåtöljerna, bredvid sitter asiaterna och jag tror att allt registreras av filmkameror.
Jag har bra koll på de kulturella skillnaderna mellan oss och asiaterna, och speciellt i affärer kan det bli lite knepigt och då kallar man in sådana som jag.
Värre var det för asiaterna även om missionärer gjorde sitt bästa för att besöka dem, men de var helt enkelt för många för att alla skulle kunna få ett besök.
Det var mest asiaterna som råkade illa ut medan vi västerlänningar verkade vara skyddade på något sätt, förmodligen tack vare att ambassaderna besökte oss regelbundet.
Den arbetarklass man i första hand ville nå var inte alltid så mottaglig, även om många arbetare innerst inne tyckte att amerikanerna borde åka hem på direkten och lämna asiaterna ifred.
”Hur kan du klandra asiaterna om de skickar iväg sina pengar”, hade jag frågat henne, ”efter det som hände i Uganda?” Jag hade fortsatt och berättat för henne om de nära indiska och pakistanska vänner jag hade hemma i USA, vänner som hade stött de svartas sak, vänner som hade lånat ut pengar när jag haft det knapert och låtit mig bo hos sig när jag inte haft någonstans att ta vägen.
Skulle villaförorterna kunna existera utan asiaterna? Och vem ska göra de här sakerna om tjugo år när alla deras barn är läkare och hedgefondmäklare? När det börjar skymma försvinner mammorna tillbaka till sina hem där de dukar fram middagen och hjälper till med läxor och hämtar sina män från tåget, och det råder alltid viss stiltje när solen går ner, en tyst minut för att uppmärksamma att ännu en dag har dött.
Asiatiska tjejer – fan, asiaterna är ju värre än de vita.
Victor hotade de motsträviga asiaterna med uteslutning ur kyrkans gemenskap.
Jag har inget problem med asiaterna, de skötte sitt arbete med detsamma när de kom, och jag tycker verkligen om våra invandrare.
Att dessa överföringsavtal stack som en ond nagel i ögat på asiaterna hade jag tidigt förstått, alltför ofta dök dessa samtal upp.
Asiaterna höll ihop, men vietnameserna höll sig för sig själva, mexikanerna och andra spansktalande höll ihop och de svarta var ett gäng.
Jag vågar inte passera passkontrollen utan går och sätter mig i en av fåtöljerna, bredvid sitter asiaterna och jag tror att allt registreras av filmkameror.
Jag har bra koll på de kulturella skillnaderna mellan oss och asiaterna, och speciellt i affärer kan det bli lite knepigt och då kallar man in sådana som jag.
Värre var det för asiaterna även om missionärer gjorde sitt bästa för att besöka dem, men de var helt enkelt för många för att alla skulle kunna få ett besök.
Det var mest asiaterna som råkade illa ut medan vi västerlänningar verkade vara skyddade på något sätt, förmodligen tack vare att ambassaderna besökte oss regelbundet.
Den arbetarklass man i första hand ville nå var inte alltid så mottaglig, även om många arbetare innerst inne tyckte att amerikanerna borde åka hem på direkten och lämna asiaterna ifred.
”Hur kan du klandra asiaterna om de skickar iväg sina pengar”, hade jag frågat henne, ”efter det som hände i Uganda?” Jag hade fortsatt och berättat för henne om de nära indiska och pakistanska vänner jag hade hemma i USA, vänner som hade stött de svartas sak, vänner som hade lånat ut pengar när jag haft det knapert och låtit mig bo hos sig när jag inte haft någonstans att ta vägen.
Skulle villaförorterna kunna existera utan asiaterna? Och vem ska göra de här sakerna om tjugo år när alla deras barn är läkare och hedgefondmäklare? När det börjar skymma försvinner mammorna tillbaka till sina hem där de dukar fram middagen och hjälper till med läxor och hämtar sina män från tåget, och det råder alltid viss stiltje när solen går ner, en tyst minut för att uppmärksamma att ännu en dag har dött.
Det kunde vara vilken asiat som helst.
Nattportieren, en ung kostymklädd asiat, log osäkert.
Den ena var till hälften asiat, till hälften vit, den andra var svart.
Han är i tjugoårsåldern, åtminstone till hälften asiat och ser frapperande bra ut.
En söndag, när jag i lugn och ro sitter där med min bok, kommer en ung asiat fram och säger hej.
Vid entrén till aulan stod två kvinnor, en svart och en asiat, och sålde marxistisk litteratur och tvistade om Trotskijs plats i historien.
Nattportieren, en ung kostymklädd asiat, log osäkert.
Den ena var till hälften asiat, till hälften vit, den andra var svart.
Han är i tjugoårsåldern, åtminstone till hälften asiat och ser frapperande bra ut.
En söndag, när jag i lugn och ro sitter där med min bok, kommer en ung asiat fram och säger hej.
Vid entrén till aulan stod två kvinnor, en svart och en asiat, och sålde marxistisk litteratur och tvistade om Trotskijs plats i historien.