åra i en mening
Som en liten båt utan roder, eller åra.
Hon såg en åra stickas ut från relingen.
»Fyra roddare i båten, en åra var«, sa Jones.
Lass-Jan ser aldrig Nils åra komma farande genom luften.
Jag satte en åra i babords årtull, men lät den andra vara lös.
En arm sträcktes ner och lossade en åra av metall från skrovets utsida.
Jag använde en åra för att hålla honom under vattenytan till dess att han slutade sprattla.
Han kan inte tänka när han är tvungen att styra den tunga lastsnipan med sin åra, och han är iakttagen hela tiden.
”Dô, den har dôge gôtt för meg unner alle åra, å da får den att dôge för deg me ida”, sa Stig Ingemarsson lite förnärmat.
Jag ser honom i vardagens slit, hur han hjälper fadern att skotta snö, hur han kämpar med spaden som fastnar i kullerstenarna, och spaden är stor som en åra i hans händer.
I den öppna och delvis vattenfyllda båten fanns bland annat tyska soldathjälmar, dussintals rostiga konservburkar, en potta, en avbruten åra och en liten burk med Hitlers livläkare Dr Theodor Morells medicinska puder mot ryska löss, tillverkat i Berlin exklusivt för Wehrmachtsoldater.
Hon såg en åra stickas ut från relingen.
»Fyra roddare i båten, en åra var«, sa Jones.
Lass-Jan ser aldrig Nils åra komma farande genom luften.
Jag satte en åra i babords årtull, men lät den andra vara lös.
En arm sträcktes ner och lossade en åra av metall från skrovets utsida.
Jag använde en åra för att hålla honom under vattenytan till dess att han slutade sprattla.
Han kan inte tänka när han är tvungen att styra den tunga lastsnipan med sin åra, och han är iakttagen hela tiden.
”Dô, den har dôge gôtt för meg unner alle åra, å da får den att dôge för deg me ida”, sa Stig Ingemarsson lite förnärmat.
Jag ser honom i vardagens slit, hur han hjälper fadern att skotta snö, hur han kämpar med spaden som fastnar i kullerstenarna, och spaden är stor som en åra i hans händer.
I den öppna och delvis vattenfyllda båten fanns bland annat tyska soldathjälmar, dussintals rostiga konservburkar, en potta, en avbruten åra och en liten burk med Hitlers livläkare Dr Theodor Morells medicinska puder mot ryska löss, tillverkat i Berlin exklusivt för Wehrmachtsoldater.
Nils låter åran falla igen.
Nils höjer åran för att fortsätta slå.
Nils skakar på huvudet och sluter handen om åran.
Han lossar årtullen och lyfter åran någon decimeter.
Nils spjärnar emot med fötterna och häver sig på åran.
Fram och tillbaka med åran, fram och tillbaka utan avbrott.
Han balanserar med foten på kanten av båten, han svingar åran en andra gång.
»Jag skiter i det här!« mumlar han mot havet och himlen och sätter sig vid åran.
»Dra åt helvete!« vrålar Nils Kant åt dem alla och slänger åran framför sig på stenarna.
När jag hade öppet vatten framför mig satte jag fast den lösa åran och började ro rakt mot tidvattnet.
Han ska döda Lass-Jan! Han höjer åran, slår ned den i vattnet och träffar Lass-Jans uppsträckta händer.
Den svängde av och an och slingrade sig slutligen som ett levande väsen ifrån åran och sjönk ned mot sanden.
Han svänger den med båda armarna om skaftet, lika hårt som han slog med åran mot Lass-Jan för trettio år sedan.
Han stakade inte fram båten med den traditionella åran, utan med något som såg ut som människoben, sammansmidda till en stav.
Även om åran skrapade eller slog mot betongen ibland, var ljudet alltför svagt för att kunna dra till sig någon uppmärksamhet.
Lastaren drar båtshaken åt sig och lyfter den igen, men då har Nils hunnit stöta åran i skutans skrov och skjutit i väg båten inåt land.
»Sakta upp, Kant, akta bryggan!« ropar han så fort Nils tar för hårda tag med åran när båten väl är urlastad och lätt att ro tillbaka.
Innan pelaren försvann utom räckhåll satte jag mig längst fram på relingen, tog tag i den lösa åran och använde den till att stöta mot betongen.
Han reste sig i båten och skrek till smugglarna på yoruba, de skrek tillbaka på språk hon inte förstod och åran ven genom luften och träffade mannen från sidan så han föll.
Nils höjer åran för att fortsätta slå.
Nils skakar på huvudet och sluter handen om åran.
Han lossar årtullen och lyfter åran någon decimeter.
Nils spjärnar emot med fötterna och häver sig på åran.
Fram och tillbaka med åran, fram och tillbaka utan avbrott.
Han balanserar med foten på kanten av båten, han svingar åran en andra gång.
»Jag skiter i det här!« mumlar han mot havet och himlen och sätter sig vid åran.
»Dra åt helvete!« vrålar Nils Kant åt dem alla och slänger åran framför sig på stenarna.
När jag hade öppet vatten framför mig satte jag fast den lösa åran och började ro rakt mot tidvattnet.
Han ska döda Lass-Jan! Han höjer åran, slår ned den i vattnet och träffar Lass-Jans uppsträckta händer.
Den svängde av och an och slingrade sig slutligen som ett levande väsen ifrån åran och sjönk ned mot sanden.
Han svänger den med båda armarna om skaftet, lika hårt som han slog med åran mot Lass-Jan för trettio år sedan.
Han stakade inte fram båten med den traditionella åran, utan med något som såg ut som människoben, sammansmidda till en stav.
Även om åran skrapade eller slog mot betongen ibland, var ljudet alltför svagt för att kunna dra till sig någon uppmärksamhet.
Lastaren drar båtshaken åt sig och lyfter den igen, men då har Nils hunnit stöta åran i skutans skrov och skjutit i väg båten inåt land.
»Sakta upp, Kant, akta bryggan!« ropar han så fort Nils tar för hårda tag med åran när båten väl är urlastad och lätt att ro tillbaka.
Innan pelaren försvann utom räckhåll satte jag mig längst fram på relingen, tog tag i den lösa åran och använde den till att stöta mot betongen.
Han reste sig i båten och skrek till smugglarna på yoruba, de skrek tillbaka på språk hon inte förstod och åran ven genom luften och träffade mannen från sidan så han föll.
Hon såg åror sticka upp.
Bryta min rygg och knäcka mina åror.
Men ett par åror låg upplagda på bryggan.
»När de har två åror var kallas det sculler, inte rodd.
Förr var det jäkligt strömt i kanalen och det var många åror som bröts för dem som måste ro.
Inuti låg vår båt och en massa tillbehör: nät, ryssjor, spön och hinkar, bojar och åror och fiskknivar.
Just nu gup-pade Martin och hans trosfränder runt utan åror medan horder av islams folk vällde in genom Europas vidöppna portar.
Eftersom man behövde långa åror och det inte fanns mycket plats i båten, var själva paddelbladen i trä och skaften var teleskopskaft i aluminium.
, som om hon suttit i en liten båt utan åror eller roder där den drevs med en mild ström neråt floden, hade trätt in i en ny trakt av själen som nästan inte ens gränsade till hennes gamla liv, en trakt där hennes hjärta tycktes slå långsammare och jämnare, där hon kom på sig själv med att flera minuter i sträck sitta och stirra ut i tomma intet – till skillnad från hennes astronom/älskare som otåligt sökte efter någonting i universum hade M.
Egendomligt nog hade han slutat att tänka på var han skulle kunnat vara om han inte varit där han var; det var som om han var ute på en flod, satt i något slags liten båt utan åror på en snabbt framrusande flod; han hade slutat att tänka på sitt kontor på Sparta Construction och på de arbetslag som han just i detta ögonblick borde leda; han hade slutat att tänka på sitt hus, sitt hem på Huron Pike Road där antagligen bara hans fru Lucille var hemma så här dags, barnen var nog i skolan och han var tacksam för att ingen av dem visste var han befann sig, skammen skulle ha varit outhärdlig.
Bryta min rygg och knäcka mina åror.
Men ett par åror låg upplagda på bryggan.
»När de har två åror var kallas det sculler, inte rodd.
Förr var det jäkligt strömt i kanalen och det var många åror som bröts för dem som måste ro.
Inuti låg vår båt och en massa tillbehör: nät, ryssjor, spön och hinkar, bojar och åror och fiskknivar.
Just nu gup-pade Martin och hans trosfränder runt utan åror medan horder av islams folk vällde in genom Europas vidöppna portar.
Eftersom man behövde långa åror och det inte fanns mycket plats i båten, var själva paddelbladen i trä och skaften var teleskopskaft i aluminium.
, som om hon suttit i en liten båt utan åror eller roder där den drevs med en mild ström neråt floden, hade trätt in i en ny trakt av själen som nästan inte ens gränsade till hennes gamla liv, en trakt där hennes hjärta tycktes slå långsammare och jämnare, där hon kom på sig själv med att flera minuter i sträck sitta och stirra ut i tomma intet – till skillnad från hennes astronom/älskare som otåligt sökte efter någonting i universum hade M.
Egendomligt nog hade han slutat att tänka på var han skulle kunnat vara om han inte varit där han var; det var som om han var ute på en flod, satt i något slags liten båt utan åror på en snabbt framrusande flod; han hade slutat att tänka på sitt kontor på Sparta Construction och på de arbetslag som han just i detta ögonblick borde leda; han hade slutat att tänka på sitt hus, sitt hem på Huron Pike Road där antagligen bara hans fru Lucille var hemma så här dags, barnen var nog i skolan och han var tacksam för att ingen av dem visste var han befann sig, skammen skulle ha varit outhärdlig.
Jag lade upp årorna.
Därför tog jag till årorna.
Där fick han ta till årorna.
Än tänker jag inte ta upp årorna.
Angela steg i den och lossade årorna.
Han sitter i en liten båt och håller i årorna.
Greppet om årorna förde hennes ansikte nära Petras.
Elsa vilade på årorna och knäppte hastigt igen om sig.
Han hämtade grejerna medan Stig tog ner årorna i båten.
– Vi skrämde upp en and, ropade Angela och vilade på årorna.
Hon är borta och Kalle sitter där själv med händerna på årorna.
En av årorna låg kvar på bryggan, lång och hård, med metallskott blad.
Då och då vilade han på årorna och försökte tränga igenom dunklet med blicken.
Lommen hörde också årorna, den vände på huvudet och den perfekta profilen bröts.
Nemo var en mäktig man och ett geni, men han hade liksom inte båda årorna i vattnet.
Men Angela skakade leende på huvudet och fattade med en hänryckt rysning tag i årorna.
Klart att det måste ha varit lillprinsen som fick dosan när prins Wille tog upp årorna.
Det var som om Angela fattat tag i en flik av sin barndom, så snart hon gripit om årorna.
Någon rodde en båt långt borta och det var så tyst, att man hörde plasket när årorna slog i vattnet.
Den har vi övertagit av förre ägaren, Gubben Corneliusson, som var goda nittio fyllda, när han tog upp årorna.
Äntligen fingo de den lös, men då hade de glömt årorna i båthuset och måste springa efter dem, innan de kunde ro ut.
Efter lite fumlande och mycket muttrande – aktiviteter som jag är mästare på – drog jag ut årorna och låste dem i deras fulla längd.
Men när jag märkte att själva piren var utom synhåll i det grå mörkret, tog jag upp båda årorna ur vattnet och lade ner dem på båtens botten.
Han satt ofta där, vilande på årorna, och stirrade framför sig med en drömmande blick, utan att höra eller kanske utan att vilja höra på ropen efter honom:.
Hon fick tag i repet och klamrade sig fast men de slet i hennes ben och slog henne med årorna och till slut vräkte de henne överbord och repet lossnade och följde med.
Vilket väl i sin tur bara kan betyda att varken Åkare eller García Gomez eller Åkares gamle polare kan ha haft en susning om att Eriksson hade tagit upp årorna för flera timmar sedan.
Man kunde se botten här, en gul lerig botten, och när årorna träffade den, bubblade och kokade det, som om leran blivit brännhet av solen, och vattnet grumlades och blev gult och ogenomskinligt.
Han placerade årorna i årtullarna och började ro ut mot en risvase som skymtade över vattenytan lite längre ut, allt medan Stig Ingemarsson försökte navigera dem rätt med svordomar och gester.
»Sex triremer hade förberetts«, antecknade Burchard, »och man hade använt sig av fångar som dömts för småbrott som roddare« medan andra hade tvingats sätta sig vid årorna som en följd »av våld eller bedrägerier på Roms värdshus«.
Otaliga är berättelserna om studion och Jussi Björlings sångövningar för öppen dörr i sommarkvällarna, då båtarna som gick genom Siarö sund ströp motorerna eller släckte seglen, då roddarna vilade på årorna och en hel liten armada av farkoster drev in mot stranden och ångbåtsbryggan allt medan folk lyssnade till den välbekanta rösten som klingade hög och obesvärad över land och hav.
Jag låter mitt sinne fyllas av ljusa syner; hur han lär sig ett yrke – jag tänker mig att han blir typograf, av någon anledning – och jag ser honom stå och lyssna uppmärksamt på någon gammal slitvarg som lär honom ett handgrepp, och sedan får Olof försöka själv, och hans ansikte är spänt av koncentration, och den gamle slitvargen kan inte hålla tillbaka ett leende, men när Olof är färdig samlar slitvargen ihop sina anletsdrag och nöjer sig med en kärv nick… Och där har Olof fått en tjock mustasch och han sitter i en eka som långsamt glider mot Djurgårdsbrunn, han låter årorna vila, det är sent i augusti och han har vit kostym med svarta ränder, och träden börjar få något sprött och utlevat över sig, och i aktern sitter en trind ung kvinna med pigga ögon och honungsfärgat hår, och hon har en söndagsklädd liten flicka i sitt knä, och flickan ser hänfört på vattnet som glider förbi och det rinner en tjock sträng av saliv nerför hennes lilla haka, och under tiden talar Olofs hustru glatt och otvunget om någonting som roar dem båda, kanske om några egensinniga grannar eller släktingar, och Olof lyssnar med något ljust i blicken och det är uppenbart att han i just det ögonblicket har allt som han kan önska sig.
Därför tog jag till årorna.
Där fick han ta till årorna.
Än tänker jag inte ta upp årorna.
Angela steg i den och lossade årorna.
Han sitter i en liten båt och håller i årorna.
Greppet om årorna förde hennes ansikte nära Petras.
Elsa vilade på årorna och knäppte hastigt igen om sig.
Han hämtade grejerna medan Stig tog ner årorna i båten.
– Vi skrämde upp en and, ropade Angela och vilade på årorna.
Hon är borta och Kalle sitter där själv med händerna på årorna.
En av årorna låg kvar på bryggan, lång och hård, med metallskott blad.
Då och då vilade han på årorna och försökte tränga igenom dunklet med blicken.
Lommen hörde också årorna, den vände på huvudet och den perfekta profilen bröts.
Nemo var en mäktig man och ett geni, men han hade liksom inte båda årorna i vattnet.
Men Angela skakade leende på huvudet och fattade med en hänryckt rysning tag i årorna.
Klart att det måste ha varit lillprinsen som fick dosan när prins Wille tog upp årorna.
Det var som om Angela fattat tag i en flik av sin barndom, så snart hon gripit om årorna.
Någon rodde en båt långt borta och det var så tyst, att man hörde plasket när årorna slog i vattnet.
Den har vi övertagit av förre ägaren, Gubben Corneliusson, som var goda nittio fyllda, när han tog upp årorna.
Äntligen fingo de den lös, men då hade de glömt årorna i båthuset och måste springa efter dem, innan de kunde ro ut.
Efter lite fumlande och mycket muttrande – aktiviteter som jag är mästare på – drog jag ut årorna och låste dem i deras fulla längd.
Men när jag märkte att själva piren var utom synhåll i det grå mörkret, tog jag upp båda årorna ur vattnet och lade ner dem på båtens botten.
Han satt ofta där, vilande på årorna, och stirrade framför sig med en drömmande blick, utan att höra eller kanske utan att vilja höra på ropen efter honom:.
Hon fick tag i repet och klamrade sig fast men de slet i hennes ben och slog henne med årorna och till slut vräkte de henne överbord och repet lossnade och följde med.
Vilket väl i sin tur bara kan betyda att varken Åkare eller García Gomez eller Åkares gamle polare kan ha haft en susning om att Eriksson hade tagit upp årorna för flera timmar sedan.
Man kunde se botten här, en gul lerig botten, och när årorna träffade den, bubblade och kokade det, som om leran blivit brännhet av solen, och vattnet grumlades och blev gult och ogenomskinligt.
Han placerade årorna i årtullarna och började ro ut mot en risvase som skymtade över vattenytan lite längre ut, allt medan Stig Ingemarsson försökte navigera dem rätt med svordomar och gester.
»Sex triremer hade förberetts«, antecknade Burchard, »och man hade använt sig av fångar som dömts för småbrott som roddare« medan andra hade tvingats sätta sig vid årorna som en följd »av våld eller bedrägerier på Roms värdshus«.
Otaliga är berättelserna om studion och Jussi Björlings sångövningar för öppen dörr i sommarkvällarna, då båtarna som gick genom Siarö sund ströp motorerna eller släckte seglen, då roddarna vilade på årorna och en hel liten armada av farkoster drev in mot stranden och ångbåtsbryggan allt medan folk lyssnade till den välbekanta rösten som klingade hög och obesvärad över land och hav.
Jag låter mitt sinne fyllas av ljusa syner; hur han lär sig ett yrke – jag tänker mig att han blir typograf, av någon anledning – och jag ser honom stå och lyssna uppmärksamt på någon gammal slitvarg som lär honom ett handgrepp, och sedan får Olof försöka själv, och hans ansikte är spänt av koncentration, och den gamle slitvargen kan inte hålla tillbaka ett leende, men när Olof är färdig samlar slitvargen ihop sina anletsdrag och nöjer sig med en kärv nick… Och där har Olof fått en tjock mustasch och han sitter i en eka som långsamt glider mot Djurgårdsbrunn, han låter årorna vila, det är sent i augusti och han har vit kostym med svarta ränder, och träden börjar få något sprött och utlevat över sig, och i aktern sitter en trind ung kvinna med pigga ögon och honungsfärgat hår, och hon har en söndagsklädd liten flicka i sitt knä, och flickan ser hänfört på vattnet som glider förbi och det rinner en tjock sträng av saliv nerför hennes lilla haka, och under tiden talar Olofs hustru glatt och otvunget om någonting som roar dem båda, kanske om några egensinniga grannar eller släktingar, och Olof lyssnar med något ljust i blicken och det är uppenbart att han i just det ögonblicket har allt som han kan önska sig.